kucke-li-lo

Alla inlägg under mars 2014

Av Li-Lo - 27 mars 2014 13:24


Jag gillar det, jättemycket!



 

När gossarna var små och jag var den allena rådande auktoriteten i hemmet, var det konstant kläder, saker, pryttlar som byttes ut.

Stora sonen ärvde av en släkting, som var två år äldre, men mycket spädare. Paltorna användes och försvann sedan till en kompis vars dotter föddes knappa året efter honom.

När hon vuxit ur dem, kom de tillbaka för att bäras av lilla sonen. För varje omgång lades något till och annat försvann. Rosa, lila, rött inga problem, det som passade och behövdes användes.


När vi sen flyttade, fick vi två grannpojkar som var lite äldre än mina, hur fiffigt som helst, både kläder, leksaker och annat bra att ha som de inte använde längre dumpades hos oss.

Jag har alltid försökt ge vidare om jag kunnat. Sålt grejer har jag nästan, nästan aldrig gjort.


Nu förtiden rensar jag garderoberna en eller två gånger om året. River ut ALLT, tar varje plagg och funderar över om jag VERKLIGEN ska behålla det.

När jag gjort detta, kommer vanligtvis en väninna och kollar om hon vill ha något, sen går resten till någon insamling.


Jag köper sällan kläder secondhand, inte för att jag har något emot det, mer för att jag inte har tålamod nog att hålla på och leta.

Ärver kläder gör jag gärna, dock!


Pryttlar, möbler och annat, tjaa, det är nog minst 75 % av sånt i mitt hem, som har haft ett tidigare liv på annan ort.

De flesta tekniska apparaterna har jag fått skaffa själv, dock!


 


Det som dock förvånar mig mycket är detta plötsligt är ”något nytt”

Hur kan de få till ett helt uppslag i Metro om detta idag?

Va?

Hur faan tror journalister, mediafolk och bloggare att folk utan överflöd överlevt förut? Och hur tror de folk i andra världsdelar överlever?


Det enda som är nytt, det är väl ändå att det numera finns internet, som underlättar bytandet, säljandet och att man kan dela med sig av idéerna om att återanvända och ge nytt liv till prylarna på hemsidor och sociala medier.


Jag gillar det, jättemycket!


De här fina sakerna har jag precis köpt genom den lokala byt/sälj/skänkes/önskas-sidan som finns på Facebook är jag jätteglad över tillexempel


 

30 spänn för denna solgula kannglädje!


 


Muminmamman goes rocknrollväska för en femtilapp!


Men att detta skulle vara något nytt?

Bah!

Fråga denna stackars bloggerska.


När jag var 6-7 år var vi på en av alla campingsemesterarna.  Norge denna gång.


Jag minns nästan inget från den resan, annat än att jag grät när vi körde på Trollstigen samt att det fanns en glass som hette Pin-up!  (alltså på den tiden kallades bilder på kvinnor med lite kläder på sig för just Pinuppor)


Men som yngst i en barnaskara på fyra, tog det mig till 20 årsåldern att bli kvitt den resan ändå.


Föräldrarna köpte nämligen likadana, exakt likadana tröjor till var och ett av mina tre äldre syskon.


Tripp, trapp, trull varenda en ärvdes av Mammas lilla hjärtegull!


Så kom inte här och snacka återbruk och återvinning med mig, jag är ta mig faan född recyclad!




                           Pussen då    !


Det enda jag är milt skeptiskt till att återvinna är gamla förhållanden....








Av Li-Lo - 18 mars 2014 15:11

Har ju inte gjort vad jag ska..


Säg inget till bortbo-sonen, men här kommer den, bara lite, lite sen...



Pussen  igen då    !

Av Li-Lo - 18 mars 2014 14:04

..eller hur man än vänder sig har man rumpan nånstans...


Helgen började redan på torsdagen.

Då anlände lilla T och vi kånkade hem hennes dundertunga packning från centralen.

Klart det blir tungt, när man snällt släpar med sig diverse djurdelar till Moster.


 

Danny, hette han, den ondsinta baggen som efter att ha stångat henne fick avsluta sitt liv. Men vi hedrade trots detta hans minne, genom att anrätta bland annat hans rejält tilltagna rumpa med kärlek och omsorg.

Det känns alltid bra att veta, att den rumpa jag sätter tänderna i har haft ett bra liv innan.


Fredagen ägnades åt De Gamle, som alltså är hennes morfar och mormor. Jag pysslade och hon pratade.

Lämpade henne att sitta på rumpan hos frisören för att bli ompysslad ett par timmar.


Under tiden lade jag sista handen på baggens rumpa, som nu förvandlats. Delvis till en smaskigt jerkkryddad stek samt till en ljuvligt doftande lammcurry.

