kucke-li-lo

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Li-Lo - Fredag 18 okt 10:47



Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen?

Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.


Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den vill. Oavsett om hens begäran är orimlig, galen eller helt enkelt bara jävligt felaktig.


Ibland… när jag känner mig på lite extra kaxigt humör brukar jag svara: Ja, men tänk på mig då, jag betalar också skatt och får alltså betala min egen lön, det är ju faktiskt ännu värre!


Men i princip, så betalar vi ju alla varandras löner.


Jag tänäker här illustrera hur det skulle kunna vara om jag bestämde mig för att behandla alla likadant som allt fler faktiskt behandlar mig och mina kollegor:


Vaknar till radion. Gillar inte musiken. Ringer genast och ber, nej inte ber, det behöver man inte göra eftersom man betalt skatt. JAG SÄGER ÅT dem att GENAST spela musik som JAG gillar.


Äter min frukost och går iväg till tunnelbanan.

I spärren säger jag till att JAG verkligen INTE vill vänta på nästa tunnelbana. JAG betalar för kollektivtrafiken, både genom skatt OCH mitt SL-kort. Så kör genast fram ett tåg, som passar den tid JAG råkar komma lallande till stationen.


Kliver av och när JAG kommer upp på gatan, ja då håller de på med en tryckluftsborr som väsnas så det tjongar om det. JAG går såklart fram och kräver att de slutar med detta oskick tills JAG är långt därifrån.


Jobbar och går ut på lunchen, bestämmer mig för att äta på en hamburgerrestaurang i närheten, såg reklam på tunnelbanan för något nytt de serverar. När JAG vill beställa just det, påstår den näbbiga personen i kassan att det är en annan kedja som serverar det.

Självklart talar JAG om, vem som ser till att hen får sin lön och berättar att JAG förstår vad hen säger, men att JAG kommit just dit och ingen annan stans och därmed naturligtvis förväntar mig att få det JAG BEGÄR.


Har lite ont i ett knä, ringer till den närliggande vårdcentralen. De påstår att de har vissa tider då man kan boka läkartid och att det inte går att prata med läkaren annat än vid ett besök.  JAG skäller ut den som svarar i telefon och undrar vad MIN läkare gör egentligen?


Dricker kaffe eller? Ska de inte svara i sin telefon när de har arbetstid eller? När hon avslutar samtalet har JAG fått nog. Ringer genast upp min stadsdelsnämnd och KRÄVER, såklart, att få prata med en ansvarig för vårdcentralen.


Där svarar en annan oerhört okunnig och oförskämd människa att det är något hen kallar REGIONER som har ansvar för sjukvården och att det är dit jag bör ringa.  JAG talar om att det är mycket möjligt att det är så, men att JAG nu ringt till MIN stadsdelsnämnd för att få hjälp så det är helt enkelt deras ansvar att hjälpa MIG. Påpekar så klart att JAG är skattebetalare och att det är MIN RÄTT att få prata med en ansvarig, gärna en jurist som KAN något. Nu börjar personen i andra änden bli lite väl påstridig i att JAG har ringt fel, så självklart KRÄVER JAG att få bli kopplad till DEN SOM ÄR ANSVARIG för detta orimliga beteende.


Självklart har inte heller denna person förstånd nog att förstå vikten av att svara när JAG ringer utan påstår i sin telefonsvarare att hen sitter i möte.


Utmattad av all denna ignorans och okunnighet tar jag en paus.


Slumrar till och drömmer.


Drömmer om att alla de personer jag under dagen KRÄVT saker av under dagen samlas framför mig. De står i en klunga, tysta. Deras ögon är svarta, stora och tomma. De stirrar på mig.


Sedan... Brister de gemensamt ut i en enda mening!


SLUTA VARA ETT SÅNT JÄVLA DRYGT OCH ARROGANT APARSEL!

 

 

 

De vänder sig och går tysta därifrån.


Jag vaknar och bestämmer mig genast för att ringa till Migrationsverket, alla de där hade ju svarta ögon, så det måste helt enkelt vara INVANDRARE och om inte den drömmen är ett tecken på att vi har för många av DEN SORTEN så vet inte jag!


Puss och kram från en Tjänsteman som trots allt tycker att det är ett roligt arbete!


PS. Den sista meningen är självklart inte min åsikt, detta är ehlt och fullt en fiktiv berättelse. Och, jaa jag mycket väl medveten om att det är väldigt svårt att få svar på telefonsamtal och att det är svårt att hitta rätt i myndighetsdjungeln..



 Pussen då   



ANNONS
Av Li-Lo - Torsdag 28 mars 16:17


 

Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen.

Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så många sätt.

Oron innan, för något helt okänt, hur det skulle kännas att sitta mitt emot honom, att ens se honom igen. Funderingar på vilka frågor som skulle komma, om jag skulle kunna prata utan att bli alltför ledsen, arg eller frustrerad.

Men på något sätt blev jag ganska lugn när vi väl satt därinne. Bestämde mig för att se honom rakt i ögonen och känslan när han var den som vek undan gav mig en inre styrka, så pass att jag gjorde det ett par gånger till.

Det var jobbigt, det var jättejobbigt att dra upp allt, att förklara så detaljerat hur obehagligt och skrämmande det var. Att förmedla såna känslor utan att bryta ihop. Men jag ville inte, jag ville inte ge honom det känslomässiga övertaget och klarade det.

Visst fick jag klumpar i halsen och var tvungen att andas djupt innan jag svarade, men jag klarade det!

Jag tyckte hans advokats frågor i princip bara var fåniga och en av dem var så dum att det gjorde mig arg och då blev jag än lugnare.

När det sedan blev dags för den åtalade, alltså mitt ex att berätta med egna ord och han säger att han inte minns just någonting, men att det kan ha gått till så att han lutade sig över mig när jag satt i soffan och att jag då kan ha fått handen under mig och på så sätt skadat den.

Då, då tyckte jag faktiskt jag hörde hälften i salen dra efter andan och andra hälften kväva skratt!

Men även om det nu efterskott kan kännas lite komiskt, så var det just då så in i helvete jobbigt, känslosamt, utlämnande och utmattande. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara för dem som blivit utsatta för sexuellt våld eller annan grövre förnedring och blir tvungen att gå igenom det i minsta detalj.

Den här veckan kom domen.

Han blev fälld på alla tre åtalspunkterna. Ofredande, ringa misshandel och misshandel.

Det känns skönt att veta, att han har fått stå till svars för sina handlingar. Han kommer inte avtjäna något fängelsestraff, utan fick en villkorlig dom och samhällstjänst och blev skyldig mig ett skadestånd.

Det är inget som gör mig glad eller känner nån slags segerrus, som sagt, jag ville bara att han skulle få stå till svars och förhoppningsvis skämmas.

Det som har hänt finns kvar, det är fortfarande en obeskrivlig sorg inom mig. I princip varje dag sen det hände kommer stunder när det känns så svart, tungt och deppigt att jag känner tårar tränga fram, en kort eller längre stund.

Varje gång jag på håll ser någon som liknar honom hoppar slår hjärtat några extra slag och instinkten tar över.

Jag är lindrigt skadad fysiskt även om det kanske aldrig blir helt bra igen och fortfarande gör ont varje dag.

Men det som gör mest ont. Är att det på något sätt ska JÄMFÖRAS, jämföras med de som fått mer stryk, som blivit ihjälslagna, som våldtagits.

Självklart är det svårare för dem.

Eller att det finns de, som inte riktigt vill eller kan förstå, att när någon blir så arg som han blev, när en person har en sådan enorm okontrollerbar ilska inom sig, så blir man så jävla rädd!!

Att den som de upplevt som en fin, varm, rolig och generös person samtidigt har all denna ilska inom sig.

Att det EGENTLIGEN inte är nödvändigt att FÖRSTÖRA hans liv för den här sakens skull!

