kucke-li-lo

Direktlänk till inlägg 19 maj 2016

Ingen rolig läsning, alls...

Av Li-Lo - 19 maj 2016 10:52

Det här inlägget, är i alla högsta grad skrivet för min egen skull, men kanske kan någon annan få ut något av det, så jag släpper mina spärrar och kastar ut det i den sociala cyberrymden.


Jag vet att jag ofta framställer mig själv som en stark, kavat, klämmig, glad person. Och det är så jag oftast är.


Den här veckan, har dock inte varit så.


Plötsligt befinner jag mig i ett svart hål. Som en brunn, där jag ser att det finns stegpinnar, inte alls utom räckhåll. Dock behöver jag anstränga mig en liten, liten smula för att nå dem och det har jag helt enkelt inte orkat. Det har helt enkelt inte känts så jävla viktigt för jag har inte sett någon mening med att ta mig upp. Varför skulle en person med så fula, förbjudna tankar, så dålig förmåga att göra bra saker förtjäna att komma upp ur hålet?


Alla misslyckanden i livet travas på hög framför den där stegpinnen jag skulle kunna greppa, om det inte kändes så idiotiskt orättvist att just jag skulle få den möjligheten. Så många andra med mycket större värde borde få tillgång till den före mig.


Det känns som jag fått ett själskott. Det blöder, sipprar och rinner i mig och jag gör allt jag kan för att stoppa det, men rätt var det är läcker bandaget och allt rinner ur mig igen.


Har jag varit en bra mamma? Varför har det varit så mycket som inte fungerat för de där två, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Varför är jag så inkompetent på att ge dem positiv återkoppling när de gör bra saker?

Som en svart gegga rinner allt jag gjort fel ur själskottet, alla gånger jag satt mina egna behov framför deras, alla gånger jag inte ansträngt mig tillräckligt för dem. Hur kunde jag ens inbilla mig, att jag skulle ha förmågan att ta hand om andra människor och se till att deras liv blev bra?


Den ironiska och skrattretande tanken att någon enda man på denna jord skulle finna att jag var värd så mycket som en tanke eller blick från dem, har också passat på att gnaga intensivt.


Men mest av allt är det den mest förbjudna tanken som gör mig svag för den är så skamfylld.


Jag orkar inte med dotterrollen längre!


Att besöka min pappa känns bara som ett tvång, en plikt, något jag MÅSTE göra.

Jag mår dåligt när jag är där, jag blir irriterad, trött, sur och vresig.

Små, små mikroskopiska ögonblick av igenkännandets glädje och kärlek kan jag känna.

Men mest ser jag till att hela tiden ha något att göra, för att jag ska slippa umgås, slippa se på den man, som är ett skal som knappt liknar den pappa jag haft.


Ändå är han inte sjuk, han är inte dement eller så. Han är bara mycket gammal och nedförsbacken är ett faktum.


Det är så hemskt, ångestladdat, förbjudet och så skamfyllt, inte bara att jag känner så.

Skräcken att inse , att en dag kommer kanske mina egna ungar känna samma sak inför mig paralyserar mig helt enkelt.


Jag kämpar och kämpar just nu, med att klättra upp, iallafall korta stunder och det har gått både bra och dåligt.


Jobba har jag inte gjort, anser att det här är en sjukdom mer än väl likställd med snuva, kräkningar eller brutna lemmar. Igår lyckades jag ta mig ut på en cykeltur och sökte lindring av naturen, det fungerade ganska bra, så mitt mål idag är att få till en idag också, kanske till gymmet, så jag får lida lite extra.


Jag är på väg upp, jag har fått tag i nedersta pinnen och tänker inte släppa taget.


Inser att det är åratal av odelat ansvar (för barnen inte för pappa, tack vare mina syskon, tack) återhållna känslor och annat som sipprar fram, jag har haft små, små känningar av det förr, men kanske varit så rädd att jag inte vågat känna så här mycket.


Nu just nu, är jag trots allt ganska tacksam över att jag släppt taget och låtit det komma.


Jag behöver ingen tröst eller uppmuntrande tillrop om att det snart blir bra, för det är jag säker på att det kommer att bli. Jag skriver det här mest för min egen skull, men kanske också för att jag känner mig rätt övertygad om att det kommer sådana här ögonblick i allas liv och för att jag mer och mer blir övertygad om att det är en del av livet, som man inte ska tränga undan.


Och för att jag tror att det är rätt att kalla det för sjukdom även för sig själv, låta det ta tid, inte vara duktig och "kämpa på".

Hela och läk dig själv, på just det sätt du tror på.