Tillsammans satte vi oss på våra respektive bakdelar, knaprade i oss av Dannyrumpan plus tillbehör och sköljde ner det med lite vin.


Gott med mat i trevligt sällskap!


Men det var ju ut vi skulle, T med sitt fina nyfriserade hår och jag med mina testar lite lagom omsorgsfullt tillrättalagda. Lite uppiffning och sen så.

Jag kan tänka mig att många inte skulle välja Lilla Wien, men jag gillar det och T fann sig också väl tillrätta.

Vi dansade och dansade, utan att vänta på att bi uppbjudna en endaste gång.


 

Vi skakade, gungade, svängde på rumporna våra, skrattade och hade det härligt!


 


Men ackackack så trötter man blir av att vara ute om nätterna…

Lördagen fick rumporna vila, och vila och vila, nästan så att de somnade av allt sittande vi utförde med dem.


Nu har ”jäntan” farit hem, till sina nyfödda, söta, små (dödens) lammungar och förväntade hundvalpar av sorten Labradoodels.


 

JAG ska inte ha hund, jag SKA inte ha hund, jag ska INTE ha hund, jag ska inte HA hund…


Inte ens fast den skulle tvinga mig ut på promenader, som säkert skulle få min rumpa fast och fin!



                          Pussen då   !




Av Li-Lo - 12 mars 2014 14:21


Fy bubblan, vad glad jag blir av det!


Stort, smått, sant eller lögn (fast det verkar otroligt att vuxna skulle ägna sig åt sånt?).

Det gör mig på finfint humör, i alla fall.


Som idag, när jag varit på en vanlig kontroll hos tandläkaren.  De där orden: ”Du borstar verkligen noga, jättebra!”

Så himla mallig jag känner mig av de orden! Gick stolt därifrån med min lilla påse jag fick av sköterskan i väskan.


 

En annan sorts beröm, som kanske inte alltid uttalas högt, är när andra gillar maten jag lagat. När de helt struntar i kaloriintagsnormer och dieter och bara stoppar i sig samt helst av allt tar om av det jag tillrett. Då blir jag nöjd och så himla glad.


På jobbet är det faktiskt inte bara tokskallar som ringer, det händer att en och annan helt vanlig person, kollega eller annan tackar så där extra snällt och talar om hur bra de tycker jag gjort mitt jobb, härligt ju!


Jag har ju min bästaste killkompis, är det något han är fantastiskt superduperjättebra på, så är det just detta.

Varje gång jag talar med honom i telefon, säger han snälla, positiva saker som jag suger i mig som en wettexduk.


Sån är jag nämligen numera, jag håller inte på och säger saker som ”Nämen, äsch, så svårt var det inte, det däär var väl inget” och så vidare. Jag har börjat med att bara njuta av vänligheten som erbjuds, när någon säger snälla saker till mig.


Jag blir också glad över när någon berömmer det som andra gjort. När personer jag bryr mig om får uppskattning för något, gör det mig glad det också.


När jag ser alla positiva kommentarer på de musikvideos Bortbo-sonen filmat blir jag så glad för hans skull.


Kanske har jag varit dålig på att berömma er?


Mina trogna läsare, som tittar in och gör mig glad med kommentarer. Tack för att ni gör det, tack för att jag får läsa hos er som också bloggar och lära känna er och era liv. Tänk att jag fått äran att träffa flera av er i verkligheten, till och med ska ut och resa tillsammans med en av er!


Ni är bäst!



Förresten kommer ni ihåg för några år sedan? när jag styckade ett lamm på egen hand hemma i köket så svetten stänkte och jag fick träningsvärk i dagarna tre (minst)?


 


Lilla T som kommer i morron, hon kan hon också!


 

Undrar om vi ska ta med oss de här bilderna när vi går ut på fredag, kan nog vara fiffigt, om det mot förmodan skulle drälla fram nån drulle och flirta oönskat med oss?


                     Pussen då, finaste ni    !



                     











Av Li-Lo - 11 mars 2014 13:00



att tillägga här.

Detta är nog det bästa Bortbo-sonen och hans härliga gäng gjort!

Jag började tamejtusan nästan böla...


Så här kommenterade min kollega:

"Jag tror på bilden när jag hör musiken och vice versa"


Bra kommentar tycker jag :)



Av Li-Lo - 10 mars 2014 13:59

Inte var det lätt att välja. Vi har surfat och klickat, backat och tappat bort oss och fått starta om.

Men nu är det gjort.

Innehållet i den fantastiska presenten är använt.


