kucke-li-lo

Inlägg publicerade under kategorin Fåfänga författardrömmar

Av Li-Lo - 7 januari 2011 10:59

Jag fortsätter envetet att plåga er med mina gamla texter från skrivkursen, här är det dialog som gäller

 

 

     


Röda badbyxor och rostat bröd 

 

                                                  
                                   

A:  - Är du bussig och ger mej smöret?

B:   - Mm, varsågod, kan jag få kaffet då?

A: - Varsågod. Åh, vad jag tycke det är härligt med helgfrukostar, när man inte har bråttom till någonting och bara kan äta i lugn och ro, läsa tidningen och mysa.

B: - Speciellt nu på hösten när det är kallt och grått utanför, det är så skönt att veta att man inte behöver gå ut om man inte vill.

B: - Förresten har du tänkt på det där?

A: - Vilket då? Kan jag få kulturdelen om du är klar med den?

B: - Varsågod. .Jag frågade ju förra veckan om du vill följa med på en tjänsteresa jag ska göra till Paris.

B: - Jag har fått okej att ta ett par semesterdagar efteråt och stanna kvar.

A: - Oj, jag har glömt att du frågade, när var det du skulle åka?

B: - Det skulle vara så mysigt att få lite tid tillsammans. Jag vet ett jättefint litet hotell, precis vid Seines östra strand som jag tror det går att få rum på. Det är sista helgen i oktober och så tänkte jag vi skulle stanna till onsdagen. Bara du och jag från söndag kväll till onsdag morgon, låter det inte härligt?

A - Men det är ju då jag ska träffa Gittan som jag jobbade med när jag bodde i Härnösand. Hon kommer till stan den helgen.

A:- Vi har inte setts på flera år, det är nog fem år sen jag var däruppe med jobbet sist.

B: - Men du, ni kan säkert ses en annan gång. Jag har verkligen sett fram mot det här. Det är så vackert i Paris på hösten Alla träd som finns i den stan, det tror man inte, man ser dem nästan bättre på hösten, färgerna är så vackra och det är inte alls så mycket andra turister i stan.

B: - Kan du stoppa ner en skiva till i brödrosten, jag är så hungrig idag.

A: - Men snälla du ska du verkligen äta en till, du har ju redan ätit fyra mackor och ett ägg.

A: - Du vet att du borde hålla igen lite. Speciellt nu, du som blir sån stugsittare på vintern. Tänk om du kunde försöka lära dej åka skridskor, då skulle vi kunna åka tillsammans, det vore så roligt, och så skulle du få röra lite på dig på vintern också. Du vet att golfen på sommaren inte räcker för dig.

B. - Men börja inte tjata om det där igen, jag KAN åka skridskor, men jag tycker inte om att vara på isen. Det där sjungande ljudet gör mig så nervös, jag tycker det är läskigt okej?

B: - Det är skillnad för dig som är från Norrland, där gör ni ju inte annat än skidar och åker skridskor från augusti till maj. Här har vi inte sådana vintrar och jag orkar inte prata om det där mer. Förresten behöver man lite extra hull när kylan kommer, det isolerar.

A. - Lite ja! Men du får en kula som en basketboll, och sen klagar du i vår när badsäsongen närmar sig.

A: - Det är samma sak vartenda år. Du frågar varför jag inte sett till att du ätit mindre, och så är det plötsligt mitt fel.

B: - Jag lovar att det inte ska bli så i år. Jag har tänkt köpa säsongskort i simhallen, jobbet betalar hälften. Kan inte du följa med? Vi skulle kunna börja efter Parisresan. Du vet att jag älskar att se dig i baddräkt. Kommer du ihåg den där gången i Eriksdalshallen?  Oj, vilken tur att ingen såg oss

A: - Nämen Torsten,  prata inte om det nu, det var så pinsamt. Usch, så där skulle jag aldrig våga göra idag. Din lilla filur, tänk så stilig jag tyckte du var i de där röda badbyxorna. De smet åt så snyggt runt din lilla rumpa och du hade ingen mage alls på den tiden.

A: - Ditt hår var alldeles vått och vattnet rann ner över sitt ansikte, jag kunde inte låta bli att stryka bort det från dina ögon.

B: - På den tiden räckte det för att göra mej alldeles galen, kommer du ihåg?

A: - Jo då, jag minns. Förresten är du färdig med ekonomidelen?

B: -Ja, här. Du, jag tänkte på en annan sak. Den där Gittan, var det inte hon som blev så grälsjuk av lite vin? Kommer du inte ihåg hur irriterad du var sist ni sågs.

B: - Du sa att hon klagade på allting och att ni nästan inte pratade med varandra dagen efter när hon följde dig till tåget. Ska det verkligen vara värt att missa Paris för hennes skull?

A: - Jo, du har rätt, men ändå, hon ville så gärna att vi skulle ses när hon nu kommer till stan. Nää, nu vet jag inte hur jag ska göra.

B: - Jag vet i alla fall vad jag tycker. Du och jag har inte gjort något tillsammans på länge.

B: - Sitt kvar jag kommer snart, vänta lite bara.

A: - Vad ska du göra? Hallå, Torsten, vart ska du?

(A: - Paris, vandra i stan i höstljuset. Ett litet hotell med stor mjuk säng och service, det låter härligt visst gör det.)

B.: – Blunda nu gumman, nu kommer jag, titta inte förrän jag säger till.

B: - Okej, öppna ögonen älskling!

A: - Nää, nämen Torsten! Å herregud, det trodde jag aldrig, du är väl för tokig, var har du haft dom?

B: - Världens stiligaste man, varsågod! Kom och ge mig en kyss, innan du ringer till Gittan och lämnar återbud.

A: - Jag ska ringa Gittan, jag lovar. Men nu vet jag precis hur vi ska få förmiddagen att gå. Såna där gamla badbyxor, det är inte värt att slita på dom. Kom så ska hjälpa dej av med dom så de inte blir förstörda.




 Pussen då   !



