Ni kanske tror att LiLo har röjt färdigt?

Men idag kom jag på att min arbetsplats ska flytta efter semesterperioden.

Jag har alltså jobbat här mars 2001.

Tolv år har jag stoppat undan papper, grejer, saker, prylar och lite fler papper och små trycksaker.

Personliga, privata och faktiskt ett och annat arbetsrelaterat också.

Så, idag öppnade jag den översta lådan i min hurts och lade allting på skrivbordet.

Fem par glasögon, olika skumma tepåsar, två små barnböcker, en och annan bortglömd liten karamell, tio tändsticksaskar och otalig mängd pennor!

Hung Phat te? Säkert bra för/mot något, men vad?

Tankarna gick till Häng-Patt. Men kan te påverka detta och i så fall vilken riktning?

När jag tänker på att jag har två lådor till, en bokhylla samt ett skåp i omklädningsrummet blir jag lite trött.

I skåpet vet jag att det står ett parasoll, köpte ett ”i reserv” förra sommaren, omutifallatt det andra skulle gå sönder och de skulle sluta sälja dem.

Tror det står en påse med stenar där också, undrar varför?

Tur att jag blivit bättre på stärkande morronprommisar igen, det är så ljuvligt.

 Denna stad med allt vatten är så vacker när himlen är blå och speglar sig på ytan, man blir glad som en liten lärka!

             Trevlig Helg och Pussen då   !

Ni vet på jobbet!

Så fort våren kommer är det samma sak.

Det blir osämja, diskussioner och i värsta fall groll som stannar kvar länge mellan kollegor.

Ofta är det någon martyr som med ljudliga suckar och himlande med ögonen drar sig undan och tar han om skvättarna som blir över, när alla andra fått sitt.

Samma sak vartenda år.

Förbannade semesterplanering!

                                     Pussen då   !

Vilken bra helg det var!

Lite väl kort kanske, jag tycker nog det vore rätt mot Jesus att även fira tredje- och varför inte fjärdedag påsk också, det är väl det minsta vi skulle kunna göra för grabben?

Tänk på allt lidande han lär ha utstått för vår skull.

Nåväl, åter till mina lediga dagar.

Jag började med att äntligen kunna bjuda Moma på middag. Lax på Asiatiskt vis från Jamie Olivers bok och nudelsallad från LiLos huvud!

Fräscht, gott och vackert.

Unnade mig en lyxfrukost på långfredagen, återigen, det är/var ju Jesus jobb, det där med lidandet. Jag vill njuta jag!

Möblade om lite bland mina tulpaner och fick på så sätt ihop en ny bukett att njuta av några dagar till.

Sen skulle jag ta tag i detta med källarröjandet. Jobbade mig inåt i det röriga utrymmet med mycket slit, släp och nysande. Skulle just ta tag i en gammal yllefilt när jag såg dem:

Råttlortarna!

Med omedelbar verkan avlägsnade jag mig, lämnade kartonger, gamla skidor och annat junk mitt i gången.

Jag tog en promenad istället.

Men på eftermiddagen kom Sonen och med höga gummistövlar (jag) hjälptes vi åt att röja färdigt, tack Gode Gode för modiga män. (Jo, han fick middag på kvällen som tack.)

Påskafton tidig middag hos De Gamle (självklart fick jag äran att åka dit innan och förbereda, även fast bror hade med sig lammstek och potatisgratäng färdigt)

Sonen och jag åkte sedan med bror och svägerska till landet, satt och mös några timmar med lite vin, småplock och flammor i öppna spisen.

Lååångfrukost, sen promenad med is, snö och värmande sol. Vi var ute nästan tre timmar, med härliga småpauser här och där. Ungen min fotade massor, jag lite grann.

Söndag kväll, superdupertrött av all frisk luft, motion och den förbannade sommartiden. Tog ett bad! och somnade ganska så ovaggad.

Igår gjorde jag bara det som föll mig in, helt ensam utan plikter, tvång eller åtaganden av något som helst slag. Promenerade lite, shoppade lite, tittade på chiliblommor, läste, lagade lite mat, tittade i taket, läste lite, åt lite och la mig tidigt.

Idag ska jag smita från jobbet tidigt för att bli friserad igen, jag har ju ganska kort hår, som behöver mycket omsorg för att hålla sig så snyggt det går. Och så har hon ju en PLAN, min frissa, vi är inte riktigt i mål ännu, men jag tror hon börjar närma sig…

                                       Pussen då   !

Det finns det i alla fall de som redan gjort.

Men jag tänker i alla fall utsätta mig för risken, eller ta chansen. Allt är relativt!

Dysterkvistar må knarra och olyckskorpar kraxa bäst de vill.

Men efter en hel del tänkande och funderande, samt övervägande bestämde jag mig.

Jag kommer låta Bortbo-sonen bo hos mig ”ett tag” när han är färdig där uppe i Umeå.

Trots allt är han först och främst min son. Jag kan inte tro att jag hjälper honom genom att låta honom börja ”sitt nya liv” som bostadslös.

Gotland vill han inte återvända till, annat än för att hämta sina kläder, lite grejer och katterna.

(De ska dock inte bo hos mig, där går gränsen)

På den ön har han inga drogfria vänner alls och efter att det tog slut med tjejen han flyttade dit med har han ingen som helst anknytning dit heller.

Förutom att vi ska skriva ett inneboendekontrakt, kommer jag se till att han skriver på ett annat kontrakt mellan oss två.

Inneboendekontraktet kommer ge honom rätt att få hjälp av socialen till hyra och det andra är för att jag ska vara helt säker på att han fattar vad som gäller och vilka konsekvenser det blir om han inte håller sig till det.

Så om tre veckor är det slut på mitt nya fria liv och jag ska börja vara Mamma igen…

Men först ska jag försöka ta mig till Blåkulla

sen bjuda Moma på middag.

Jag ska äta påskamat hos De Gamle, jag ska troligen åka till bror och svägerska på landet.

Och så ska jag ner i källaren och härja lite!

Vi fick det glädjande beskedet att nu, när stambytet äntligen är klart (det sista gjordes i morse) så ska vi få nya källarförråd, med bättre säkerhet och en himla massa annat jättebra. Jobbet kommer att ta cirka fyra månader!

Vilket betyder att före nästa söndag måste jag ta mig ner till villervallan, fundera på om det är något där jag kan tänkas behöva under dessa månader, då resten kommer att magasineras. Cyklarna måste ut.

Nu blev det ju så, att när jag skulle röja uppe innan stambytet rände jag ner där, mer eller mindre hällde ut saker ur lådor och korgar för att kunna använda dem uppe.

Har man inte jobb, så ser hyresvärden till att man får!

                          Påskapussen då    !

Det var lite, lite pirrigt.

Fast efter en kort stund kändes det inte alls så konstigt.

Jag vet inte om jag står till hundra procent för det jag sa, men i alla fall så ÅNGRAR jag inte att jag ställde upp. Lite konstigt kändes det att det verkade som om jag ringt upp dem, så var det ju inte.

Å här kan du lyssna om du vill, jag är den första de talar med.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/167902?programid=3117

Idag är en ny dag och jag ska träffa bästaste Lo efter jobbet och äta lite gott och babbla bort några timmar.

Var egentligen jättetrött i morse, men tog i alla fall en liten promenad.

Ballonger gör mig glad!

Inte vanliga såna där kalasballonger, de tycker jag inte om alls. Smäller helt hipp som happ, utan förvarning.

Och eftersom jag (kanske jag nämnt?) är förtjust i grönt, blev jag glad av att det for omkring en flotte i limegrönt på vattnet.

Jag tror inte att Mälaren håller på att tömmas, det kan vara jag som håller kameran lite, lite snett?

Ha en bra dag, som verkar bli solig och fin, i alla fall här i Klarakvarteren.

                        Pussen då   !

Det är fult av mig, jag vet det.

Men ändå.

Ibland, när jag ansträngt mig lite extra för någon annan, kan jag faktisk bli lite besviken när jag inte känner att det uppskattas. Eller rent av att man är missnöjd och vill ha mer än man redan fått.

Två gånger den här helgen har jag känt så.

Helt enkelt: Meeen för faan, kan du inte vara nöjd?

I fredags åkte jag direkt från jobbet till De Gamle, först genomled jag att handla med Fadern. Det tar tid, är omständligt och han är sparsam, för att inte säga snål, så det gäller att lirka om jag ska få honom att köpa något som går att tillaga. Det blev i alla fall lite köttfärs och en bit fläskfilé.

Vi hasade hem till dem och jag stekte små gulliga pannbiffar som, jag lät puttra i grädde, jag gjorde snabbinlagd gurka och kokte potatis. Jag dukade, dukade av och diskade hela disken.

När jag sen stod i hallen för att klä på mig så säger Modern, med lite lagom gnäll i rösten:

Jahaja, jag trodde du skulle göra i ordning fläskfilén också innan du gick!

Då! Hade jag lust att vara mycket mindre tålmodig och elak än jag var och kanske utbrista i ett: Meeen för…

I lördags vaknade jag tidigt (kärringvarning?!). Pysslade lite hemma, handlade lite i centrum, bar upp det och åkte sen till Liljeholmen, enbart för att köpa gula habanero.  (Vilket gick så där, i alla fall hade jag gjort av med över 500 när jag kom hem och så mycket kostade definitivt inte pepparn. )

Nåväl, i vårt centrum sitter ofta samma man och tigger. Jag går fram till honom och frågar om han vill ha sovsäckar.  Det ville han, så jag bar hem pepparn och det andra, tog säcken med två sovtäcken och ett par varma vantar. Kånkade det till honom och jaa, han blev glad.

Men sen, frågade han om inte skulle kunna få lite pengar också.

Då! Kom den igen, tanken att släppa på snällhet och tålamod och säga: Meeen för...

Det kanske helt enkelt var så, att jag gärna ville göra något för honom, men just då inte hade några kontanter!

Men jag bet ihop och traskade hem. Jag hade massor att göra ju!

Jag skulle laga mat till mina middagsgäster, och det gjorde jag.

Åh, så härligt tacksam jag är för att ha fått tillbaka mitt kök. Det blev inget fotat, men här är menyn:

Rice and Peas

Jamie Olivers Jerk chicken

Gröna sojabönor och majs i en god dressing med mycket örtkryddor.

En grönsallad med lätt inlagd gurka

Het mango- och ananassås

Sval yoghurtsås med lite lime, honung och salt.

Till efterrätt chokladtryffel i snapsglas toppad med röda vinbär och hallon, egenhändigt plockade av mig i somras.

Vi åt, pratade, skrattade och hade en riktigt härlig kväll. De gästerna tackade minsann massor av gånger för både mat och allt annat jag bjöd på…

Av min bror och svägerska fick jag tio blandade tulpaner och av den andra gästen inte mindre än femtio stycken!

Så himla ljuvligt så jag nästan gråter av tacksamhet!

Idag får vi lön. Detta firar vi som vanligt tacksamt med att skippa de trista matlådorna och unnar oss lyxen att köpa färdigmat ute.

Idag Kebab!

Så här glada var mina lunchkompisar!

En helt annan sak.

Ikväll kommer jag att medverka i radioprogrammet Karlavagnen.

Det ska handla om att ångra sig, vilket jag bloggade om för nästan precis ett år sedan.  De gör väl någon slags research och hade hittat det inlägget och så fick jag frågan om jag vill vara med och prata om detta i kväll.

Något sånt har jag aldrig gjort, så det kan väl vara roligt att testa!

Så har ni inget annat för er, slå på radion vid tiotiden ikväll.

Lite pirrigt, men kul.

                                                 Pussen då    !

Idag firade vi en kollega som fyller 50 just idag.

(Fast själv blev jag mest missunnsam, eller i alla fall lite grann. För hon fick en gåva av arbetsgivaren, vilket tydligen ska vara standard på just denna bemärkelsedag. Det fick inte jag, och ingen av mina andra kollegor som fyllt heller! Det är tydligen inte aktuellt att dela ut dem retroaktivt heller…)

Men eftersom det även fanns något annat att fira idag, passade jag på.

Vad, vad, vad? undrar ni förstås.

Jo, det är Världspoesidagen!

Jag har faktiskt aldrig firat den förr, men idag har jag smällt till med inte mindre än tre små poetiska mästerverk.

Det ena till födelsedagsbarnet, den tog lite tid att få till, fem minuter eller så.

När man är ung vet man allt och mer ändå

Och idag när du tar klivet

Till den andra halvan av livet

Vet du ännu mer än du visste då

Fast nu ska du få veta en hemlighet

Att även fast man vet mer och mer

Om allt som händer och det som sker

Blir man inte klokare av allt man vet

Men däremot får man lättare att välja

Och ger fan i att skiten svälja

Välkommen till Vuxenlivet

På Facebook bjöd jag på en annan som jag klurade på i flera sekunder:

Snö is och förbannade kyla
Hjälper föga att yla
vinterjäveln gör som den vill
till midsommar blir det pärer och sill
med dill.

Och nyss ringde min systerdotter från landet stolt som en tupp över vad hon gjort idag, det blev en liten dikt av det med:

Att själv slakta sin första get,

Det är större lycka

Än att samma kreatur stycka

Det är inte många som vet

Jag har fått lära mig det

Av Tina som just gjort denna erfarenhet.

Jag är verkligen på gång…

                                    Pussen då   !

Jag har faktiskt inga problem med att vara både och här. Dels för att jag aldrig talat om exakt vem jag är här, även om jag lägger upp bilder. Men att någon av en slump skulle hitta hit och förstå att det är just jag som bloggar, håller jag för relativt osannolikt.

Jag länkar på FB, men där har jag bara vänner som vänner.

Idag blir jag väldigt personlig och privat. Jag lägger helt enkelt upp brevet jag skickade till min son idag. Någon liten ändring, men i stort.

Varför jag gör det? Faktiskt för att jag själv blev väldigt berörd av att skriva det, jag vill verkligen att han ska veta.

Så här kommer det:

"Hej Pojken min!

Va roligt att du fick chansen att prata lite med Lilla fina C!

Åh, om jag kunde få dig att se, hur hon strålar av värme, kärlek och omtanke när hon pratar om dej.

Om du kunde tatuera in den bilden i din hjärna och ta fram den varje gång du kanske känner minsta tvivel i framtiden på att börja leva ett liv utan droger och innanför lagens ramar.

Då skulle tvivlet försvinna på en enda gång, för den glöden får du helt enkelt inte släcka.

Det får du inte!

Det är en gåva, att ha en äkta vän, som känner dig utan och innan och fortfarande tycker så mycket om dej som hon gör.

Att jag älskar dig lika mycket är självklart och det är inget konstigt med det, så ska det vara. Jag vill inte att den kärleken ska få fler smällar heller, det är så jävla jobbigt att komma igen och kämpa för dig och att våga ha framtidstro och tillit.

Tilliten är det som är svårast, eller egentligen inte, för det är faktiskt ditt jobb.

Du är den som måste se till att jag och alla andra som fortfarande bryr sig inte tappar den. Det är något som kan ta tid att bygga upp, det behöver du tänka på, det finns mycket som har gjort ont och sårat genom åren. Tyvärr är det så, att den sortens ”sår” tar tid att läka och rivs upp förbannat lätt.

Det är tur att du är en positiv person med mycket kärlek och värme och att du har lätt för att glömma och förlåta, det är fina egenskaper, men du får inte använda dem på fel sätt.

Så idag blev det ett allvarsbrev till dig, jag känner så mycket att det är viktigt att vi vågar vara ärliga, se det som är bra mellan oss och i dina andra relationer, men inte vara några jävla fegisar och blunda för det som har varit tungt och svårt. Du är vuxen nu och måste ta tag i alla bitar av livet, även de som är jobbiga och kräver mycket ansvar från din sida.

Att inte släcka Cs eld – Det är DITT ansvar!

Att se till att vår tillit växer och mår bra – Det är också ditt ansvar.

Att kämpa och hjälpas åt för att du ska få ett bra liv – Det hjälps vi åt med.

Tusen varma kramar och tankar.

Din mamma"