Kanske till och med njut lite på ett skevt sätt av den där drunkningskänslan, ligg kvar i sängen, soffan, på golvet och låt svärtan ta över ett tag. Trösta dig med saker som inte är skadliga, ,ät bara kakor, chips, drick coola eller svält dig en dag eller två medans teven står på och du inte har en aning om vad som visats under en hel dag.


Fan, nu blir det sårande för dem som mår mycket sämre än jag.


Men det har funkat för mig, tror jag..

 
ANNONS
 
Ingen bild

Eeva

19 maj 2016 12:30

Du är en underbar människa. Punkt! Livet har aldrig varit lätt. Lunch när jag är åter. Varm, innerlig kram. 💗

Li-Lo

19 maj 2016 13:45

Tack!
Ja till lunch

 
Ingen bild

Katarina

19 maj 2016 13:13

Vet du jag känner igen alltihop och de tror jag att de flesta gör. Livet är ups and downs, även om jag helst bara skulle vilja ha ups.Som sagt jag behöver inte vara klämkäck och trösta dig med allt du har, för det vet du redan. Ibland är det bara det där man inte har som känns... Du är inte ensam!

Li-Lo

19 maj 2016 13:45

Tack!

 
Ingen bild

Lotta

19 maj 2016 13:50

Älskade finaste vännen! Precis alla känner och tänker så här ibland. Skillnaden är att du är så generös och stark att du delar med dig av dina känslor och ditt mående! Vi ses ju snart och det ser jag fram emot som vanligt!

Li-Lo

19 maj 2016 14:23

Då får jag väl helt enkelt se det som bra, att jag äntligen är som alla andra?

Kram finaste vän!

 
Ama de casa

Ama de casa

20 maj 2016 19:08

Nu har ju jag inga barn, så där har jag inte nåt att relatera till, men till föräldrar...
Jag undrade i mitt stilla sinne - många gånger! - när jag egentligen övergick till att bli förälder till mina egna föräldrar? Fick tok-utbrott ibland, och fick sen OERHÖRT dåligt samvete för mitt dåliga tålamod...

Jag tror att alla ibland hamnar i en sån situation att man inte kan behärska sig och istället tänka "onda tankar" som man sen får ångest för.

Livet är inte lätt.

Största KRAMEN till dig!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

20 maj 2016 19:53

Tack för båda kommentarerna och för både kram och puss!

 
Ama de casa

Ama de casa

20 maj 2016 19:09

Och eftersom det är fredag och allt så får du en puss också:
PUSS! <3

http://amacasa.wordpress.com

 
Ingen bild

susanne

20 maj 2016 19:19

Våra barn kan alltid ifrågasätta varför det sas som det gjordes varför det blev som det blev....svaret är så enkelt så...Vi gjorde så gott vi kunde och visste då! Klandra oss själva leder ju ingen vart...gjort är gjort. Va det gäller dotterrollen så får Du det på pränt som vi andra bara tänker men inte högt! Släpp NU inte taget om "pinnen" klättra på i den takt Du behöver och här kommer på bättrings-kramar till Dig! <3

Li-Lo

20 maj 2016 19:52

Tack Susanne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Li-Lo - Tisdag 25 april 10:23


Jo, jag har bloggen kvar. Det finns i alla fall en person som undrar och vill veta hur jag har det. Hej Ama!   Det har varit tungt, jättetungt. I början av mars blev min systerdotter, tillika bästa vän, reskompis, dansvän och så mycket annat my...

Av Li-Lo - Tisdag 21 feb 15:23


  Kan vara helt fantastiska ibland. Idag börjar jag med att hylla en av dem jag känner mig synnerligen ödmjuk inför. En av mina underbara systerdöttrar.   (hon är lite äldre idag än för dryga 30 år sedan, men minst lika söt)   Häromdagen...

Av Li-Lo - Måndag 13 feb 12:46


av födelsedagsmånaden!! Redan?   Man fattar inte att den nästan närmar sig slutet, men jag har firat lite då och då.   Hade ett trevligt litet kalas hemma för 10 personer, man kan väl säga att det förutom en och annan trevlig butelj även fick...

Av Li-Lo - Onsdag 1 feb 13:55


av min favvobloggare Ama att det finns något som heter födelsedagsmånad. Här med inleds min sådan. Faktiskt med att helt enkelt fylla år. Det har hänt en del sen jag började ha sådana..   En sak som INTE hänt är att jag gillar att äta!  ...

Av Li-Lo - 28 november 2016 14:28


för att se om jag ens finns kvar här, och baske mig, det gör jag      Blogglusten har inte precis återkommit, men jag tänkte tala om en av orsakerna till att det varit ett väldigt långt uppehåll. Far min blev dålig runt midsommar och sen följde...

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se