kucke-li-lo

Alla inlägg under maj 2016

Av Li-Lo - 27 maj 2016 10:58


På alla möjliga vis faktiskt.

Jag mår mycket, mycket bättre och idag var jag till och med på riktigt bra humör när jag traskade till jobbet. (Bra, glad musik i lurarna, kan verkligen göra underverk, den här är en favorit numera)


https://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k&list=RDmCQjx_JrG9k#t=0



Kanske också för att gårdagens arbete bestod i att tillbringa dagen i en fönsterlös lokal? Där ska vi sitta om våra vanliga lokaler av någon anledning inte går att använda.


Det fanns vackra ventiler, men jag är ytterst tveksam till att de fungerade.

 


På eftermiddagen kändes det som om vi förbrukat det mesta av syret, det gäspades stort och ljudligt hela tiden. Men nu är det testat och klart och jag hoppas vi slipper använda den lokalen, någonsin.


På ballen därhemma tar det sig också, ännu får chilibebisarna bo inomhus. Men lite annat växer och det har tillkommit lite annat sen bilden togs, blomsterbönor och blomma för dagen som jag hoppas ska klä in mig och ballen i grönt, till exempel.


  


Mitt lilla syrenträd jag köpte förra året har precis börjat blomma och det doftar ljuvligt.


Jag tog mig två semesterdagar i början av veckan, för att hinna ”komma till mig” efter förra veckans lågvatten.

Den sista dagen tillbringade jag med en av mina älskade extra-ungar. Vi pratade, promenerade, promenerade och pratade.

Mälarens vatten fick den äran att vara det som för första gången i år fick omsluta min lekamen i årets första bad denna soliga, varma dag.


 

Vi avslutade med det som kan vara något av det ljuvligaste som finns, en kall öl på en uteservering.

    


Där vi även passade på att äta gott, innan vi åkte hem, var och en till sitt.

Denna unge är klok, varm, stark, vacker och en stor glädje för mig att få tycka om   !


Något annat som verkligen har tagit sig, är att Stor-Sonen idag avslutar sin utbildning till kock!



 

Efter alla år av oro,förtvivlan, sorg och ilska har han landat.

Fan i helvete, så skönt det känns!

Att han har bitit ihop och slutfört denna teoretiska utbildning och alla praktikveckorna, är stort. Han har också fått lov att arbeta kvar på sin sista praktikplats. Stort varmt Grattis, från Din Mamma!


Livet är helt okej, jag kan till och med känna mig lite tacksam för att jag fått en liten aning om hur det är, när allt känns kolsvart. Inget jag vill uppleva igen, men en erfarenhet att bära med mig.


Nu är det fredag, efter arbetet far jag till Far. Jag kommer försöka att inte åka dit ensam, så idag kommer bror och svägerska dit även de.


Sen blir det helg och den är helt och hållet oplanerad, vilket känns jätteskönt.

Tack alla för snälla, varma ord och ni vet att jag tycker mycket om er, ni som poppar in och läser här. Lite, lite extra tycker jag om de av er som lämnar en kommentar också…


                            Pussen då   !





Av Li-Lo - 19 maj 2016 10:52

Det här inlägget, är i alla högsta grad skrivet för min egen skull, men kanske kan någon annan få ut något av det, så jag släpper mina spärrar och kastar ut det i den sociala cyberrymden.


Jag vet att jag ofta framställer mig själv som en stark, kavat, klämmig, glad person. Och det är så jag oftast är.


Den här veckan, har dock inte varit så.


Plötsligt befinner jag mig i ett svart hål. Som en brunn, där jag ser att det finns stegpinnar, inte alls utom räckhåll. Dock behöver jag anstränga mig en liten, liten smula för att nå dem och det har jag helt enkelt inte orkat. Det har helt enkelt inte känts så jävla viktigt för jag har inte sett någon mening med att ta mig upp. Varför skulle en person med så fula, förbjudna tankar, så dålig förmåga att göra bra saker förtjäna att komma upp ur hålet?


Alla misslyckanden i livet travas på hög framför den där stegpinnen jag skulle kunna greppa, om det inte kändes så idiotiskt orättvist att just jag skulle få den möjligheten. Så många andra med mycket större värde borde få tillgång till den före mig.


Det känns som jag fått ett själskott. Det blöder, sipprar och rinner i mig och jag gör allt jag kan för att stoppa det, men rätt var det är läcker bandaget och allt rinner ur mig igen.


Har jag varit en bra mamma? Varför har det varit så mycket som inte fungerat för de där två, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Varför är jag så inkompetent på att ge dem positiv återkoppling när de gör bra saker?

Som en svart gegga rinner allt jag gjort fel ur själskottet, alla gånger jag satt mina egna behov framför deras, alla gånger jag inte ansträngt mig tillräckligt för dem. Hur kunde jag ens inbilla mig, att jag skulle ha förmågan att ta hand om andra människor och se till att deras liv blev bra?


Den ironiska och skrattretande tanken att någon enda man på denna jord skulle finna att jag var värd så mycket som en tanke eller blick från dem, har också passat på att gnaga intensivt.


Men mest av allt är det den mest förbjudna tanken som gör mig svag för den är så skamfylld.


Jag orkar inte med dotterrollen längre!


Att besöka min pappa känns bara som ett tvång, en plikt, något jag MÅSTE göra.

Jag mår dåligt när jag är där, jag blir irriterad, trött, sur och vresig.

Små, små mikroskopiska ögonblick av igenkännandets glädje och kärlek kan jag känna.

Men mest ser jag till att hela tiden ha något att göra, för att jag ska slippa umgås, slippa se på den man, som är ett skal som knappt liknar den pappa jag haft.


Ändå är han inte sjuk, han är inte dement eller så. Han är bara mycket gammal och nedförsbacken är ett faktum.


Det är så hemskt, ångestladdat, förbjudet och så skamfyllt, inte bara att jag känner så.

Skräcken att inse , att en dag kommer kanske mina egna ungar känna samma sak inför mig paralyserar mig helt enkelt.


Jag kämpar och kämpar just nu, med att klättra upp, iallafall korta stunder och det har gått både bra och dåligt.


Jobba har jag inte gjort, anser att det här är en sjukdom mer än väl likställd med snuva, kräkningar eller brutna lemmar. Igår lyckades jag ta mig ut på en cykeltur och sökte lindring av naturen, det fungerade ganska bra, så mitt mål idag är att få till en idag också, kanske till gymmet, så jag får lida lite extra.


Jag är på väg upp, jag har fått tag i nedersta pinnen och tänker inte släppa taget.


Inser att det är åratal av odelat ansvar (för barnen inte för pappa, tack vare mina syskon, tack) återhållna känslor och annat som sipprar fram, jag har haft små, små känningar av det förr, men kanske varit så rädd att jag inte vågat känna så här mycket.


Nu just nu, är jag trots allt ganska tacksam över att jag släppt taget och låtit det komma.


Jag behöver ingen tröst eller uppmuntrande tillrop om att det snart blir bra, för det är jag säker på att det kommer att bli. Jag skriver det här mest för min egen skull, men kanske också för att jag känner mig rätt övertygad om att det kommer sådana här ögonblick i allas liv och för att jag mer och mer blir övertygad om att det är en del av livet, som man inte ska tränga undan.


Och för att jag tror att det är rätt att kalla det för sjukdom även för sig själv, låta det ta tid, inte vara duktig och "kämpa på".

Hela och läk dig själv, på just det sätt du tror på.

Kanske till och med njut lite på ett skevt sätt av den där drunkningskänslan, ligg kvar i sängen, soffan, på golvet och låt svärtan ta över ett tag. Trösta dig med saker som inte är skadliga, ,ät bara kakor, chips, drick coola eller svält dig en dag eller två medans teven står på och du inte har en aning om vad som visats under en hel dag.


Fan, nu blir det sårande för dem som mår mycket sämre än jag.


Men det har funkat för mig, tror jag..

Av Li-Lo - 13 maj 2016 09:19



Man undrar ju, vad det är som hindrar mig från att blogga?

Det gör även jag själv emellanåt faktiskt.

Det är ju inte så, att mitt liv stannat upp, nää då, det händer grejer både stora och små.

För exakt en månad sedan fyllde ena gossen år, vi skulle ut och käka för att fira. Han var lite tidig i stan och passade på att njuta av den sista eftermiddagssolen med en öl, på den uteservering jag ser genom fönstret där jag sitter.


 

Ganska fräckt!

Men det uppvägdes av att när jag kom dit, gick vi in och där bakom disken stod hans bästa vän, som helt enkelt gav oss lite extra service. Äppleöl var en ny bekantskap, som jag gillade för att inte tala om de små fat med plockmat vi ”fick på köpet”.


 



Senare kom den andre gossen och vi glupade i oss asiatisk buffé tills vi höll på att storkna.


Jag har även varit på jobbresa till Göteborg. Allt om allt som har med att babbla i telefon att göra och lite till. Finaste rummet fick jag för en natt, mitt i stan.


 



Men sen passade jag på att stanna kvar två nätter för att umgås med en vän. Det rummet var inte lika stort och flott, men vilken utsikt!


 

Vi, två vuxna människor stod på knä i soffan framför fönstret och tittade på utsikten i timmatal. Vi hade mycket trevligt tillsammans och utforskade stan så mycket vi hann med.


Kära släkten hann jag också med, både den som bor i skogen och de som bor vid havet.


 


Valla får var något jag inte testa förr!


Allstå jag stod mest där för att skrämma dem från att gå åt mitt håll, och det verkade funka. Naturlig Fårskrämma   !



Var borta fem nätter och det kändes väldigt länge och händelserikt. Som vanligt lite skönt att komma hem, även om jag haft det fantastiskt bra och att bli välkomnad av blommande körsbärsträd är inte fy skam, eller hur?



Den sista bilden är från min balkong...

  

Nu är det fredagen den trettonde och jag som visst kan vara lite skrockfull (fast jag förstås inte TROR på det) tycker att just den trettonde är en BRA dag. Ena sonen fyller år och någon annan som jag tycker mycket om också, så för mig betyder den mer något bra.

Helg föröver och kanske tar jag en match med mina chilibebisar och ser till att de får lite mer jord att växa i, vem vet?

Löv jo all (alltså Ama och de typ andra som läser här)


               Pussen då   !



Av Li-Lo - 9 maj 2016 12:43



En sådan där klokmening någon lagt upp på Facebook.

Det är jättebra, så länge man talar om saker, grejer och pryttlar.

Fy bubblan vad saker man har, äger, spar på som man inte alls behöver.

Senast igår fyllde jag en kasse med kläder som jag inser att jag inte kommer att använda igen, eftersom jag inte gjort det på ett år eller så.


Om det däremot kommer till medmänniskor är jag inte säker på att det är det klokaste att göra.

Eller i alla fall inte alltid.

Självklart om det störande också är sårande eller skadligt.


Men när det störande består av att du genom att umgås med någon blir mer eller mindre tvingad till tankesätt du inte vågat dig på förut. Du blir störd till att plocka fram känslor du försökt dölja, förtränga, låtsas att du inte har. Det gör ont och är smärtsamt som faan ibland.


Störande funderingar, jobbiga samtal, gråt, sorgsenhet.


Och ändå, ändå är den personen så speciell, så nära, så viktig att det är förbannat värd varenda störd sekund.


 



Du vet att genom att vara tillsammans med den personen, kanske också stör andra. De kan inte förstå hur och varför ni väljer att vara med varandra. Ni passar inte ihop, ni är fel, ni ska helt enkelt inte gilla att vara med varandra.


Ändå…

Trots allt det störande är det något av det bästa som hänt, det starkaste, svåraste, mest underbara.


Det som innehåller mest doser av livsglädje, nyfikenhet, innerlig och kokhet vänskap över alla trösklar och hinder.

Då får det störa bäst det vill, för det är trots allt mer än värt att behålla och vårda.


 



                    Pussen då   !





Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards