kucke-li-lo

Alla inlägg under mars 2012

Av Li-Lo - 30 mars 2012 12:45

Eller kan det vara tanken på att jag i morgon ska gå med Mikaela på teater, det var ju hon som vann tävlingen jag hade här i början av året?


Jag var och klippte mig igår, gjorde lite slingor i mitt hennade hår, det blev fräsigt, snyggt och jag är jättenöjd. Här går jag och klipper mig, hos Ariadna som är både noggrann och superduktig. Rekommenderas varmt!


Trots att kylan hälsar på igen, är jag fortfarande vårglad och vägrar sätta på mig mina kängor, gungar i stället fram i mina kopior av massai-skor


 

De fåt mig att känna mig lång lite längre och lite småskuttig där till.


Häromdagen hände det sig att Mambo-sonen kom med samma tunnelbana som jag och erbjöd sig frivilligt att gå med mig till affären samt att bära hem kassarna!


I morse när jag gosade lite med mina odlingar, såg jag att mina övervintrade habanero, både en vit och en röd, har fått sina första små knubbiga frukter. Herre min je, så glad jag blev. Inbillar mig att den glädje, stolthet och lycka som bubblade upp i mig endast överträffas av att bli mor- eller farmor…


Jag såg på Facebook att en ung släkting ingått ett förhållande, att kärleken spirar och gror är ju alltid mysigt. Grattis Marcus!

En annan FB-kompis har fått nytt jobb, grattis till dej också Linda!


Att jag fått en ny vän som jag kan umgås otvunget och lättsamt med är fanimej värt massor det också.


Jag är stolt över mig själv, att jag fortsätter vecka ut och vecka in med min träning. Dessutom gnisslar jag och Carl en hel del mitt i vardagsrummet till Kära Makes förtret, men jag behöver den där omgången ett par gånger i veckan, så han får allt stå ut!


Eftersom jag är en Vikt-Vägrare har jag ingen aning om jag minskat ett enda gram i vikt, men jag känner mig starkare och tycker jag är mindre gråblek i nyllet och det är gott nog för mig.

Nää, förresten, innan jag började såg jag ut som Homer Simpson även när jag stod upp, nu får jag allt sätta mig för att få till själva munnen!


 

(OBS! det är INTE jag till höger på bilden, men jag såg ut så, jag lovar!)


Jag är också nöjd med att jag fattade beslutet att vara mamma och inget annat till Öbo-sonen, det känns rätt, bra och riktigt.

Jag är riktigt klok ibland.


Meh!


Kan jag tänka mig att den mer pessimistiskt lagda läsare stönar, kan hon inte hitta nåt att gnälla på? Allt kan väl för faan inte vara rosenrött och skimrande?


Joo, då men det tar vi en annan gång, idag tänker jag fortsätta vara sprudlande glad, så det så!


                                     Pussen då   !









ANNONS
Av Li-Lo - 27 mars 2012 16:05

På mitt jobb, som på de flesta nu för tiden finns ett Intranät.

Det är inte ofta jag hittar något där som är spännande.

Men idag:




    


Jag är jätteupprymd, känner mig som Kalle Blomkvist och lyssnar noga när det kommer interna samtal.

Tuggar personen på något?

Låter det lite mjukt, men ändå frasigt? Då kan det faktiskt vara en Mandelkrok!


  Jag hoppas innerligt att vi får veta upplösningen på detta interna drama innan torsdagens fika!


Stackarna, vad ska de ha att mumsa på om de inte dyker upp?


                   Pussen då   !

ANNONS
Av Li-Lo - 25 mars 2012 18:40

                                        


När jag behöver fixa något med min cykel, så får jag ta mig till förorten här intill.


Det är ju där han finns, Cykelängeln!    


Mannen som fixar allt som fixas kan på en cykel. Dessutom snabbt och billigt eller rent av gratis. Ett besök hos honom gör mig alltid på ett strålande humör i dagar efteråt.

Igår svischade jag dit på min nya, fina gröna. Låset jag köpt för att montera, gjorde inte alls som jag ville och jag förstod att det krävdes en fackmans händer för att få till det.


Förresten, hur ljuvligt är det inte med årets första cykeltur, det blir man väl nästan salig av?


Som vanligt tog han hand om problemet på en gång.

Men flinka fingrar skruvade han dit låset, självklart med helt andra skruvar än de som följde med i förpackningen. Han fyllde på luft, han sänkte mitt styre, rätade ut cykelkorgen lite och visade mig hur lyset fungerar.


Samtidigt hann han också småprata vänligt med personer som passerade, konversera med en man som liksom bara var där och umgicks lite.


Han hade också tid att ändra sig från: ”Jag har inte tid förrän på måndag att laga en punktering” till ”Oj, kommer du ända från Farsta, hämta cykeln så tar jag det på en gång” samt att delge oss en hemlandsvisdom om hur man får kräsna hundar att äta vad som helst.


När han så var klar med min cykel, frågade jag hur mycket han ville ha för jobbet.


”Ge mig en tjugolapp!"


Du är inte klok, sa jag och gav honom en femtiolapp.

Det var då han berättade historien om när han varit anställd hos en annan cykelhandlare i Uppsala.


”Jag sa till honom att han tog för mycket betalt av kunderna, men han ville inte lyssna.

Då frågade jag om han inte kände till Dörrarna? (fast han uttalade det Dårarna, så jag fick tänka om ett varv när han väl började berätta)   


Dagen när du dör, så kommer du att stå framför två dörrar.

Innanför den ena kan du se vackra kvinnor i vita klänningar som spelar badminton, innanför den andra brinner det eldar. Du kommer så klart att gå fram till dörren med de vackra kvinnorna innanför. Men då kommer receptionisten att hålla upp sin hand, skaka på huvudet och peka på dörren där det brinner eldar innanför.


Efter det slutade han att ta så mycket betalt!”


Jag mer eller mindre lovade på stående pedal att jag, så fort det blir lite varmare, minsann ska sätta på mig en vit klänning, cykla ner och spela lite badminton därutanför om han vill det.




                                            

Jag tycker att han förtjänar att uppleva lite försmak av himlen redan här i jordelivet, faktiskt!


Nån som hänger på?  Det är så svårt att spela ensam.....

Tillägg: Här kan ni läsa vad andra tycker om honom


För övrigt har jag försökt Kära Make att det är viktigt med uttalet, speciellt när det gäller frågan:

                                "Kan jag pruta?"

Jag hade en underbart trevligt afton med min nya vän Habanero igår, vi tog en liten promenad, bastade så svetten lackade, åt en supergod middag, babblade, drack vin, babblade och babblade lite till!

På "ballen" sprirar ljusgrön gräslök

                                                   och innanför blommar övervintrad habanero!


        

De Gamle har fått besök och mat lagad, själva har vi proppat i oss en mustig lammgryta, med bitar av gotländsk lammchorizo!


                                         Pussen då  !


Och jaa, det går bra, jag har släppt mycket på sorgen och insett att jag bara är mamma och att jag bara ska vara det, helt enkelt satt gränser för mig själv, som jag känner att jag mår bra av!

Tack för alla goa tankar, kloka ord och support  !

Av Li-Lo - 23 mars 2012 13:23

Men sen får det faktiskt vara nog!


Att stånga mitt vackra huvud blodigt har jag ingen lust med. Faktiskt ingen ork heller.

Den här veckan har jag varit så trött, så trött. Påfyllningen av energi har verkligen inte motsvarat uttaget. Inte ens solens underbara vårstrålar har räckt till för att få mig pigg.


                              

Så igår bestämde jag mig (efter att ha rådfrågat en klok person) för att ta ett sista tag.

Idag har jag ringt två samtal, till två olika instanser jag vet att är inblandande i sonens liv och situation.

Jag har talat om hur jag uppfattar situationen, berättat hur orolig jag är och framfört min önskan om att han ska få hjälp och behandling så snart det bara går.


Jag är inte läkare, psykolog eller terapeut.

Jag är ingen behandlare.

Jag kan inte avgifta någon.

Jag är en mamma som är djupt oroad, men jag är också mamma till en annan kille som fortfarande har rätt till mig.


Jag är gift med en man som har rätt till en fru som orkar göra något annat än att sova och gråta.


Mina föräldrar behöver mig.

Jag har en fin familj, bra vänner och bekanta (inte minst här) som jag vill kunna umgås med och inte bara ta emot sympati, omtanke och värme ifrån.


Därför låter jag nu samhället ta över ansvaret.


Det handlar om en vuxen person, som visserligen är mitt barn men ändå en vuxen man.


Jag tänker fortsätta att vara hans mamma, alltid!

Jag älskar honom precis lika mycket nu som jag gjorde när han var en illröd 4,4 kilo tung liten batting.

Innerst inne vet jag att han, trots allt som hänt och som händer fortfarande älskar mig också. Så vill jag att det ska fortsätta vara nu och för alltid.


Nu tänker jag räta på ryggen, ta ett djupt andetag, släta ut rynkorna i pannan och sänka axlarna.

Jag ska gå ut med värdighet och en stolthet över att inse mina begränsningar och ta emot våren med den glädje den förtjänar, så det så!


            Er kära läsare, älskar jag inte, men tycker VÄLDIGT mycket om!   



                               Pussen då    !






Av Li-Lo - 22 mars 2012 14:51

   

När jag tänker på det så känner jag mer och mer hur jävla lite som förändrats eller hänt.


Själv har jag upplevt perifera delar av allt det här när jag var mycket yngre och ännu naivare än vad jag är idag.

Jag hade dock hela tiden någon sorts distans och var alltför rädd, försiktig och hade för mycket respekt för mig själv, mina nära och kära för att kliva över och bli medlem fullt ut.


Det kändes dock som om jag var tillbakaflyttad i tiden när jag nu umgicks nära med min son och vid två tillfällen en av hans polare.

 De sitter i samma sorts inrökta, sunkiga lägenheter, med neddragna persienner. Deras samtal kretsar kring samma saker, som de gjorde bland missbrukare jag kände på 70-talet.

(Jag till och med drömde att jag återigen hade långt, stripigt och råttfärgat hår)

 

Det slår mig att missbruk är så mycket mer än det fysiska begäret och suget.


Missbruksvärlden är och har alltid varit som en fruktansvärt sjuk och envis sekt.

 

Det är en identitet, ett sätt att leva, att tänka och agera.

De som är insyltade i denna värld är precis lika trångsynta och enkelspåriga som vilka sektmedlemmar som helst.

Självklart har det precis som med sekter att göra med att samhället tar avstånd från verksamheten. Det innebär att man i stället glorifierar den lilla värld man lever i och uppfattar det utanför som en fiende. Fiende på så sätt att de utanför misstycker och vill förändra de som lever i sekten.


Man bygger upp murar till sitt försvar, hittar på totalt orealistiska skäl för att behålla och rättfärdiga sin livsstil och sina val. Man skapar ett eget språk, med egna begrepp och uttryck för att utesluta andra och skapa samhörighet inom gruppen.

Det som fienden utanför ifrågasätter och kanske föraktar höjer man till skyarna som det enda rätta.


Precis som med andra märkliga företeelser i samhället (rasism, extremism, sexuellt extremt avvikande m.fl.) har den här sekten med hjälp av tekniken = internet, enorma möjligheter idag. Jag har besökt Flashback förut och blivit ganska äcklad. Igår gick jag in, för att lära mig lite mer om de droger jag förstår att sonen använder.


Yttrandefrihet i all ära, men att det är okej att lägga upp handböcker i droganvändning på det här sättet, tillgängliga för var och en som har en dator? Mig äcklar det och gör mig jävlig förbannad!

Jag vill inte ens kopiera mer än en länk, men den som orkar kan ju läsa eller skumma igenom lite.


Det finns och har funnits ställen där man ”hjärntvättar” missbrukare, det har riktats kritik mot dessa.

Själv förstår jag inte alls skillnaden mellan att avprogrammera missbrukare och sektmedlemmar, faktiskt!


                       Pussen då   ! 

                                       och ett varmt tack för alla värmande fina kommentarer, ni är bäst!