ANNONS
Av Li-Lo - 5 januari 2011 18:50

och jag vill gärna att de av mina få men trogna läsare som inte kollat i kategorin "fåfänga författardrömmar" gör det och ännu hellre att ni reagerar och kommenterar dem, tack!



                         Dags för något nytt



I lägenheten som aldrig verkade bli färdigmöblerad stod jag mitt på köksgolvet, plastmattan klibbade mot mina bara fötter. Jag suckade tungt och funderade ännu en gång på hur jag skulle forma mitt nya liv. Nu var det snart ett år sedan jag flyttade från vårt radhus, lämnade Jonas och vårt tomma, gråa, barnlösa äktenskap. Genom gemensamma vänner hade jag hört diskreta antydningar om att han allt oftare hade besök av en kvinna, jag ville egentligen inte höra, men av någon anledning kändes det bra. Jonas har aldrig haft behov av förändring, så länge allt flöt på i kända trista fåror var han nöjd. Så att han såg till att ha sällskap av en ny kvinna, det unnade jag honom. Tänkte med en smula medlidande på kvinnan, och hoppades för hennes skull att hon var nöjd med lite.


Jag hade haft så många idéer och planer när jag köpte den här lilla tvårummaren. ”Äntligen får jag tid att göra allt det där som Jonas aldrig tyckte om, gillade eller ansåg vara lämpligt” Men hittills hade det inte hänt mycket. Jag hade svårt att ta initiativ, att tro på mig själv och min förmåga. Jonas har aldrig, aldrig varit nedlåtande, dryg eller på något sätt förminskat mig som människa. Under våra år tillsammans har jag alltid känt att Jonas respekterat mig. Men jag ville ha mer. Jag ville uppleva nya saker, pröva nåt nytt ibland. Åren som gått kändes som en ändlös räcka av middag hos svärmor, ärtsoppedoft på torsdagar, lilla köttbiten och vinflaskan på lördagar. Umgänget med våra vänner, jag orkar inte ens tänka på deras präktighet och statusjakt, deras likadana radhus, deras flottiga grillfester på sommarhalvåret. Tillkämpade leenden, vuxna karlar i klämkäcka grillförkläden och kvinnorna i sommarslingat hår, vaxade ben och diskret lagd sommarmakeup. Hur jag klarat mig genom alla dessa tillställningar utan att spy upp mangosalsa och karré över dem alla, vet jag inte idag.


”Nähä, här ska inte slösas bort ännu en lördag, dags att ta en promenad, ännu ett sätt att försöka rensa hjärnan och få nya intryck” Jag klädde på mej och smet ut genom porten, där det för ovanlighetens skull varken doftade thailändsk fisksås eller kattpiss. Annars var omvärlden förvånansvärt lik den jag lämnade igår när jag som vanligt försvann in i lägenheten efter jobbet. Lördag, långpromenad, gott om tid. I utkanten av stan höll just ett nytt område på att växa fram, det verkade bli rätt trevligt där, tänkte att jag skulle se hur långt man kommit sen sist. Trettio minuters händelselöst traskande senare såg jag att det verkade som om man nu flyttat in i området. Mellan husen fanns fortfarande lerpölar, sandhögar och kvarglömt byggmaterial. Jag strosade runt, härligt att nyfiket kunna glo på allt som folk bar ut ur bilarna som med jämna mellanrum stannade utanför portarna. Fult, snyggt, gammalt, nytt, slitet, leksaker, träningsredskap och hundkorgar. Sällan är man så blottad för omvärlden som vid en flytt. Allt som inte packats i kartonger exponeras ogenerat. Varsågod! Här har ni vårt liv, inte ens den där gamla äckliga toaborsten som borde ha kastats innan flytten kan man dölja.  Ingen hinner skämmas, det viktiga är att det blir klart någon gång, så man får stänga dörren om sig i det nya hemmet.

   Nu fanns inga fler hus eller flyttlass att glo på, bara åkern bakom husen som skiljde området från motorvägens eviga susande av bilar. Jag hörde suset, men det var inte det ljudet som fick mig att titta bakom det sista huset. ”Jävla hammare, fattar du inte att du ska till spiken, jag måste faktiskt göra klart det här innan det blir mörkt!” Ett litet pyre hängde fast i skaftet till en alldeles för stor hammare. Runt honom låg brädor, bitar av spånplatta, några trasiga lådor och en bit av en solkig plastmatta, i exakt samma mönster som den i mitt trista kök. Krabaten verkade inte märka min närvaro, tog hammaren i båda händerna igen, tungan höll han rätt i munnen och smällde till. Spiken sjönk in en halv centimeter i brädan och han tittade triumferande på vad han åstadkommit. Sen höjde han blicken och fäste sina gröna ögon på mig. ”Såg du, jag träffade, nu är det snart klart, då kan min kompis bo där. Om du hjälper mig att bygga får du komma på festen vi ska ha” ”Oj, det var snällt, men tror du din kompis vill att jag ska komma då?” ”Jaa, han vill allt som jag vill, det är därför jag måste bygga ett hus till honom. Mamma och pappa sa att han inte skulle följa med när vi flyttade, att jag skulle säga åt han att stanna kvar i Flemingsberg, men jag vet att han smet in i bilen precis när vi skulle åka. Pappa har sagt att man inte ska ha osynliga kompisar när man fyllt sex år, men vet du vad, det struntar jag i. Jag vet att han vill vara med mig och Kurt vill vara med honom också. Men nu måste vi bygga, han blir lessen om han inte får sova här när det blir natten”

  Jag tyckte att detta var ett sätt så gott som ett annat att fördriva dagen, Kurt såg verkligen ut att behöva lite hjälp. Vi snickrade, bankade, vred och vände på bitarna och efter två timmars slit och pladder från Kurt ivriga mun fanns där ett litet, ja, inte precis hus, men en liten koja i alla fall. Kurt vände de där gröna ögonen mot mitt ansikte. Hans glädje visade gluggen där mjölktänder nyss suttit, på kinden fanns en liten blodig reva och det röda håret var svettigt. Åh, han var gudomlig, vilket litet charmtroll! Han tog mig i handen och sa:” Om vi frågar mamma får vi säkert gå ner och köpa glass, jag ska få veckopeng idag” Kurt och jag gick en liten bit, vände oss om och beundrade vårt verk, fortsatte sen för att fråga hans föräldrar om lov.

