Men rätt ska väl ändå vara rätt!

Av någon andning fick jag för mig att kontrollera mina anställningar.

Men Guuud vad jag ljuger!

Jag är helt enkelt så förbannat orolig att jag inte ska få den MEDALJ jag förtjänar, så är det!

När man inte är en sportig typ och aldrig har varit, mer än lite bollsparkande, så får man ju få medaljer i livet.

(Så här klämmig såg jag ut när jag sparkade boll en gång i tiden, se bara vilken schvung jag kommer rännande med därute till vänster!)

Nå, åter till rätt ska vara rätt.

Jag började min karriär i statens tjänst i september 1980. Då var jag BBB, brevbärarbiträde, jag avancerade till Postiljon och så småningom till Postiljon A! Imponerande karriär, eller hur?

Sedan den dagen har jag bitit mig fast i staten, många olika ställen har det varit.

Hösten 2000 blev jag uppsagd från Postgirot där jag varit ett par år, stämplade ett litet tag och sen började jag här, som också är statligt.

Nu till problemet, när jag nu beställde detta ”matrikelutdrag” som det så modernt heter, fattas för det första fyra år av min tid?

Dessutom har man fått min sammanlagda anställningstid till 9 år och 9 månader!

Då är det ju lite mer än 21 år tills jag får medaljen!

Nänänä, detta är jag icke med på, jag har minsann skickat in en ”erinran” ett annat omodernt ord, som ordbehandlingsprogrammet klagar på! (Som jag ser det är det ungefär två, max tre år som ska dras av, då jag pluggat två läsår och hade det korta avbrottet som arbetslös.)

Jag vill ju ha min medalj!

Renaste guld med kungen på ena sidan och med skriften:

För Nit och Redlighet i Rikets tjänst

på den andra.

Ni förstår väl själva att jag vill ha en sån?

Något att ta på sig vid högtidliga tillfällen.

När jag läser era bloggar, när jag skojar till vardagen genom att handla någon annan stans än hemma på ICA eller Konsum eller rent av när jag tar årets första dopp?

För mig känns tillfällena faktiskt oändliga, som jag ser det finns ingen som helst anledning att inte piffa upp i princip varje dag med att bära medalj i ett blågult band på bröstet.

Kanske just det blågula bandet, men man kanske, kanske kan få ett limegrönt i stället?

           Pussen då    !

Vad svarar man på det den sjunde oktober?

Jag sa som det var att jag satt på en buss och inte hade badgrejer med mig, men att jag gärna åker till havet.

Så jag klarade av besöket hos Borta-sonen, jag fick vara där nästan 10 minuter innan han fått nog av sin lilla mamma.

Han har gjort i ordning fint, så fint det går på så liten yta och så fint det blir när man inte är så intresserad av heminredning utan mer intresserad av att det ska vara…tjaa, funktionellt.

Sen kom käraste Bad-Karin och hämtade mig strax utanför Borta-sonens hus.

Bilen for som en liten silverpil till Lövhagen i Nynäshamn på nolltid. Eftersom solen sken och kaffet var klart där på vandrarhemmet så började vi med fika!

Ansjovis och äggmacka, samt hallongrotta och förstås kaffe, mums!

Efter en liten prommis på 10-15 minuter kom vi till de mest underbara, släta klippor.

Jag hittade en perfekt plats med skålat ryggstöd, sol i ansiktet och vatten som slog och brusade strax nedanför fötterna.

 Det var så ljuvligt och avslappnande att inte ens kom mig för att ta foton, inte förrän vi efter en timme eller så var på väg tillbaka.

Badade gjorde vi inte, vi doppade händerna inne vid stranden på väg tillbaks och kände rätt snabbt att det var tillräckligt.

Eller nää, vi skvätte allt lite av det i våra solvarma nyllen också.

Väl hemma igen, var det bara att koka ris och se till att jättegrytan med domoda blev varm.

En bra söndag!

                                      Pussen då   !

Vi har också olika vanor, seder, rutiner, traditioner och idéer.

Andras rutiner och traditioner kan vara helt obegripliga, precis som deras seder. Det är något man verkligen får lära sig när man tar och gifter sig med någon som har helt annorlunda sådana.