Av Li-Lo - 21 mars 2012 13:25


Det är jättebra med frön som växer och gror som de ska. Många av de olika chilipepparfrön jag sått växer, lite sakta nu i början, men de lever och utvecklas.

Dumt nog satte jag även kalebass och sommarsquash för någon vecka sedan. De är nu långa räklar som jag inte riktigt vet var jag ska göra av innan det blir väder nog att plantera dem utomhus.


På mitt skrivbord ligger en påse med många gröna, fina korianderfrön. Dessa har jag fått av en tjej som städar här, som själv tagit hem dem från Thailand, jag blev jätteglad för dem.

Har inte testat att odla det tidigare, men börjar väl med en liten kruka i köksfönstret?

                                

                                                


Andra frön har tyvärr inte alls tagit sig som jag önskat.


Nu när jag kommit hem från Gotland, fått tänka och känna efter lite, så inser och förstår jag att det frö jag höll i min hand i somras, snarare mer eller mindre har vissnat, eller i alla fall helt och hållet stannat helt i växten.


Jag är tvungen att ta till mig att sonen återigen har fallit.


Han är en missbrukare.


Självklart gjorde han sitt bästa för att ljuga mig full, släta över, förringa och pladdra bort sanningen. När jag nu i lugn och ro fått sortera allt jag såg, kände, hörde och upplevde kan jag inte blunda längre.


Jag känner sorg och ilska. Jag är uppgiven och ledsen. Jag önskar jag kände mer stridslystnad och jävlar anamma, men än så länge tar de här tunga känslorna överhand och jag går med en stor tung klump i magen, axlarna uppdragna, svullna ögon och gråten alldeles för högt upp i halsen.


Jag har svårt att förstå hur sjukvården kan skriva ut så mycket mediciner så att den som får recept kan sälja till andra.

Jag fattar inte hur socialtjänst, sjukvård, psykiatri och kriminalvård kan se alla tecken och få all information direkt från en missbrukare utan att sätta in tvångsåtgärd i form av LVM (Lagen om Vård av missbrukare).


När sonen var yngre och hamnade på sjukhus i Stockholm vid flera tillfällen på grund av överdoser, skrev läkare flera intyg på att de tyckte det var en åtgärd som skulle sättas in.

När jag ringde till socialtjänsten och frågade varför det inte gjordes svarade man att man pratat med honom och han minsann intygat att ”det där bara var enstaka tillfällen och att han numera verkligen inte höll på med sånt”. Därför hände ingenting…


Mitt barn:


Använder i princip allt han kan få tag på av ”nedåtdroger”, i första hand subutex, som är avsett att stilla abstinens hos heroinmissbrukare men även heroin då och då.


Har en ADHD-diagnos som inte kan behandlas så länge han missbrukar, så han missbrukar för att hålla den i schack.


Inbillar sig att han är FRI! Tror att det liv han lever är friare, mer värt och roligare än det vi som föraktfullt kallas Svensson lever.


Lever i ett totalt utanförskap, hela hans umgänge består av andra, gärna äldre, som har missbruksproblem av olika slag.

De snattar det de tycker de behöver när de inte har pengar, lever på ”soc” eller försäkringskassan för övrigt. De är övertygade om att ”samhället” gör allt för att ”fucka upp” deras liv på alla sätt det kan.


Slösar helt enkelt bort sitt liv.


Jag har en gång sparat det här citatet, kan tyvärr inte tala om vem som skrivit det. Men de här orden är så sanna och beskriver så väl varför jag ett tag gjorde mig stenhård och varför jag idag har ett helvete.


"Man tycker så lätt synd om den som sitter fast i ett missbruk. Fast det kan vara mist lika synd om en anhörig. Som anhörig "tycker man synd om" tills man har nått en gräns där man känner att det räcker nu och då måste man i stället göra sig stenhård för att inte känna kärlek, eftersom den kärleken är det som kan göra att man är möjlig att manipulera igen."


Det gör det ondare varje gång jag släppt på den hårdheten, låtit min kärlek växa, bara för att få den utnyttjad, sårad och manipulerad igen.

                              


Jag mår inte bra, men känner att skriva är ett av de sätt som hjälper mig, lite, lite och jag vet att jag har godhjärtade, varma läsare som inte dömer utan försöker förstå istället.


Det kan hända att det blir tyst ett tag här, eller också kanske jag bloggar om helt andra saker, stänger av och gör mig stenhård igen.


Tillägg: Jag kan inte med ord förklara hur glad och varm jag blir när jag tänker på att min andra son har lyckats hålla sig ifrån den här skiten. Att han trots alla svek, all tid han fått vara utan min uppmärksamhet på grund av detta vuxit upp och blivit en mycket fin och jävligt klok kille, det gör mig tacksam!



                               Pussen då    !




 Här kan du också läsa mer om hur vi haft det.....
















Av Li-Lo - 19 mars 2012 10:23

      Då jag hade fräckheten att blogga utan bilder häromdagen, får jag välan se till att ni får lite mer att glo på idag i stället.


Först blev jag inspirerad av Ama att fota fler stilleben. Hon hade ju hittat såna fina i Lyon!

Så när jag stötte på detta i Cityterminalen var jag ju tvungen att tipsa om att man inte behöver resa till Frankrike för att se sånt.

 

Fast det var ju bara ett, men man kan ju titta flera gånger?

Sen på Gotland hittade jag ett annat som inte heller var så värst rörligt

 

Passade på att dekorera det lite

 

Mina egan ben var inte stilla så värst mycket, men jag han i alla fall föreviga mina nya skor!

  här står de stilla i strandkanten en stund   !


Stora feta hankatten kunde också ha benen rätt stilla, när det inte var matäta på gång.

 

Jag fick feja och städa och laga mat och tvätta, men som tur är fanns det även lite tid för mig att vandra längs havet.

         


Lite rädd blev jag när jag upptäckte detta ilandflutna sjöjungfruhuvud, men sen såg jag ju!

 

att det bara var en sten!

Det här vet jag dock inte? Fallen angel eller vad?

   

Jag kan inte se någon kropp, så jag antar att det var någon annan morsa som tröttnat på att vara en räddande ängel?


Han har i alla fall rätt så fin utsikt, gossen!

 

När jag varit på ICA varenda dag, tyckte jag att det var dags att även besöka Statoil för ett litet inköp, då gick jag förbi denna.

   


Igår lämnade jag gossen, hans trasiga fot. Ett välstädat hem, högar av rena kläder och en kyl och en frys fulla med mat.

När jag stod vid busshållplatsen i gråväder och tittade mig åt höger

och sen åt vänster

 

Så kände jag att jag nog trots allt trivs lite bättre på lite, lite mer fartfyllda ställen.


Däremot kände jag mig nöjd med mitt beslut att fara över och hjälpa grabben lite, vi fick ett par mysiga dagar tillsammans, trots allt!


                                 Pussen då   !




Av Li-Lo - 16 mars 2012 21:17

för jag orkar verkligen inte ladda ner bilder också.

Här är jag alltså i Fårösund och passar upp och passar på och passar inte alls in?

Det är ingen som har  bråttom här, det är då en sak som är säker.

Utom jag som faktiskt har flängt som en skållad råtta, men idag har jag hunnit med att ta en lång och vilsam promenad.


Hittade en stig längs havet, det varganska  stark vind och stark sol   jag var så gott som ensam om att vara ute och traska. Jag såg svanar och andra fögglar, en skuttande kanin eller hare, hann inte kolla bakbenslängden.


Sonen blir piggare och får mindre ont för varje timme tycker jag mig märka. Jag har snart fyllt hans lilla frys med små lådor innehållande mat. Gambisk peppersuop, thaiinspirerad kyckling i curry och fläskstek med brunssås har det blivit, och då har jag ändå en dag till på mig  . Jag är fanimej snäll som en liten ängel (om jag är för snäll får andra gärna ha åsikter om, men det här känns bra för mig i alla fall)


I morgon hoppas jag på mer sol, då tänker jag gå åt andra hållet och se hur vattnet ser ut där..


                             Pussen då  !



Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se