  De såg en smula förbryllade ut, och när jag fick syn på mig själv i badrumsspegeln genom den öppna dörren förstod jag varför. Jag såg ut ungefär som Kurt; smutsig, lite blod, träspån och barr i håret, byxorna hade fuktfläckar på knäna och tröjan var lite trasig mitt på magen. Trots allt lät de oss gå iväg, Kurt behövde inte använda sin veckopeng, det kändes härligt att få bjuda honom på vilken glass han ville ha. Vi satt där i solen och det kändes som om vi verkligen gjort oss förtjänta av njutningen och vilan. ”Du, det är jättebra att jag inte behövde betala, då kan jag spara och köpa en sovsäck till min kompis så han slipper frysa på vintern” Jag tänkte på vårt synnerligen dragiga och bräckliga bygge. Inte ens en hemlig kompis skulle klara en höstnatt i det bygget. Jag vet inte om jag tänkt innan jag öppnade munnen och vände mig mot den lilla killen bredvid mig. ”Din hemliga kompis kan få bo hos mig om han fryser” Kurts ansikte lös upp, hans glasskladdiga leende kunde ha fått en hel glassfabrik att smälta. ”Du är världens bästa riktiga kompis, han kommer bli jätteglad” Kramen han gav var hård, snabb och kletade ner min redan lortiga tröja, men den var äkta och den värmde!



Jaa, så blev det. När hösten kom gick jag varje lördag och söndag till bostadsområdet där Kurt bodde. Ibland lämnade jag Kompisen i kojan, andra gånger hämtade jag Kurt och de fick leka hos mig. Jag tog med mig Kurt och Kompisen på stan. Museer, bio och flottiga hamburgare blev en del av mina helger. Så småningom lärde jag känna hans föräldrar, hans mamma kom från Ukraina och hans pappa från Örebro. De hade få vänner här i stan och vi började umgås allihop. Jag lärde mig nya sätt att umgås, doften av rödbetssoppa och piroger och smaken av starkt sött te ersatte de fadda, menlösa smaker jag vant mig med under åren med Jonas.

    Kurt började skolan och efterhand bleknade kompisen och det var alltmer sällan han nämndes. Jag började läsa till byggnadsingenjör. När min examen var klar fick jag ett jobb i Ukraina. Kurt har fyllt 17 år, han har för länge sen glömt sin osynliga vän. Vi håller kontakten och till sommaren kommer han hit, eftersom  han ändå ska hälsa på  sin mormor och sina kusiner.


Huset vi byggde har rasat och försvunnit sen länge. Men någonstans bland fuktiga löv, grenar och en bit ful plastmatta finns spikarna kvar, de spikar som hjälpte mig att börja bygga mitt nya liv.



Mina meningar var: En nyligen frånskild kvinna vill hitta självständighet (sin egen plats i livet) och Kurt vill bygga ett nytt hus.


Puss igen då   !


ANNONS
Av Li-Lo - 23 september 2010 09:58

från när jag gick på kursen, den kanske är lite smörig, men jag minns att jag gillade att skriva den. det gick ju liksom ut på att testa olika sätt att skriva...Den här gången var temat:



Ändrad inställning                                                  
                        




Jag satt på fiket i förorten . Jag trivdes inte där. Jag ville inte bo där. Ingen kände jag och ingen kände mig. Jag trivdes förut.

Då bodde jag inte där. Då bodde jag i den förort där jag vuxit upp, gått i skolan och levt hela mitt liv.

Jag ville inte flytta därifrån.


De tvingade mig. De skulle göra mitt hus till bostadsrätt och lyxrenovera det. De ordnade en lägenhet åt mig. De fick mig att flytta.

Jag hatade det. Jag kände inte till miljön. Jag tyckte människorna här var fula och konstiga. Jag förstod inte alltid deras sätt att tala. Jag var inte van vid människor från andra länder.


Ungdomarna var det värsta. Ungdomarna som alltid, alltid fanns där i centrum.


De lät. De syntes. De skräpade ner. De hade fula hundar, stora som vargar. De var förmodligen skyldiga till klottret på väggarna och skräpet som fanns överallt. De hade för stora kläder och konstiga frisyrer om de var pojkar. De hade alltid en storlek för små kläder och för långt hår om de var flickor.


Jag förstod att det inte fanns någon som sa till dem. Jag visste att om bara föräldrarna brydde sig så skulle de uppföra sig annorlunda. Jag önskade att någon kunde tala om för deras föräldrar att de skulle säga till på skarpen och lära dem veta hut.


Jag var arg. Jag var nästan alltid arg då. Jag tyckte ändå att fiket var en plats dit jag kunde gå. Jag ville inte alltid sitta i lägenheten. Jag ville inte höra hur grannens tonåring spelade musik som skrällde och skränade. Jag ville inte känna de märkliga dofterna av maten grannarna lagade. Jag ville känna doften av kaffe och bulle. Jag hade känt den doften hela mitt liv och tyckte om den.


Det brukade vara nästan tomt där. Det tyckte jag om. Det var skönt att bara behöva se de där människorna och ungdomarna genom fönstret. Det var en lugn och trygg plats.

Det var inte så den här dagen.


Jag hörde bakom min rygg att någon snyftade. Jag ville inte veta. Jag ville bara vara ifred. Jag ville inte bli berörd av någon annans liv. Jag ville bort. Jag hörde hur snyftandet ökade och blev till gråt. Jag kunde inte stå emot. Jag vände mig om. Jag såg en kvinna. Jag harklade mig och hon tittade upp Jag tyckte att hon var vacker, trots rödgråtna svullna ögon och den snoriga näsan. Jag frågade hur det var fatt. Jag vet inte hur det gick till. Jag hade henne plötsligt i min famn. Jag fick hennes smink och hennes snor på min tröja.


Hon började prata. Hon pratade mycket. Hon snöt sig i servetten emellan åt. Hon rökte. Hon drack kaffe. Hon sa att när man röker går det inte att gråta samtidigt och därför kunde hon inte sluta. Hon grät igen. Hon log mellan tårarna. Hon var vacker. Hon var mamma till sån där centrumpojke. Hon hade gett sin pojke allt. Hon hade ont om pengar. Hon hade alltid sett till att i stället ha gott om tid. Hon hade hittat på roliga saker som inte kostade pengar. Hon hade läst böcker för honom. Hon hade gjort roliga utflykter med honom. Hon hade kämpat ensam för att han skulle få ett bra liv. Hon var ledsen.


Pojken tyckte inte att skolan var rolig. Pojken kunde läsa och skriva redan när han började där. Pojken blev uttråkad. Pojken älskade att pyssla i köket. Pojken var snäll mot djur och små barn.

Pojken tyckte om sådant som var spännande. Pojken ville ha vänner. Pojken hade lätt att få fel vänner. Pojken kunde inte säga nej när de ville göra förbjudna saker. Pojken hade kommit hem i polisbil kvällen innan. Pojken hade sprayat bokstäver på en vägg vid skolan.


Nu kände hon sig så ensam. Nu var hon rädd för att andra skulle tycka att hon var en dålig mamma. Nu visste hon inte längre om det hon gjort var bra. Nu ville hon bara gråta. Nu undrade hon om pojkens liv var förstört. Nu kände hon sig så ensam.


Jag lät henne prata. Jag tyckte om att höra på henne. Jag kände något varmt i mitt bröst. Jag tänkte att jag skulle vilja höra hennes röst fler gånger. Jag kände mig stark. Jag brydde mig om henne. Jag upptäckte till min förvåning att jag inte längre kände mig irriterad.


Kvinnan log mot mig. Kvinnan snöt sig en gång till i den blöta servetten. Kvinnan frågade om jag inte ville ta en promenad med henne. Kvinnan reste sig och jag följde efter henne ut.


Där ute lös vårsolen. Där doftade det av frukt och grönsaker från torghandeln. Där var människor som log mot varandra. Där lekte glada små barn i tunna vårkläder i glada färger. Där hördes glad musik från ett fönster. Där stod ungdomarna. Där fanns kvinnans son.


Pojken som gjort sin mamma ledsen kom ut ur klungan av ungdomar. Pojken log brett och gav sin mamma en kram. Pojken tittade på mig. Pojken sträckte fram handen och hälsade artigt. Pojken frågade sin mamma vem jag var. Pojken tittade på sin mamma, som sa att jag hade varit snäll. Pojken log mot mig och sa att det var bäst det, för hans mamma var den bästa mamma någon kunde ha.


Jag tog hans hand. Jag sa att jag lovade att aldrig vara elak mot hans mamma. Jag vände mig mot henne. Jag såg att hon log mot mig. Jag kände att jag menade det.


Jag var inte arg längre.









Av Li-Lo - 18 augusti 2010 15:51

Jag har äntligen fått till en liten ny text. Den uppmärksamme läsaren kanske drar sig till minnes att kvinnan har varit med förr..


Bara en sak till, om du vill lämna en kommentar vill jag gärna få den här i bloggen och att texten kan vara olämplig för känslig personer   !


Blickar

 

Jag ser henne, jag ser henne ofta. Kvinnan med lockar som sprakar i gyllene rött. Jag känner mig gammal när jag ser henne. Hon däremot ser obestämbart gammelung ut. När jag kommit tillräckligt nära för att se in i hennes grå ögon förundras jag över att där verkar rymmas erfarenhet, visdom, barnsligt okynne och sensualism utan att det verkar det minsta  trångt. Min egen blick känns liksom mitt liv alltför trångt och avsmalnat.


Om jag ser hennes gröna cykel i stället när jag kliver ur T-banan håller jag mig ofta kvar runt stationen, onödigt länge. Ibland får jag se hennes gnistrande grå blick när den sveper över förortstorget under den korta tid det tar för henne att nå sin gröna cykel. Den blicken letar näppeligen efter någon som jag. En sådan blick letar efter spänning, äventyr, vilda diskussioner. Den söker någon som erbjuder motstånd och så mycket mer än jag har att dela med mig av.


För det mesta traskar jag hem efter min onödiga väntan, de dagarna är den enda blick jag möter min egen. Kvinnan har fått mig att göra saker ( i min ensamhet) jag aldrig trott vara möjligt.

 I timmar kan jag bli stående framför hallspegeln i fåfänga försök att få min egen blick att gnistra, bara en liten strimma skulle göra mig lyckligare. Jag provar även vad jag hoppas är avslappnade, intressanta uttryck i ansiktet. Ja, det är sant! Jag, en balanserad, intelligent, vuxen man med fast kommunal anställning står framför spegeln och gör miner. Jag ler charmerande, jag ler i mjugg, jag småler förföriskt, jag brister ut i ett tomt och innehållslöst skratt. Sedan undviker jag min egen blick resten av den kvällen, vänder skamset bort badrumsspegeln när jag borstar tänderna.


Andra kvällar tar jag sena promenader. Jag vet var hon bor. Om det är mörkt gör jag något som får mig att sedan avsky min egen blick och mig själv. Jag gömmer min ena hand i byxfickan och håller stilla om mitt kön, med den andra smeker jag sadeln där hon suttit. Tänker hur sadeln omslutits av hennes runda bakdel, att hon ibland har klänning eller kjol då är trosorna det enda som finns mellan kvinnans värme och sadeln jag ömt vidrör. Jag onanerar aldrig där, smyger hem och tillfredställer mig själv i mörkret med den hand som nyss varit närmare henne än jag någonsin tror jag kommer att komma en kvinna med en blick som hennes.



Av Li-Lo - 1 juli 2010 10:12

Den fanns på min gamla blogg som jag la ner, men jag gillar den så himla mycket själv så här kommer den i repris ! (denna gång var ordet Njutånger det enda vi fick att jobba med!)


Nu far jag till ö-bo sonen ett par dag och tänker inte peta på en dator, men jag tar nog skrivboken med...


Ha det!



Njutånger                                                     
                                                  
           



Hur många gånger jag passerat denna ort i livet har jag inte den blekaste aning om.

Att stanna där har dock aldrig någonsin fallit mig in.

Passera och titta det har alltid varit nog för mig. På resa har jag alltid varit då Njutånger fladdrat förbi utanför bilfönstret eller X2000 tågets lortiga ruta.


Jag hoppas att jag alltid ska vara på väg, när Njutånger närmar sig.

Ångra att jag njutit? Det är så dumt att jag inte ens vill fundera på att  tänka tanken.

Förra veckan  drack jag för mycket rött vin, det var roligt just då.

Idag mumsade jag glatt i mig chips, det var riktigt krispigt och gott.

Jag har älskat med fel person flera njutningsfyllda gånger i livet, jag ångrar inte det heller.


Troligen kommer jag att göra alla dessa saker och fler därtill innan jag lämnar detta livet, men se Njutånger, det tänker jag inte ha.


Onyttig föda, för stora mängder alkohol, en hiskelig massa onödiga men ack så njutbara cigarretter och omöjliga män i mina armar.


Njutning, jajamen!


Ångern kan fara ända in i Hälsingland vad mig beträffar.

Av Li-Lo - 24 juni 2010 12:51

Men innan ni får läsa om henne, tänker jag passa på att önska er alla en Glad Mysig Trevlig Midsommar! Puss på er!


  

 

På bänken

 

Som vanligt är det ingen som hälsar. Jag vet att de sett mig. Tjejerna har fnissat, killarna har suckat, högt och överdrivet. Varför jag sitter här igen, fattar jag överhuvudtaget inte. De kommer aldrig tycka att jag duger. Jenny duger inte heller. Men hon är inte lika dum som jag, hon håller sig ifrån centrum och torget. Den enda gång hon kommer hit är när hon går och handlar med sin morsa. De kommer sent, hunden har de alltid med sig. Ibland sitter jag här och glor när de kommer. Nä, Jenny är inte lika dum som jag, hon har fattat. De kommer aldrig att gilla såna som oss. Ändå sitter jag här som en idiot ikväll igen.

   Ibland när jag sitter här ringer jag till Jenny. Då pratar jag högt. Skrattar högt och ofta. Det gör jag inte annars. Jenny brukar säga att hon alltid vet om jag är i centrum eller på tunnelbanan när vi pratar. – Nu är du så där igen, säger hon. Jag vet att det är helt sjukt, men jag kan liksom inte låta bli ändå.



Jenny är snäll och har hund. Min pappa tycker att det är idiotiskt att ha hund i lägenhet.

 – Hade vi bott hemma i Ångermanland skulle hunn kunna vari ute. Gjort nytta, vaktat och hjälpt till i jakten. De ska inte vara inomhus och bli bortklemade, säger han.

Mamma säger ingenting, alla såna saker är det pappa som bestämmer.

   Jenny har ingen pappa hemma. Hon tjatade och tjatade tills hennes mamma köpte hunden till henne. Förut var vi jämt hos Jenny, vi lekte med varandra, med dockor och med hunden. Tog långa promenader med hunden i skogen, pratade och skrattade. Jag vill inte alltid vara med Jenny längre. Sitter här på bänken och glor istället. Ibland sätter jag mig på ryggstödet., med fötterna på sätet. De andra brukar sitta så.

 Men om någon av hundtanterna kommer, glider jag ner och sitter ordentligt långt innan de är framme. Det finns många hundtanter här, jag känner nästan alla. Förut brukade jag gå ut med deras små knähundar. Jag vill inte längre. För att de skulle sluta fråga hittade jag på att det var en stor lös hund som skrämt mig. Alla tanterna tyckte synd om mig, ojade sig och slutade tjata sedan. Men jag brukar fortfarande passa deras ”små älsklingar” när de ”kilar in och handlar”.

   Ibland verkar det som om någon i gänget är lite nyfiken, kanske också gillar hundar? Men ingen närmar sig. Jag sitter på bänken, klappar mopsen, taxen eller vad tanten lämnat hos mig. Jag klappar, pratar högt och fånigt med hunden. Tillgjort, jag gör mig alltid till för att de ska märka mig, titta på mig. Jag hatar mig själv när jag gör det, men kan inte låta bli. När hundtanten hämtar sin lilla älskling brukar jag få en slant, som dom kallar det. – Du vill väl hellre ha pengar än godis? De tittar på mina finnar och på fläsket som väller ut mellan mina mjukisbyxor och toppen som sitter tajt. Jag tackar för pengarna och säger att jag ska spara dem till en egen hund. Ljuger igen. När jag fått tillräckligt med hundtantspengar går jag till den lilla tobaksaffären utanför centrum, köper cigaretter och rosa bubbelgummin. När det börjar bli mörkt vågar jag röka till och med där på bänken. Ciggen gömmer jag längst ner i min fåniga väska när jag går hem. Den som mormor köpte i Thailand. Jenny brukar säga att det luktar om min väska. Jag ljuger igen, säger att jag plockat upp fimpar för att inte småbarn ska stoppa dem i munnen.

   Det känns fel när jag ljuger för Jenny. Jag gjorde aldrig det förut. Jenny är likadan som hon alltid varit. Inuti mig känns allt annorlunda och fel. Jag längtar efter saker jag inte vågar berätta för Jenny. Jag drömmer om att någon kille ska titta på mig, att de ska säga något om mig, om min rumpa, mitt hår eller mina bröst. Jag tror mina bröst är ganska snygga. En gång tog jag ett foto med mobilen på mig själv. Bara munnen, halsen och mycket av urringningen syntes. Jag tänkte sätta in bilden på någon sida på nätet, men vågade inte. Tänk om Jenny skulle känna igen mig. Hon vet ju inte att jag tänker på sådant här. Jag raderade bilden ur mobilen och gick ner till centrum.



Den dagen var det en tax som behövde passas.

Av Li-Lo - 20 juni 2010 15:10



Det bästa med mitt arbete? Jag brukar alltid leta efter det bästa i sådant som tillhör livets måsten. Det gör det lättare att stå ut.

   I mitt jobb har jag gott om tid. Jag har inte gott om tid att utföra mina arbetsuppgifter då arbetsledningen kräver mer och mer av oss. Men samtidigt som jag utför dem har jag gott om annan tid. Otaliga tillfällen att studera människor.

Mina nya med-medborgare. Jag bestämde mig efter nästan tjugotre år att bli svensk. Det tog tid att fatta det beslutet, tur att jag haft så gott om den. Det första året på flyktingförläggningen när vi väntade på besked bestod mest av väntan. Då fanns det utrymme för funderingar. Åren som följde när jag letade arbete utan att hitta något gav mig också gott om tid att tänka. Sedan kom åren då jag väntade på besked om min fru skulle få komma till mig. Nu har hon bott här i sjutton år och jag har haft det här jobbet i femton. Mitt arbete har gett mig möjlighet att överväga det beslutet noga. Jag ville vara säker på att jag valde rätt. Nu är jag medborgare i Konungariket Sverige.

   När jag arbetar tänker jag på många andra saker än mina arbetsuppgifter, de kräver inte så mycket tankeverksamhet. Det är jag tacksam för.



Jag tänker mycket på hur det ska bli. När stryktipset jag lämnar in varje lördag slår in och ger en högvinst. På lördagarna är jag oftast ledig. Då går jag till spelbutiken vid torget och lämnar min kupong. När jag har gjort det är jag alltid glad. Upprymda tankar får min själ att sprudla av förväntan och mitt hjärta att slå snabbare. Sprudla är ett vackert ord, det låter precis som det känns. Min fru vet inte att jag spelar bort en liten summa varje vecka. När den stora vinsten kommer vill jag överraska henne. För att hon inte ska märka hur min själ är fylld av sprudel går jag aldrig direkt hem. När vädret tillåter sätter jag mig på bänken som står vid muren utanför. Jag röker en cigarett och betraktar människorna som är mina grannar och nya landsmän. Många av dem som passerar har bekanta ansikten. Andra är helt okända.

   Många av dem ser jag när jag arbetar. Det är många människor som passerar mig då, vissa ser jag ofta och andra bara en enda gång. Ytterst få ser mig. Den som städar i tunnelbanan är nästan, men bara nästan osynlig. Jag är tillräckligt osynlig för att det ska ge mig utrymme att tänka, betrakta och reflektera. De tidiga mornarna på stationerna nära mig tycker jag bäst om. Att se de människor som lever nära mig får mig att känna mig hemma. Många av dem ser jag på lördagarna när jag sitter på bänken och låter sprudlet sakta rinna ur min kropp.


   Visst har jag under de år som gått vunnit små summor. Min fru vet inte om de pengarna. Jag spar dem åt oss. Min dröm är att få överraska henne.

Jag vet hur mycket hon saknar möjligheten att vakna på morgonen och sätta sina bara fötter i daggvått gräs. En gång odlade jag gräs i en platt balja och ställde utanför balkongdörren. Min fru blev rasande. Hon tog baljan, kastade den med gräs och allt rakt ner i sopnedkastet. Jag hade inte förstått att det krävs en öppen himmel och frihet för att känslan ska bli fullkomlig. Hon känner sig inte fri i vårt nya land och har inte blivit medborgare i Konungariket Sverige som jag. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som gör att hon inte hittar någon plats för sin själ här. Jag tror att det handlar om instängdhet.

Lägenheten som varit vårt hem sedan hon kom hit fyllde henne till en början med glädje. Hon lyste ikapp med alla våra nya lampor. Frysen matades proppfull med välsmakande rätter och våra kläder snurrade i tvättstugan, när de kom tillbaka fyllde de vår bostad med den varma, mjuka doften av nytvättat.

   Ofta när jag kommer från arbetet är hon fortfarande kvar på sitt . Hon är köksbiträde i det stora sjukhusets centralkök. Det doftar inte längre mat eller nytvättade kläder. När hon kommer hem ställer hon sig tigande vid spisen, värmer färdigrullade köttbullar eller öppnar en burk soppa. Som vi skrattade i början åt de lata svenskarna som inte orkade laga mat själva! ”Ät svensk mat, du som är svensk.” muttrar hon och försvinner.

På vintern försvinner hon in i sig själv, sitter bara och grubblar. När isen släpper och kvällarna blir ljusa tar hon sitt fiskespö och vandrar den korta biten ner till sjön.


    Jag fick spöet av en man som skulle kliva på tunnelbanan en morgon. Han mumlade något om sin fru, sa att jag kunde väl ge det till mina barn. Sedan försvann han in i vagnen som just skulle lämna stationen. Hela dagen fanns spöet i min städvagn, jag bar med det hem och min fru tog hand om det. Det blev sommar och en kväll reste hon sig och sa enkelt ”Jag går ner och fiskar.” Hon frågade inte om jag ville följa med och har inte varit intresserad av mitt sällskap senare heller. Jag har gått ner till berget på andra sidan sjön en kväll och sett på henne. Ensam på en berghäll sitter hon med sitt spö. Jag har ingen kikare, men jag tror att hon ser nöjd ut där hon sitter. Kroppen ser i alla fall avslappnad ut även på långt håll. Hon har aldrig haft någon fisk med sig hem, hon svarar inte på mina frågor om det nappat. Den delen av hennes liv får jag inte ta del av.



Att jag har en hemlighet känns på det viset helt rätt, vi har varsin del av livet vi inte delar med oss av. Drömmen om ett hus med gräs direkt utanför dörren har min fru delat med mig. Därför spelar jag varje vecka. Även om jag bestämt mig för att detta numera är mitt land, känner jag att även jag skulle kunna finna lyckan i ett sådant hus. Den dagen kommer när det enda vi kommer att ha kvar är tid. Jag hoppas att vi kommer att få tillbringa i vårt eget hus och kanske, kanske få sprudla tillsammans med fötterna fuktiga av daggvått gräs.


 



Av Li-Lo - 16 juni 2010 13:55

forsätter att delge mina skrivkurs övningar..här gällde det att utgå från  valfri musik och få personen att se tillbaka med hjälp av det. (det här är en av mina favoriter faktiskt   )



  



Tillbakablickar - Three little birds       

 

 

                                                  
              

Vem sa att Gud inte ger en tyngre bördor än man orkar med, tänkte Siri. bistert. Matkassarnas tyngd och det halkiga snögloppet irriterade henne. Hon var trött, det hade varit tungt att ännu en dag fylla hyllorna på ICA. Maten i kassarna gjorde henne trött i rygg och axlar, plasthandtagen skar i händerna, trots vantarna. Hon funderade över hur det kom sig att just den billigaste maten var den tyngsta. Potatis, rotfrukt, litervis med mjölk och fil. Grytbitar och burktomater väger mycket mer än oxfilé, ostron och färsk sparris. Hon tänkte vidare på det här med tyngd. Det har varit tungt att ensam lämna och hämta dagisbarn. Små hål i byxbakar,  tänder plus gigantiska hål i plånboken är tungt att hantera. Vaknätter, föräldrasamtal och uteblivna inbjudningar till vänners parmiddagar väger det också. Tyngden av en manskropp som fick sängfjädrar och hennes kropp att kvida ikapp, det var en enda tyngd hon kände att hon verkligen saknade.

– Annars är jag fanimej mer än nöjd med de bördor jag har, mumlade hon och klafsade vidare.



Hon höjde blicken för ett ögonblick och såg tre ruggiga snöskator sitta på en och samma novembersvarta trädgren.


”Three little birds”

 Roskildefestivalen 1978. Tälten, myllret av människor, unga män och kvinnor. Flickor, pojkar, barn och hundar. Glädje i blickar vart hon än vände sej. Möten med vänner, nya och gamla, som delade samma värme och ungdomliga tro på framtid och lycka. Det danska språket som ibland fick dem att vrida sig i skratt. Och så förstås musiken! Musik överallt, på små scener, mellan tälten och förstås på den för året nya stora orange scenen. Mattan av musik som lindade sig som en varm mjuk filt runt och över dem alla. Det kan inte finnas nåt som är lika härligt som det här, tänkte hon många gånger de dagarna. Man kan inte vara lyckligare.



– Hur är det? Har du gjort dig illa? Hon hade halkat och satt sig pladask, kassarna och deras tunga innehåll låg strödda i snögloppet runt henne.

Siri tittade upp i ett par varmt bruna ögon, kände vätan tränga genom HM- jeansen ända in i de urblekta, formlösa singelmammatrosorna. Hon försäkrade mannen att allt var bra, reste sig och plockade ihop sin utspridda börda. Hon tackade honom för hans omtanke och han fäste ännu en gång ögonen i hennes för att få bekräftat att hon verkligen var okej.

-          Det går bra, måste hem, ungarna väntar, sa hon kort och traskade iväg med sin börda.

Sammetslen blick är det bäst att akta sig för, är det någon som vet allt om det så är det väl jag.

Sista backen nu, snöklafset lindade sig runt benen och den blöta byxbaken brände kallt och genant mot hennes hud. Hon passerade huset bakom den risiga häcken, där doftade det som vanligt underbart.

 -Tjockisen där inne lagar visst jämt mat, tänkte hon.



-          Hej, hallå, är det någon hemma?


Siri visste redan svaret. Med tonåringar i huset känns, hörs, syns och i värsta fall även luktar det. Rutinen och vanan ledde henne trots det först in i flickrummet. Utspridda kläder, smink, plastpåsar, CD-fodral och gosedjur fyllde golv, säng och skrivbordets yta, vilket gjorde att där inte rymdes en den minsta lilla skolbok. På väggarna bilder av rappare, hiphopare och dansande tjejer. Hon drog igen dörren med en suck och vände sig mot sonens rum. Där rådde som vanligt stram ordning. På hyllorna stod ishockeypriserna. På skrivbordet låg läxböckerna i hög bredvid den släckta datorn. Sängen var välbäddad, ett avtryck i överkastet visade att han legat där en stund innan dagens träningspass. Som vanligt hade han fått bära sin tunga trunk själv. Siri hade aldrig haft råd att ta körkort, än mindre att köpa bil.

Ett varmt bad, tänkte Siri, det är vad jag behöver för att tina mina frusna skinkor. Maten går snabbt när jag väl kommer igång. Det varma, lena vattnet fick Siri att blunda och låta tankarna vandra. Hon såg varma bruna varma ögon, precis såna som fick sommaren 1978 att bli den sista av sitt slag. Hennes sista sommar som bekymmerslös, ansvarslös och tyngdlös.




Långt innan Bob Marley förväntades äntra den nya stora orange scenen, samlades de. Han var det årets stora dragplåster. Siri älskade reggaemusiken och hade kunnat stå där i dagar för att få chansen att se honom live. Hon var lerig till knäna, hennes kropp var trött efter dagar i fuktiga kläder och för lite sömn. Hennes näringsintag de senaste dagarna var klent, ”Mor Toves aebleskivor” och en och annan vegetarisk röra, fyllde knappast kostcirkel eller matpyramid. Hennes sinne var behagligt dövat av dansk flasköl och haschruset fyllde henne och många av de andra med ett glädjefyllt lugn.



När musiken tills sist började hade det hunnit mörkna och hon hade tappat kontakten med sina vänner, men vad gjorde det? Nu stod  han på scenen och alla nedanför den var vänner, de delade glädjen, musiken, ruset, värmen av varandras kroppar. Rytmen, det tunga basgunget och takten, Siris fötter och kropp började röra sig och hon lät sig fyllas av musiken.



“Three little birds sittin’ on my doorstep…”

Siri dansade för sig själv med slutna ögon, men när hon tittade upp såg hon ett par vackert glittrande ögon, bruna och varma som hett nybryggt kaffe. De brände fast i hennes och hon hörde honom fortsätta texten.

”Baby don’t worry ’bout a thing, ’cause every little thing ’s gonna be alright…”

Kaffeblicken hettade och hans varma hand drog henne mot sig med ett brett leende. Nu var det de två som gungade och njöt tillsammans, för varje ögonblick försvann alla andra mer och mer ur Siris medvetande. Det enda som rymdes där nu var intensiv lycka och förunderlig hetta. Deras kroppar gungade och böljade. Tveklöst och njutningsfullt pressade hon sitt hettande underliv mot bulan i hans skrev, det fanns inget att skämmas eller vara generad för. Hon kände så djupt i sitt sjuttonåriga hjärta att de älskade varandra! Hon rös, hennes kropp pirrade och hjärtat gungade i tung baktakt.


När musiken tystnade stod de blixtstilla en lång stund, den varma blicken fick sånär hennes knän att svikta, men han tog hennes huvud mellan sina stora händer och de kysstes för första gången. ”Baby don’t worry..” Sjöng han tyst och ledde henne därifrån mellan sittande, liggande och stående människor. Siri gick tätt, tätt bakom honom, fäste blicken på de dreadlocks som ringlade längs hans rygg, glad över att han hans mössa hade så starka färger att den var lätt att hålla reda på i myllret och mörkret.



Ett litet tvåmanna tält bland alla de andra tälten, ett zipp och lite kravlande i den låga öppningen och så var de i paradiset. Beröring, musiken, ölen, haschet och hans närvaro var allt Siri någonsin drömt om. Högen av leriga kläder i ett hörn växte. De tillbringade den natten nakna, lyckliga och svettiga på en gammaldags sovsäck av grön, källardoftande bomull. Kärlek, öl, sex, prat, skratt och sex och varma kyssar.  Siri kunde inte tro att hon inbillat sig att hon var lycklig tidigare. Det här var riktig, sann lycka! Av en slump hade hon behållit  sin klocka på, konfirmationsklockan. Hon kastade ett öga på den och for upp från deras skrynkliga underlag. Ååååh nej, hon och polarna måste åka hem om senast en timme.

-          Vänta här. Hon rafsade ihop och slängde på sig kläderna och kysste honom, sprang genom festivalområdet utan att halka i en enda lerpöl. Där, där var vännerna.

-          Snälla, snälla hjälp mig! Packa mina saker, snälla, jag lovar att jag är tillbaka så vi kan åka i tid.

Ingen hann svara förrän hon sprang iväg igen, hon sprang och sprang.

-          Jävla hala lerjävel, hon skrek högt när hon föll, men var uppe och sprang igen innan hon hann uppfatta att hennes bak var våt och nersmetad.

Hon tittade sig omkring när hon sprang och insåg plötsligt att hon var vilse. Grönt? Blått? Vilken färg hade tältet hon nyss lämnat? Det var väl ett stort orange bredvid, eller? Ögonen fylldes av tårar när hon insåg att hon inte mindes. Hon ville skrika, ropa efter honom. Nu kom ångesten, hon visste inte ens vad han hette, det hade inte känts viktigt igår. Idag var det viktigare än något annat. Vad skulle hon göra? Hon stod alldeles stilla, lät blicken fara längs myllret av bakrusiga, småfulla människor som omgav henne.

Där! En virkad mössa i glada färger, hon tog ett par snabba steg åt det hållet, men mössbäraren vände sig om och under den mössan fanns varken varm kaffeblick eller gnistrande leende.



Mötesplatsen, anslagstavlan dit man gick för att hitta de man tappat och för att sätta upp lappar som talade om var man kunde hitta varandra igen. Siri satte fart igen, säker på att det var där han var. Hennes vänner var där, de skulle precis sätta upp en lapp för att hon skulle veta att de inte tänkte vänta längre.  De måste sticka och Siri visste att hon inte kunde ta sig hem på annat sätt än med den bil de hyrt tillsammans. Hon rev ner en lapp från tavlan och skrev att han måste höra av sig, hon var inte orolig, hon visste ju att allt skulle bli bra. Hon var säker på att han skulle gå hit när hon inte dök upp som hon lovat.

Namn, telefonnummer och adressen, allt han behövde för att kunna nå henne så fort han hittat den.

”Three little birds…” hon gnolade lyckligt hela vägen hem, förvissad om att hon funnit stark äkta kärlek.



-          Morsan! Hallå! Sover du? Ska du inte laga mat snart?

Det bankade på badrumsdörren och hon vaknade ur sina drömmar. Klev upp och satte på sig den vidrigt blekrosa frottérocken. Jaja, den var i alla fall gratis om man tog en prenumeration på Amalia, som vanligt tröstade hon sig med den tanken.


Utanför badrummet stod de, hennes ungar. Det var för deras skull hon slet och släpade, kånkade och bar alla dessa tyngder. Visst fan var det jobbigt och visst hade hon svurit över sin rusiga oskuldsfulla naivitet många gånger. Men vilka tyngder som än lades på hennes axlar skulle hon utan tvekan fortsätta att bära.


-          Vi kan hjälpa dig med maten, mamma. Marya log brett med gnistrande vita tänder, hennes ljust bruna hud var rosig på kinderna.

-          Självklart morsan, oroa dig inte, allt kommer bli bra. Bobbies vänliga kaffebruna ögon rakt i hennes.


Tvillingarna försvann ut i köket, Siri såg sig själv i den immiga badrumsspegeln, log mot sitt fräkniga ansikte och gnolade tyst…





Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se