Vissa gånger kan andras vanor verkligen vara irriterande, det tror jag alla kan hålla med om.

En del av de irriterande vanorna hoppas jag Bortbo-sonen tagit med sig till sitt nya hem för att de ska stanna där.

Jag har bombsäkert massa dumheter för mig, som driver en och annan medmänniska till vansinne eller dess närhet.

Sen finns det de som har väldigt trevliga seder också!

Jag har en arbetskamrat som fyller jämnt idag.

Hon har tagit ledigt, men trots detta stod på varje skrivbord en sådan här i morse:

En väldigt ovanlig, men synnerligen trevlig sed   !

Å jäklar vad det prasslas och mumsas här idag, så är det någon som ringt hit och fått ett lätt irriterande smask i örat, så vet ni vems fel det är.

För övrigt verkar sonen ha installerat sig, i alla fall har han inte ringt och gråtit ännu.  Jag har däremot ägnat honom en hel del tankar, det kan jag väl erkänna.

Så många skokartonger som rymdes i en IKEA kasse har försvunnit och de andra får han ta pö om pö.

Maken är fortfarande hurven och uschlig, låg hela dagen igår.

  lite pipig blir han allt!

Jag skyndade mig hem och lagade den mest underbara kycklingsoppe-grytan på länge. Full av doft och smak från gul habanero, röd mini-bonnet, vitlök, ingefära, persilja, koriander och lite olika grönsaker. Mustig, het, god och helt enkelt underbar.

Tror ni den dög?

Att äta ”hemma-mat” är tydligen bättre så han hasade sig plågat iväg för att äta hos sin syster i stället.

Vanor, seder, traditioner och idéer igen!

Jo, jag blev lite, lite sur    men å andra sidan fick jag en underbar lunch, och kanske han petar i sig resten när han blir ensam hemma i kväll. Jag ska på kalas å han får inte följa med sjuk eller ej!

                         Pussen då    !                   

Jag fick träningsvärk.

Av att bära ett par lådor och kassar nedför trapporna hemma och förstås av att springa upp efter fler.

Men nu är det gjort.

Jag har inte längre någon Mambo-son, jag har en Bortbo-son till i stället.

Det var lite rörigt innan vi började packa in i bilen.

Men efter två lass, var det tomt, så när som på ett och annat par skor.

Inte fick jag stanna kvar och ”hjälpa till” heller, så fort sista grejen var inburen var det bara att åka hem.

I hemmet låg Maken nerbäddad i sängen, frös och svettades och ville bara sova.  ( detta är första gången han blivit förkyld sen han kom hit faktiskt!)

Så där var jag, mol allena.

Bar ut skorna och lade mig och knäskurade golvet där i det tomma rummet.

Eftersom värden tänker byta fönster innan denna månad är slut, kommer jag inte att göra mycket åt detta pytterum förrän detta är gjort.

Sen får vi se, jag misstänker att det kommer fungera som dator-gäst-förvaring-Carl Lewis-kammare.

Om allt det får plats alltså, det är verkligen ett litet rum.

Det som gossen flyttat till är lite, lite större. (21 kvm) Det verkar som om många unga ratar dessa minilägenheter. För mig är det svårt att riktigt fatta.

När jag väl började drömma om eget boende hade en sån lägenhet varit mer än nog.  Flera av mina vänner bodde så litet och alla hade inte ens dusch.

Jag tycker det är en jättebra chans detta, att de kan stå kvar på sin plats i bostadskön, men ändå få chansen att flytta till eget och jag är så glad att han tagit detta steg.

Även om det gör jätteont i mina lår och det faktiskt var lite svårt att somna igår, när jag tänkte på att Mammas lille plutt skulle vara där alldeles ensam.

Dagens glädje ämne nummer ett: en av mina få orange habanero börjar bli just det.

Jag är också glad över att det finns jobbarkillar, som lagar sånt som är trasigt, här är det tydligen vattnet som behövs fixas till på något vis!

                              Pussen då    !

Som jag ibland har så himla svårt att minnas.

Det som gör att man hamnar i små eller stora konflikter. Som gör att det blir tråkig stämning och missförstånd.

Jag borde verkligen ha lärt mig efter snart 23 år, men nää, jag klampar på och gör fel.

Nu är det detta med att Mambo-sonen (förmodligen) inte kommer att vara det längre när det blir måndag.

Problemet är just det lilla ordet förmodligen.

För mig som är ”glasetärhalvfulltdetärsåklartattalltgårbra-typen” finns det liksom inga hinder då han är etta på listan och uppfyller alla de krav som enligt hemsidan ställs på en hyresgäst hos denna värd.

Gossen är däremot väldigt mycket mer av ”ingenidéattropahejöverhuvudtagetknapptensnär

alltärklart-typen”.

I ett läge som det vi är i nu, blir det än mer tydligt.

Jag har: burit hem kartonger, tänkt igenom allt jag kan avvara, mer eller mindre möblerat klart, både i hans lya samt i det tomma rummet.

Självklart har jag bokat flytthjälp och tagit ledigt.

Jag har köpt lite olika småsaker som han kan behöva och funderar på var och vad vi ska äta när allt är klart.

Själv vägrar han att göra NÅGONTING överhuvudtaget. Han blir sur och vresig och vägrar envist att lyssna om jag småpratar glatt om toaborstar och gardinstänger.

Eller jo, förresten han har tagit ledigt på måndag, det har han.

Men nu, nu ska jag ringa och kolla. Så det så!

Uppdatering!

Det är så klart det kan bli, här ska köpas diskborste, nudlar och annat han kan behöva!                                

                                      Pussen då    !

Vad är det för fel?

Hur kommer det sig att jag inte kan?

Inte ens fast jag vill?

Poppar in till blogg efter blogg och läser utan att kommentera, det är inte trevligt alls av mig.

Jag ber om ursäkt, men det är kanske en höstbugg i mitt system?

Inte får jag ur mig något vettigt heller.

Tillexempel inte om TV-programmet med de engelska kvinnorna som stylar om folk, just nu stackare de slår klorna i på stan i Sveriges olika städer.

De berömmer dem stort för deras ”nice figures and fantastic bums” Sen när det är dags för dem att visa upp sig i de ofta fula kläderna (tycker jag!) klämmer dom in deras fantastiska figurer, rumpor och tuttar i olika plagg som plattar till och lyfter upp så det visslar om det.

Suck!

Sen läser man följande på Aftonbladet.se

Eeh, ursäkta?

De har knappast träffat mig i alla fall, det är jag helt jäkla tvärsäker på!

I helgen hittade jag detta på baksidan av SvD!

Vilka snillen det finns va?

För att illustrera detta ännu bättre gjorde jag därför ett eget litet collage, där detta med personlig stil framgår än bättre än av deras lilla bild!

Hoppas ni alla orkar titta in här ibland, och att ni förlåter mig för att jag just nu är lite slö.

Jag vill också passa på att meddela: ingefära fungerar att odla i kruka, troligen bättre varma somrar, men ändå!

Er stil ikon i cybervärlden ger er: Pussen då    !

Alltså lite av varje.

Både i tillvaron och i min lilla skalle snurrar en massa små saker.

En del av det lilla är egentligen ganska stort.

Min Mambo-son, kommer snart inte att vara det längre.

Redan 1:a oktober kommer han att ta sina datorer, sin skosamling och en säng, för at flytta in i en liten, liten etta!

Det känns förstås jätteskönt, både att ”bli av med honom”, men ännu mer att han tar ännu ett stort steg i sitt liv.

Andra saker som snurrar är det faktum att häromdagen firade De Gamle    att de varit gifta i 63 år!  Det är fanimej inte kattskit det!

En sak som är himla kul, är att det fungerar så bra för Maken på jobbet han har.

Den som tycker att han är den bästa lokalvårdare de haft, har ringt till hans chef, inte bara en utan två gånger.

Första gången för att berömma honom, och andra gången för att tala om att om de inte lät honom fortsätta där (han är ju inhoppare när någon är borta) så skulle de minsann säga upp avtalet!

Igår var han på sitt första personalmöte och möttes av en man som sa ”Jaha är det du som är P och som tänker ta över mitt arbete?”

Maken trodde förstås att det var den som städade normalt på stället, men det visade sig vara ägaren till företaget!

Han hade varit väldigt tydlig med att det är extremt ovanligt att någon får så här mycket positiv uppmärksamhet för sitt jobb!

Jättekul, eller hur!

Andra saker som snurrar är förstås mina plantors väl och ve. Men glädjande nog, har en och annan av de inflyttade börjat rodna, framför allt de som bor i sängkammaren.

Vad det beror på kan man ju fundera över…

De få tomater jag lyckats få, har jag lagt i en skål i köket för att rodna. Om det har blivit några jordärtskockor tänker jag ta reda på till helgen.

Vart jag än vänder mig på stan, går där kvinnor i alla åldrar i små nätta kängor. Jag ville också ha.

Det har jag också nu!

  Pussen då   !

Idag vill jag tacka er alla, samt mig själv.

Fast om det finns någon i min läsekrets som är jobbar utan att betala skatt, så får de minsann inget tack av mig!

Jag har tillsammans med mina kollegor varit på planeringskonferens.

Vi fick sova över och vi fick mat.

Allt detta finansierades med de pengar som jag och andra betalt i skatt, så det så.

  Så här såg det ut runt stället

Det var givande och vi kom fram till mycket bra saker vi ska försöka genomföra, för att vårt arbete ska bli ännu bättre.

Vi får faktiskt en hel del beröm redan, så vi är riktigt duktiga redan. Men trots det finns det saker att förändra för att vi ska bli än bättre.

Jag vet inte om jag skrivit det förr, men om någon av oss får ett ”Ros-samtal” brukar vi maila ut till alla de andra i gruppen.

”Vi är den bästa växeln enligt en anställds pappa o henne själv”

”Tack, alla trevliga kollegor i XX växel för ert alltid vänliga och hjälpsamma bemötande. Ni gör livet lättare!”

”Vi är ALLTID så trevliga och rara! Hälsar en herre i Borås, och önskar jättemycket Glad Jul. Han anser också att det är så trevligt att det nästan alltid är kvinnor... eftersom han alltid varit förtjust i sådana!”

”Vill tacka er alla i växeln & kundtjänst för det superbra jobb ni gör här på XX. Ni är verkligen toppen och det har alltid varit trevligt att arbeta tillsammans med er för ni hjälper gärna till och är riktiga "doers", TACK!”

Såna här trevliga saker gör ju faktiskt arbetsdagarna lite bättre. Jag sparar alla i en mapp, så kan jag peppa upp mig lite om det behövs!

Nåväl.

Egentligen ville jag mest tala om, att det fanns bastu där. Det fanns även pool, trodde vi, men det var snarare en stor balja.

Fast jag, jag simmade i Mälaren. Först innan jag bastade och sen när jag bastat. Mina kollegor, de satt på den generöst tilltagna bryggan och drack vin (som de betalt själva), så därför får ni möjligheten att njuta av hur det såg ut.

Konstigt nog var ingen där och fotade när jag gjorde samma sak före sju nästa morron?

Det doppet gjorde mig glad och tog bort det sista av höstsnuvan.

En annan sak som nyss gjorde mig glad var det här:

På Drottninggatan hade någon klistrat en ruta av tejp, på tejpen var det blå och vita fält, som på polisens, men istället stod det ”KRAM”.

När vi gick där frågade jag min kollega ”om man står här i kramrutan får man en kram då?”

En ung tjej kanske två meter framför oss, vände sig om ”Jag hörde vad du sa, såklart du får!”

Så fick jag en varm, go kram, bara så där!

(och jaa, era cyniska jäklar, jag har börsen kvar!)

Hon var bara glad, varm och på bra humör!

Fler Kramrutor Åt Folket och tills att detta blivit verklighet:

                             Pussen då   !

Förresten har sonen gjort en ny video, med den numera ”känd från TV-OWG mannen” och det är precis just det som händer i filmen på slutet, han blir igenkänd på stan!