Jag har inte gjort en polisanmälan, genomlidit förhör och rättegång för att förstöra hans liv.

Jag har gjort det, för att ingen ska ta sig rätten att göra någon så här illa.

Ingen, inte han eller någon annan ska göra så att en annan person får instinkten att gömma sig när de ser någon som påminner om hen.

Ingen ska få ta sig rätten att skrämma, psyka, hota, knäcka en annan människa tills de förlorat delar av sig själva.

Jag tror inte att andra ser det, att jag fortfarande letar efter delar, delar han mosat, skavt, förändrat, tagit ifrån mig. Jag vill egentligen inte visa det heller, jag vill inte att det ska ta över eller vara en del av mig. Så jag gör allt som vanligt i förhoppningen att vanligheten ska bli det normala igen.

Jag skrattar, skämtar, larvar mig, jag dansar, lagar mat och äter, träffar folk och gör det jag ska.

Men, jag har fått ett ärr….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

ANNONS
Av Li-Lo - Måndag 18 feb 10:37

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket!


Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.

 

Den Bubbla vi hade från början.

Den jag upplevde vara fylld av närhet, värme och lycka. När timslånga konversationer gav en euforisk känsla av att vi delade värderingar, åsikter och funderingar. De samtalen, i telefon, på sms eller vid mitt köksbord. Förtroliga, roliga och otroliga.

 

Danskvällarna. I bara mässingen här hemma eller ute på stan med svetten rinnande, båda lika lyckliga över att känna rytmer och att se varandras danslycka!

Svettiga nätter i sängen. Cykelturer och mysiga stadspromenader. Delade måltider när jag pös över av stolthet för det beröm jag fick för min kokkonst.

 

Det blev inte revor i Bubblan direkt, men redan vid första lilla pyspunkan var jag där och lappade. Visst kunde det vara så att han hade rätt? Nog pratade jag onödigt mycket ibland? Kanske tänkte jag fel?

Om jag bara tänkte lite mer på de där sakerna skulle jag kunna få vara kvar i Bubblan och vi skulle fortsätta ha det fantastiskt?

 

Han tog stora kliv ut ur den emellanåt, men självklart var det mitt fel, jag vårdade inte nog. Mitt jobb hade blivit Bubbelreparatör utan att jag ens skickat in en ansökan.

 

Kraft, energi och känslor, alla mina, sipprade ut ur den ju mer jag försökte hålla kvar det lyckliga skimret i den.

Bubblan blev viktigare och mer viktig.

Men täppte jag till ett genom att försöka förändra uppstod ett nytt hål, lite pyspunka eller en stor reva på grund av något nytt som alltid var mitt fel. Något jag sagt, tyckt, gjort eller helt enkelt hållit fast vid och försökt få honom att förstå min sida av.

 

De gånger jag tänkte att Bubblan lika gärna kunde spricka och försvinna kom oftare. Men så kände jag suget efter skimret och övertygade mig själv om att det fortfarande var möjligt att få se det igen.

 

Till slut höjde jag av någon anledning blicken, såg alla revor, taffliga lagningar, fula märken i Bubblans yta och förstod för första gången att det inte var mitt ansvar att laga den.

Jag sänkte min blick och såg hur Bubblans botten var fylld en illaluktande sörja, som mina fötter fastnat i.

Eftersom jag satt fast, blev jag också mer ensam. Kanske inte utåt, men inuti kände jag mig mer och mer tom, övergiven. Varje lögn inför mig själv eller andra fick min känsla av att svika mig själv och de andra viktiga människorna i mitt liv. Doften av svek mot mig själv fyllde mig med äckel

 

 Jag vände blicken mot den äckliga massa där jag helst av allt ville trycka ner honom, länge och hårt. Sen skulle jag vända hans skitiga ansikte mot Bubblans spruckna yta och långsamt tvinga honom att vänja sin blick att brännas sönder av ljuset som sipprade in genom hål och revor i Bubblan.