 

Tillsammans med en härlig tjej jag lärt känna genom detta bloggande

(Hurra! för denna fantastiska värld!)

kommer jag på påskdagen att fara till Rhodos.

Ingen av oss har varit där tidigare (jag har i sanningens namn, aldrig varit på en helt normal, vanlig charterresa överhuvudtaget!).


Tiden och priset fick avgöra, samt att det vi valt i alla fall inte är ett jättekomplex, jag blev alldeles vettskrämd av bilderna från vissa resmål.

Även om det är skönt med sol och värme, finns det inte en chans i världen att jag skulle ge mig i väg för att bo på ett ställe som detta.



   


Inte ens en endaste lite vecka.


Det må vara sol och hav, men åhnej, jag vill allt ha det lite gemytligt också. Nu kommer vi att bo på ett ställe med 70 rum och en liten grön trädgård med pool. 200 meter till havet och 250 till samhället.


Det känns härligt att ha något att se fram mot som inte är alltför långt fram i tiden.


Fast redan denna helg ska jag ha främmat från Västkusten, fina systerdotter T kommer för att ha det lite kul med moster (jaa alltså det skiljer två år på oss, så jag behöver inte vara barnvakt precis).

Vi hoppas på lite dans till härlig levande musik på fredag kväll och mysigt umgänge med varandra och andra i familjen övriga dagar.


Storsonen har tagit små steg på en ny väg och jag hoppas innerligt han stannar kvar på den. Det finns många gropar kvar på den, vilket som tur är inte betyder att man nödvändigtvis måste falla i dem.


Bortbo-sonen honom ser jag inte mycket av, men jag vet att han fortfarande finns, då det stod två vackert blå kassar från ett möbelvaruhus på hallgolvet när jag kom hem igår kväll.


För övrigt bultar lilla   -at lite extra just nu, det känns härligt, men det tar jag en endaste liten dag i taget med och försöker att inte bli för ivrig och yster…



                            Pussen då   !




Av Li-Lo - 3 mars 2014 16:28



Det som en gång var sorgligt, svårt att hantera och jättejobbigt har vänt, och det rejält.


Eftersom Bortbo-sonen är en man med mycket stor integritet, har jag alltid valt att vara sparsam med att skriva om honom.

Men just nu händer det allt som oftast att när jag tänker på hur hans liv varit och hur det är idag och faktiskt bara börjar gråta av glädje och lättnad.


Den gossen är född i andra halvan av december. Jag tyckte han skulle få gå kvar ett år till på dagis, men se nää, det var inte aktuellt. Alla som är födda ett och samma år ska behandlas lika.

Han vantrivdes i skolan nästan från första sekund. Han blev ofta ledsen och kände sig misslyckad, när han inte kunde koncentrera sig eller när han inte förstod uppgifterna och var för blyg för att fråga. Ibland blev han arg, ofta rymde han från både skola och fritids.


I andra klass flyttades han till en liten, personaltät skola. Där fungerade det bra, han och de andra barnen blev sedda och utvecklades enligt sin egen personlighet och förmåga.


Sen bestämdes att han skulle gå om tredje klass (Vad var det jag sa?) i vanlig klass. Det fungerade hyfsat.


Jag minns att många ifrågasatte att han inte så gärna lekte med andra barn på fritiden och tyckte att jag skulle bjuda hem hans skolkamrater. Men han ville ju inte, han var tydlig med att han ville vara ifred när han varit i skolan. Ibland kom han traskande från fel håll och när jag frågade var han varit sa han stillsamt att han tagit en promenad, för att ”hinna prata färdigt med sig själv”.

I sitt rum ville han ha alla sina installationer av plastfigurer så som han placerat dem, inte ha andra där som pillade och flyttade på grejerna.

Det är inte så att han inte deltog i lek med andra barn, men han tröttnade fort och kom in efter en stunds utelek, eller drog sig undan.


Lagsport var inte att tänka på, Vår teater fungerade en termin eller två, men där var bara två killar och de kände att tjejerna tog över och bestämde för mycket!

I mellanstadiet hittade han sin bästa vän, de är fortfarande underbart goda vänner, även om de hade ett uppehåll några av de tidiga tonåren. De två kunde umgås hur mycket som helst och hade fullt av roliga saker och projekt tillsammans.


Men nästan samtidigt började allt krångel med brorsan hans. Min tid och energi räckte inte riktigt till för dem båda.

Ibland kändes det som om jag gick från det ena mötet till det andra, lyssnade på olika personer som inte hade något gott att säga om någon av mina söner. Till slut hände det att jag gav blanka fan i dessa möten.

En gång försökte jag förmedla att jag inte riktigt trodde på idén med EVK (elevvårdskonferenser).


 Att det är ganska svårt att som ensam person som älskar och står nära barnet, sitta i ett rum med ett flertal andra som alla har åsikter, synpunkter och klagomål på ens älskade unge, utan att bli en lejoninna. Det blir svårt att samarbeta, man ser inte samma sak som de gör, hör inte vad de säger, utan uppfattar allt som anklagelser på barnet och på en själv. Får helt enkelt svårt att se nyttan av att höra om alla fel och brister, stänger om sig eller så, går man helt enkelt  till anfall eller intar försvarsposition.

Men det var inget någon tog till sig riktigt kände jag, för så har man alltid gjort, ju.


Vi påbörjade en utredning på barnspsyk, första samtalet gick bra. Sen skulle han sitta ensam med psykologen, jag satt i väntrummet.

Efter bara några minuter kom han farande, slet åt sig jackan och sprang därifrån, muttrandes.

Jag sprang efter och frågade vad som hänt.

”Pysselböcker!” fräste han bara. När han lugnat sig, fick jag reda på att psykologen gav honom en sån där bild, där han skulle följa kringelkrokar för att olika bilar skulle hitta till sina garage.

Han blev djupt förolämpad av ha blivit ditlurad för att sitta med småbarnspyssel och satte aldrig sin fot där igen.


Den gossen har INGEN lyckats lirka med, när han väl bestämt sig.


Redan då hade han börjat öka i vikt och när sen kompisens mamma bestämde att de inte fick umgås på fritiden för att de tillsammans var lite besvärliga i skolan, eskalerade den ökningen.

Han gick mer och mer sällan till skolan, satt hemma och spelade TV-spel, inget var roligt längre.

Till slut vägde han 120 kilo.

Skolan kallade till det ena mötet efter det andra, det sattes in stöd från socialtjänsten, som skulle stimulera och hjälpa honom. Inget fungerade.


Men en dag: ringde han till mig på jobbet och sa ”jag kastar allt” Jag fattade ingenting, men det visade sig att han sett en film ”Supersize me” och förstått vad som händer i kroppen när man är rejält överviktig. Kakor, bullar, glass, saft allt med mycket socker åkte i soporna. Han började promenera, minst 30 min varje dag.

På ett drygt år hade han nästan förlorat hälften av sin vikt!


Under tiden hade han gått ur grundskolan, utan att ha betyg i ett enda ämne. Han harvade ett år i en liten gymnasieklass och det gick lite bättre. På sommarlovet fick han tre veckors sommarjobb genom stadsdelen på ett dagkollo.

Äntligen hade han hittat rätt, äntligen fick han göra något han gillade och mådde riktigt bra av. Jag lovade honom att se till att han skulle få chansen att praktisera under hösten om han lovade att ta tag i skolan bättre.

Jag skulle kunna ha ringt runt i evigheter för att hjälpa honom, men fick som tur var napp väldigt fort.


Han praktiserade, läste samtidigt in matte, engelska och svenska på tre månader. Fyllde arton och fick börja jobba som timvikarie där.

Rätt som det var, tog han också tag i att plugga in en barnskötarutbildning på distans, samtidigt som han jobbade.

Så av den killen, som ingen lyckats motivera, förstå sig på, eller hjälpa i skolan blev det en utbildad barnskötare, som idag har fast jobb.


Att han sen på fritiden lärt sig att ta superfina foton och dessutom skapat sig en sidokarriär som filmare, det kanske, kanske jag råkat nämna och skryta en smula över förut?


Under de här åren, när han mest satt hemma passerade många intressen revy. Nu pratar jag inte om att bry sig lite grann om saker och ting.

Nänä, här pratar vi om att lära sig samtliga regler i baseboll och amerikansk football, följa seriespelet på internet och låta mamma skriva ut komplicerade scorecards att fylla i.

Eller att gå med i bokklubben Svenskt militärbibliotek och läsa allt om båda världskrigen, på svenska och engelska.

Bröderna Marx samtliga filmer på DVD och böcker om och av dessa (på engelska).

Allt om amerikansk hiphop, följa stand-up komiker från USA och England.


Inte har det varit lätt alla gånger, men trots allas farhågor, alla förståsigpåare och all expertis har jag alltid känt mig övertygad om att denna unge bara behövde mogna i sin egen takt. Att han hade massor i sig som bara behövde växa till sig.


Självklart har jag varit orolig och blivit stressad av det ibland också, det tänker jag inte ljuga om.


När han nu är en vuxen ung man, blomstrar han, är underbar till sitt sätt och gör det han drömt om sen han var liten.


Där ser man, mammor vet en hel del, som inga experter har en aning om eller helt enkelt:


Vad var det jag sa?


                                    Pussen då   !




Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards