Inte förrän nu har jag börjat fundera på det som diskuterades en hel del för ett tag sedan.

Eller kanske jag har varit inne på det förr, jag klattrar ner så mycket att jag inte alltid vet vad jag gör, har gjort eller bara tänkt att jag ska göra.

Det här med att inte ha pengar, att vara ”fattig”. Eftersom jag levde helt ensam med mina killar så många år och jobbade halvtid en del av dem, vet jag mycket väl hur det är när pengarna aldrig räcker till.

I morse kom jag att tänka på en annan sak när det gäller det där. Det är ju faktiskt inte bara barn som fyller år och ska ha presenter. Familj och goda vänner, samt arbetskamrater och bekanta fyller år, gifter sig och får barn de också.

Att säga till sina arbetskamrater som gör en insamling när någon fyller jämnt, att man inte har råd, det gör man inte. Där är det ändå enklare, då det oftast är en mindre summa.

Men när det skulle samlas till någon annan kunde det kännas tungt. I familjen, där fungerade det bra trots allt. Jag har turen att ha en generös och klok familj som anser att var och ska betala vad den kan när det kommer till insamlingar. Trots det har det alltid känts som om jag ”borde” bidra med mer.

När det har kommit till vänners bemärkelsedagar, bröllop och familjetillskott har det ibland grävt djupare hål. Jag vill minst av allt framstå som snål, jag är inte ens det, men pengar har det varit ont om emellanåt.

Det har som tur är förbättrats, nu behöver jag inte känna så längre. Jag har nu bara mig själv att ta ansvar för, mina pengar är mina. Jag kan äta vad som finns i kyl och skafferi om det är så att någon bemärkelsedag skulle gräva ett större hål i min lilla börs.

Apropå det, jag ska nog ta och skrapa en av de två trisslotter jag har i den.

Så vi hörs från varmare breddgrader nästa gång, hoppas jag! Inte det här vintergrå som jag vandrade i på väg till jobbet i morse.

 Skeppsbron

och Blasieholmen.

                             Pussen då   !

I fredags efter jobbet var jag ännu en gång på Naturlig hälsa på Söder.

Den kinesiske mannen Bo, han kan knåda han!

Ontskönt och otroligt välgörande. Och fiffigt är det att ha en väninna som bor precis bredvid. När jag låg där med hos Bo(sse) så kom jag på att jag faktiskt inte köpt någon present till henne, när hon fyllde femtio i somras. Varför inte se till att hon, som alltid har ont överallt får komma och njuta av hans nypor?

När jag tänkt den tanken blev jag så himla glad över att få göra det för henne, att jag knappt kände det onda längre.

Vi satt sen hemma hos henne och pratade bort en flaska vin.

Traskade sen lite hit och dit, innan vi hamnade på den grekiska krogen Kamarina på Östgötagatan. Deras vegetariska tallrik innehåller mat för en halv familj och är Jättegod!

Proppmätt och lite vintrött stapplade jag hemåt och sov gott.

Å så var det det här med jobbarkillegubbar…

Jag har släpat vatten upp och ner för trapporna sen början av februari.

Visst det har varit jobbigt, men jag har stått ut, trots att mina uschliga knän har gnällt en del.

Likaså i lördags när jag tog ett tag med golvmoppen, för att samla upp lite mer byggdamm. När jag ska tömma ut vattnet stöter jag på min granne som bor snett ovanför. Vi småpratar lite när hon plötsligt säger: ”Visst är det skönt att vi fått vatten i köket i alla fall”

Lilla jag kände hur min mun gapade både stort och häpet. Jag som just burit upp och ner tre-fyra gånger redan denna dag. ”Det kom i förra veckan” säger hon och tittar lite på min hink.

Tänk vad snällt av jobbarkillegubbarna, OM de kostat på sig att upplysa om detta!

Men, herreminje, så lyxigt det känns nu, att bara vrida och så kommer det både kallt och varmt vatten!

                   !!!!

Lite annat har jag hunnit med en del väldigt trevligt till och med, men se fota, det hinner jag visst aldrig, ska försöka skärpa mig.

                           Pussen då    !

Vänlighet, associationsförmåga, tålamod, glatt humör och en himla massa mer tålamod.

Det är egenskaper en förälder bör inneha.

Samt en telefonist.

Dagens andra samtal var från en upprörd man, som ville prata om ”svartskallar”.

Sådana samtal tar mycket kraft och energi.

Jag har förstås mest lust att tala om vad jag tycker, men vill å andra sidan gärna ha jobbet kvar. Vi har inte heller policyn att tala om vad vi heter, annars tycker jag det vore rätt roligt att dra till med Fatima, Jasmina eller något annat som kanske fick personen i andra ändan att haja till lite.

Men nää, jag lyssnar, frågar och förklarar hur det är organiserat här och klumpen i magen får jag göra mig av med senare.

Strax efteråt en anställd utan att presentera sig, som kräver att jag ska utföra saker med en annan persons anknytning, som inte på något som helst vis är tekniskt möjliga.

Då skriker personen att det har ni minsann gjort förr och ”Nu gör du det!”.    !!!

Trots detta låter jag bli och är dessutom fräck nog att tala om att jag gärna vill att den personen det gäller själv ska tala om det.

Att det ringer pappskallar, förvirrade, sjuka, ledsna, arga personer från världen utanför min arbetsplats, det kan jag leva med. De har rätt att få service och att bli behandlade med tålamod och respekt.

Men att de som arbetar här och till sist syvende faktiskt är mina arbetskamrater och kollegor behandlar mig som en liten okunnig lort, det tycker jag suger!

Tack och lov är det ytterst sällan, men jag blir faktiskt illa berörd.

  och lite lessen...

Sen öppnar jag vårt intranät och blir glad igen när jag hittar detta:

Fågel på lastkajen!

Efter att ha varit i kontakt med Viltjouren på Ekerö så har vi fått följande info. Fågeln är troligtvis en hon koltrast som har självmant valt vår lastkaj som sitt revir.

Rekommendationen är att försöka hitta hennes bo och ta bort det. Det kommer att göra att hon troligtvis beger sig av från lastkajen.

Vi bör inte heller mata henne.

Nästan lika näpet som mandelkroksmysteriet!

                                   Pussen då   !  och Trevlig Helg därtill

Till exempel lyser solen idag.

Jag ilade raskt igenom morgonens bestyr och hann därmed traska från Slussen till mitt lilla arbete.

Solen lös, det lyste en sol, det var solsken!

Både vid Slussen

Och Riksbron

Jobbarkillegubbarnas chef ringde idag och bad mig markera var jag vill ha hyllfan och andra saker så ska det komma på plats i morgon.

Jag förvissade mig om att de inte kommer tänka så här: Äh, va fasiken, så där långt ner kan ingen vilja ha spegeln, vi sätter den på standardhöjd! ”Du får ha spegeln nere på golvet om du vill” sa han!

Jag vill också ha en krok i taket, eftersom jag har ett stort fönster skulle jag vilja kunna hänga en ampel där.

Sätt ett märke där du vill ha kroken sa han.

Hmmm…. nu grubblar jag.

Hur ska jag kunna göra det? Taket är långt upp ju!

Andra saker som gör mig glad idag är att jag minns att det ligger en lakritsklubba hemma, som jag glömt att äta upp.

Samt att jag idag köpte mig en liten radio att ha i mitt kök. Jag har alltid musik på när jag pysslar bland mina kastruller, det är så mycket lättare att få den rätta schvungen på rörandet då.

Man kan stoppa in ett USB minne eller ett minneskort om man inte vill lyssna på det som bjuds, så här ska viftas på rumpan och vispas i byttorna, ååh vad jag längtar!

Små söta chilibebisar förgyller min tillvaro, varje dag en eller ett par nya!

Okej, jag har ont i knät också.

                                   Pussen då    !

kan vara nog så fint!

Eller hur?

                              Pussen då   ! 

Ett par bra ingentingdagar.

Inte är det mycket som blir gjort inte!

Har i alla fall satt en himla massa chilifröer och ett par har tittat upp.

Gambiska bittertomater har också stuckit upp ut jorden, trots att jag haft de fröerna i frysen sen våren 2010!

Jag har även varit på IKEA, igen! Det börjar nästan bli genant som jag ränner där numera! Den här gången skulle jag ha en liten hylla. Jobbarkillegubbarna sätter upp sådant på de nykaklade väggarna som jag vill ha där, så det var ju bara att fara iväg. Klarade av IKEA, med obligatorisk korv och toabesök på mindre än en timme!

En liten hyllajävel, 96 hög samt typ 20 bred och djup.

Den packar Ingvar in i ett jävla paket som är i princip lika långt som mig! Fatta hur bökigt det är! Tungt var det också L, men nu är det hemma och hopmonterat av mig!

Jag har också använt presentkortet jag fick av min son, för den här hade inte kommit när jag fyllde år.

Men nu är han min, bara min

 jag ser fram emot många härliga snabbisar tillsammans.

Idag har min bästa, finaste tjej jag någonsin lärt upp på jobbet hälsat på med sin lilla söta jänta.

Jag passade på att visa henne lite, så hon kan komma och sommarjobba hos oss snart!

Sötnosen heter Leila, men de har den goda smaken att kalla henne LiLo som smeknamn, fatta vad stolt jag blir! 

Jaa, det var väl typ allt? Nää, just det jag var på middag nästgårds i lördags, vi åt och drack och sen smakade vi av olika små trevlig saker de hade i små olika trevliga flaskor. Så här blev min FB-status när jag kom hem…

” erkänner härmed att slkoholhaltioga drycker påvekramig till enempel stavar jag ikne vidare näe jag drickt av dem”

NÅGON hade möblerat om mitt tangentbord när jag var borta!

                         Pussen då   !

Fullt av intelle, intiili kloka grejer och tankar helt osorterade.

En gång lärde jag mig ett knep för att snabbt slappna av och samla sina tankar.

Stäng av alla andra tankar och föreställ dig att du öppnar munnen, biter i en citronskiva och verkligen upplever den känslan. Det funkar faktiskt.

Har du svårt att föreställa dig, kan du ta denna till hjälp:

Efter att ha varit ensam om att fylla innetorrdasstunnan i två veckor nu, kan jag konstatera att:

Det är minsann inte bara eget beröm som luktar illa!

Min lilla Bortbo-son skickar mig ofta små gulliga filmer med söta barn. Den här har gett mig mycket glädje den här veckan, har tittat på den flera gånger och ibland har jag tänkt fram bilden av denna lyckliga lilla tjej och även letat fram (affirmerat heter det visst?) den där känslan av ren och skär överlycklig förväntan i mig.

länk

Det funkar faktiskt också!

Hittade ett nytt bra uttryck i denna blogg som jag besöker ibland.

Jag börjar så smått våga se framåt och tro att jag snart ska få ett vanligt hem igen, så ska jag utöva Däng Ski så det tjongar om det. Allt som är nerpackat ska verkligen inte bli inplacerat igen, nonono!

Fröer till tio olika sorters habanero och annan pepparfrukt är i jorden och jag hoppas och tror innerligt att det ska bli bättre skörd i år.

Troligen kommer inte min balkong ha blivit större över vintern, men finns det hjärterum finns det pepparrum.

                         Pussen då   !

Av att avstå från olika droger och stimulerande substanser får man abstinens, det är väl ett rätt så vedertaget faktum.

Men!

Jag upplever nu något som jag tror påminner starkt om abstinensliknande symptom utan att ha avstått från dylika substanser.

Det ena jag lider av att vara utan, är jag lite van vid och har mina små knep för att klara av tills tillfälle ges att få njuta igen.

Ett av dem är att fantisera hett om det och njuta under tiden.

Det andra är helt enkelt kalla avrivningar, eller i alla fall relativt svala.

Den andra saken jag saknar och plågas svårt av att vara utan kan vara hett, svettigt, intensivt medan det pågår och fylla mig med värme och mjukt tillfredsställd trötthet efteråt.

Jag skulle kunna ägna mig åt det, men det är inte samma sak att hålla på ensam, själva njutningen är betydligt större när man är två eller flera.

Det känns också mycket fräschare när man har tillgång till vatten efteråt.

Jag vill ju så gärna.

Det första klarar jag av, det är jag van vid, det är ju samma sak vartenda år.

Men det andra…

Jag går snart hem till vem som helst, jag kan göra det gratis. Funderade på att hyra ut mig först, men nää, jag kan göra det gratis, bara jag får dominera lite grann.

Jag längtar så det är nästan outhärdligt efter:

Att få

  Baaaada

OCH

Att få laga mat......

                                    Pussen då   !