 

Men jag valde att istället höja min egen blick och såg att skimret nu fanns utanför Bubblan. Genom revor, sprickor och hål såg jag att det fortfarande fanns skimmer för mig att hämta utanför. Skenet skadade inte mig. Det var inte jag som skulle skadas av det.

 

Trots det var det med sorg och rädsla jag klafsande och full av sorg tog steget.  

Bakom mig låg Bubblan kvar, för alltid berövad sitt skimmer och glans.

Saknaden efter den minskar. Ilskan över att han fick mig att ta jobbet att hålla den hel fyller mig allt oftare.

 Jag tittar på den, där ligger den, som en tom ballong på ett vinterstängt nöjesfält. För evigt berövad sin glans, skimret kan inte komma åter.

 

Hittar jag någonsin en ny Bubbla kommer jag veta att det inte är mitt ansvar att hålla den hel. Jag kommer veta att jag regelbundet måste kolla dess botten så den inte fylls av skit.

 

Bubblor är fantastiska! Bubblor är ljuvliga!

 Bubblor kan inte lagas, men man kan välja att spräcka dem tillsammans för att få något mer hållbart.

 

Om en Bubbla hålls skimrande och hel av en person är den dömd att spräckas för evigt och inget kommer att kunna ersätta den.

 

Av Li-Lo - Måndag 7 jan 14:01

 

Varför kastade du inte ut honom första gången?

 

Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?

Jag gjorde det inte.

 

Det kommer inte på en gång.

 

Det är inte dåligt hela tiden.

Vi hade roligt, det fanns värme, det fanns en närhet i våra samtal jag inte kunde motstå.

 

Vissa dagar.

 

Då kunde vi prata i timtal. Roliga, spännande, utmanande diskussioner. Om stort, smått, personligt och i allmänhet.

 

Andra dagar.

 

Allt jag sa var fel. På ett långsamt och i efterhand obegripligt och mycket obehagligt sätt fick han mig att tycka att mitt sätt att fungera, resonera, tänka och agera behövde ändras.

 

Så till den milda grad att jag vände ut och in på mig, för att han skulle fortsätta tycka om mig. (jag ville ju inte förlora de där härliga stunderna).

Ursäkter och överseende blev utan att jag märkte det, min vardag. Utrymmet för mig att uttrycka mig, att existera på mina villkor har krympt.

 

Mina vanor är fel, behöver ändras. Mitt sätt att vakna stör. Det är fel på mina matvanor, min klädsel, mina rutiner, hur jag tittar på folk, mitt sätt att umgås med mina egna barn, allt detta det borde förändras. Inte för att han bryr sig, utan för min egen skull så klart.

 

Han vill ju bara ”göra mig till en bättre människa!”

 

Mina lama försök att ge honom feedback på hans vanor och ovanor tystas.

 

Han vet minsann vad han gör i alla lägen. Han har full koll på allt. Han är ju så mycket mer mogen än vad jag är.

 

Min vardag blir insnärjd i ursäkter, förlåtande, tåtassande.

 

Mitt motstånd har brutits ner och jag hittar inte riktigt mig själv längre. Utan att jag förstått hur det gått till, har hans sanningar blivit mina.

 

Men inuti blir jag omedvetet en samlare. Jag samlar elaka ord, orättvisa handlingar och bevis, bevis för vad det är han gör när han drar iväg utan att svara på vart.

 

Jag vill hitta något som kan skada hans stolthet, ta hål på hans självgodhet och spräcka hans bubbla av överlägsenhet.

 

Jag samlar en frustrerad ilska.

 

Jag försöker bli av med den genom att vara lite småroligt provocerande – ingen reaktion.

 

Jag skriver ett långt brev – ingen reaktion, det ligger oläst.

 

Till sist brister det.

 


Jag slänger ut mig allt som samlats i okontrollerad frustration och blint raseri.

 

Ondskan i hans ögon gör mig bara argare för den får mig att förstå och inse att det som skett inte beror på mig och vem jag är.

 

Jag orkar inte ens bli rädd för hans ilska, jag vill bara bort från hans manipulerande sätt och komma loss, bli fri.

 

Kaoset, våldet, förnedringen tar vid och det finns ingen återvändo.

 

Tack och lov!

 

Nu är jag skadad, ärrad, sårad och sorgsen, men fri!

 

 

 

 

 

Av Li-Lo - 12 maj 2017 08:22

Små saker händer.

 


Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta


 

en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka, lagom kaxiga och lagom kalla funkar vi fint ihop!


Joo, sen var jag ju och dansade. Ingen ville följa med, men jag var så sugen på att få svänga på gumpen att jag gav mig iväg på egen fot.

  Som vanligt var sångaren klädd i vacker färg!

Fantastiskt är det, att bara tokdansa, tillsammans med de andra som bara njuter, så fantastiskt att det kan hända att jag gör det ikväll, eller i morgon igen   ...


 

Jag har också njutit av den "alternativa stavning" som vår lilla viharalltdubehöverochlitetill-butik bjuder på under ombyggnaden....


Min kloka storasyster har fått den smarta idén att göra grupper på Facebook för att kunna dela alla de tusentals foton vi har efter föräldrarna.


Här har ni en variant av campingbil, som mina föräldrar for runt med i Europa innan de köpte folkabuss!


 

Man tar den minsta lilla bil man kan hitta, syr om ett tält att förvara packningen i. Sedan bäddar man bekvämt i den lilla, lilla bilen

 

Sen lägger man sig och bara njuuuuter därinne...

Vid ett tillfälle reste vi till Holland, för ett bröllop, då låg vi alla tre, mor, far och jag därinne.


Idag är det freeedag och det gör faktiskt ingenting, att jag inte kommer få förmånen att jobba i tvådagar. Kanske, kanske blir det tid att nyttja den gröna faran, som iordningställdes förra helgen?


                     Pussen då   !


Av Li-Lo - 25 april 2017 10:23

Jo, jag har bloggen kvar.

Det finns i alla fall en person som undrar och vill veta hur jag har det. Hej Ama!


Det har varit tungt, jättetungt. I början av mars blev min systerdotter, tillika bästa vän, reskompis, dansvän och så mycket annat mycket sjuk.

Efter ett par dagar på sjukhus tog hennes liv slut. Jag förstår det fortfarande inte helt och fullt.

Det har varit en fin begravning för henne och dagarna går, men ändå gör det ont, skär i hjärtat när jag tänker på det. Saknar henne så det inte går att greppa.


 


Den här jäntan, som jag känt och haft i mitt liv sen jag var två år gammal. Som jag har klafsat i koskit barfota med, försökt tämja myror med.

Badat, tjuvrökt, raggat killar, festat, pratat, pratat och pratat med. Semestrat tillsammans de senaste åren utan ungar, innan hälsat på hos varandra med ungar.


Det gör ont.


Men livet måste fortsätta, även fast det aldrig någonsin kommer att bli detsamma.

En av de första sakerna jag gjorde när hon dött, var att göra allvar av det vi pratat om att göra tillsammans.

  Tatuera mig.

En gädda på gäddhänget (eller iallafall strax ovanför) Vi hade pratat om det, och dessutom finns det vissa personer som påstår att vi båda alltid varit riktiga näbbgäddor, fast det är väl tveksamt om riktigheten i det påståendet. Den fick ett litet T bakom gälarna, T för Tina!


På begravningen la jag en ros och förstås en lakritspipa i graven, ingen resa är komplett utan en sådan!

 

På Danmarkssemestern   


Jag hade tänkt berätta lite annat också, men nää, jag orkar inte nu.


          Ta hand om er och   pussen då!



Av Li-Lo - 21 februari 2017 15:23


Kan vara helt fantastiska ibland.

Idag börjar jag med att hylla en av dem jag känner mig synnerligen ödmjuk inför.

En av mina underbara systerdöttrar.

  (hon är lite äldre idag än för dryga 30 år sedan, men minst lika söt)


Häromdagen kom hon hem från en resa. Hon har med sin folkhögskola besökt en skola i Tanzania.

Många fina bilder har hon lagt upp på sociala medier, underbara stränder, vackra barn, ovana miljöer.

Men den första statusuppdateringen på Facebook är den jag är så glad över. Där berättar hon att hon upplevt så mycket fint, positivt och härligt INNAN hon berättar att hon blivit rånad TVÅ gånger. Dessutom sätter hon på sig en t-shirt med texten:


Haters don’t win


All respekt till henne, som kan se bortom det negativa och låta det fina hon fått uppleva ta överhanden.

Jag bugar mig ända ner till marken helt enkelt, för ett sådant klokt förhållningssätt.


Sen finns det förstås de som är fantastiska på andra sätt.


Jag har en mansvän som är världens snällaste, det är ju inte fy skam.

Men därutöver är han en jävel på att ständigt ifrågasätta och utmana mig, mitt sätt att tänka, vara, uttrycka mig och fungera.

Det är jättejobbigt!

Samt jättespännande, roligt och utvecklande. Fantastisk är han!

(och förstås oerhört irriterande emellanåt)


Däremot var inte händerna hans tillräckliga för att få vara med på film. De vet ingenting om händer, helt enkelt! Och jag får ingen användning för min galaklänning…


Själv är jag enligt tandläkaren jag träffade idag, helt enkelt jätteduktig på att hålla rent i truten.

Visst har jag vissa fördelar, inte så himla lätt att få något mindre än en personbil att fastna mellan de här framtänderna!


 


Ni som poppar in och läser samt dessutom lämnar en kommentar här, ni (Ama) är också fantastiska!


                                           Pussen då   ! 

















Av Li-Lo - 13 februari 2017 12:46

av födelsedagsmånaden!! Redan?


Man fattar inte att den nästan närmar sig slutet, men jag har firat lite då och då.


Hade ett trevligt litet kalas hemma för 10 personer, man kan väl säga att det förutom en och annan trevlig butelj även fick mig rätt tyst vad det gäller de där tulpanerna jag älskar så


 


Min fina brorsdotter hade gjort en speciell tårta till mig


 


Vi åt och drack på kalaset, drack och åt lite till. Babblade, pratade, snackade, samt garvade, skrattade och hade trevligt.

Därutöver ordnade jag ett lotteri, ett Lise-Lotteri faktiskt :)

Alla fick varsin lott och alla fick vinst!


Dagen efter fanns där mat, tårta och efterrätt kvar i överflöd. Tur att det finns vänliga själar i närheten som kommer och hjälper till att ta tag i sådana problem.


Systersonen med fru och goa ungar hade inget emot att hjälpa till verkade det som?

 


Igår firade vi lite med att gå ut och äta. Ganska så nära finns det en restaurang som jag inte testat, men säkert kommer att gå tillbaka till. Georgisk mat! Lite som grekisk, men lite hetare och allmänt lite andra kryddor.

Ovan bloggare som jag är numera, glömde jag att fota maten innan, men att det var gott syns ju!


Min bästa mansvän som just nu är utan jobb har varit på provfilmning! Joo, han är jättesnygg på alla vis, men den här gången var det inte det som var i fokus, utan bara dessa:


  vi skickade in bilden och jupp han har varit där en gång och väntar på besked om det ska bli en andra. Själv funderar jag på att säga upp mig för att bli manager, PR-kvinna och eventuellt någon slags Hollywoodfru framöver. Samt förstås börja sy upp klänning till nästa Oscarsgala!


Kan inte heller låta bli att bjuda på bilden av en tvättäkta söderkis från förra seklets början.


 


Min farfar, med hatten käckt på svaj! Kan faktiskt tänka mig att damerna dånade lite smått   


Nä nu ska jag planera för andra halvan av denna ystra månad..


Pussen då   !




Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se