kucke-li-lo

Alla inlägg under juni 2010

Av Li-Lo - 29 juni 2010 14:11

Nämligen........klaga på värmen   !!!!!!!!!!!!!!!


Så länge min arbetsplats inte tillåter arbete på ovanstående manér, anser jag att jag är i min fulla rätt till detta! 

TROTS att vintern varit vidrig vägrar jag att tycka att Drottninggatan och resten av innerstan är det minsta njutbar, för att inte tala om när man som klimakterihäxa kommer in från värmen och det omedelbart börjar valla och svalla och svettas.


I tunnelbanan går det inte att andas överhuvudtaget när det är varmt, så den tänker jag också klaga på.


Ute i min lilla förort är det mysigt med värmen, hos brorsan på landet när vi kunde morronbada i bara mässingen var det ljuvligt.

Jag tror resan til min ö-bo son på fredag kommer att bli underbar och förhoppningsvis dagarna på ön också.


Men så länge jag befinner mig i stan, tänker jag baske mig klaga:


Det är för varmt, kan det inte bli lite svalare?!

 

  

Av Li-Lo - 28 juni 2010 10:45

Att vara med på en gambiansk namngivningfest tar på krafterna.


Ändå var jag så mesig att jag smet hem redan efter sju timmar. Helt slut. Kände mig som ett litet överstimulerat barn när jag kämpade med att somna.


Ska man så ska man, varför inte ta i när man ändå firar att ett nytt barn kommit till världen och fått ett namn?

Man kan visst ha hundratals gäster i en vanlig trerummare.

"Mannagrynsgröt" med yoghurt är inte alls så illa som man kan tro.

Kläder behöver verkligen inte vara diskreta och färglösa, inte smycken eller smink heller för den delen!


En annan sak jag upplever är att det spelar väldigt lite roll hur jag än kämpar med att klä mig och försöka göra mig "fin". Det finns inte en chans i världen att jag når upp till samma höjder, se själva!


  

Och JAG såg definitivt inte ut så där en vecka efter min förlossning, det är ett som är säkert.


Jag skulle ljuga om jag sa att det är jättekul att vara med på dessa tillställningar, men intressant, det är det.


Sen blev jag kär   , i den coolaste killen av alla....men tyvärr var han redan upptagen (och kanske lite, lite ung ?) och det var väl ungefär där nånstans som mina krafter tog slut och jag lunkade hemåt med huvet surrande och magen full.

  

Av Li-Lo - 27 juni 2010 21:47

var allt kallt, men jag kaninte låta bli ändå.

Känslan efteråt är värd varje gåshudsknottra!


En härlig midsommar helg har jag haft och hoppas verkligen att andra också fått må bra,slappna av coh göra saker som gör dem lyckliga!

Av Li-Lo - 24 juni 2010 12:51

Men innan ni får läsa om henne, tänker jag passa på att önska er alla en Glad Mysig Trevlig Midsommar! Puss på er!


  

 

På bänken

 

Som vanligt är det ingen som hälsar. Jag vet att de sett mig. Tjejerna har fnissat, killarna har suckat, högt och överdrivet. Varför jag sitter här igen, fattar jag överhuvudtaget inte. De kommer aldrig tycka att jag duger. Jenny duger inte heller. Men hon är inte lika dum som jag, hon håller sig ifrån centrum och torget. Den enda gång hon kommer hit är när hon går och handlar med sin morsa. De kommer sent, hunden har de alltid med sig. Ibland sitter jag här och glor när de kommer. Nä, Jenny är inte lika dum som jag, hon har fattat. De kommer aldrig att gilla såna som oss. Ändå sitter jag här som en idiot ikväll igen.

   Ibland när jag sitter här ringer jag till Jenny. Då pratar jag högt. Skrattar högt och ofta. Det gör jag inte annars. Jenny brukar säga att hon alltid vet om jag är i centrum eller på tunnelbanan när vi pratar. – Nu är du så där igen, säger hon. Jag vet att det är helt sjukt, men jag kan liksom inte låta bli ändå.



Jenny är snäll och har hund. Min pappa tycker att det är idiotiskt att ha hund i lägenhet.

 – Hade vi bott hemma i Ångermanland skulle hunn kunna vari ute. Gjort nytta, vaktat och hjälpt till i jakten. De ska inte vara inomhus och bli bortklemade, säger han.

Mamma säger ingenting, alla såna saker är det pappa som bestämmer.

   Jenny har ingen pappa hemma. Hon tjatade och tjatade tills hennes mamma köpte hunden till henne. Förut var vi jämt hos Jenny, vi lekte med varandra, med dockor och med hunden. Tog långa promenader med hunden i skogen, pratade och skrattade. Jag vill inte alltid vara med Jenny längre. Sitter här på bänken och glor istället. Ibland sätter jag mig på ryggstödet., med fötterna på sätet. De andra brukar sitta så.

 Men om någon av hundtanterna kommer, glider jag ner och sitter ordentligt långt innan de är framme. Det finns många hundtanter här, jag känner nästan alla. Förut brukade jag gå ut med deras små knähundar. Jag vill inte längre. För att de skulle sluta fråga hittade jag på att det var en stor lös hund som skrämt mig. Alla tanterna tyckte synd om mig, ojade sig och slutade tjata sedan. Men jag brukar fortfarande passa deras ”små älsklingar” när de ”kilar in och handlar”.

   Ibland verkar det som om någon i gänget är lite nyfiken, kanske också gillar hundar? Men ingen närmar sig. Jag sitter på bänken, klappar mopsen, taxen eller vad tanten lämnat hos mig. Jag klappar, pratar högt och fånigt med hunden. Tillgjort, jag gör mig alltid till för att de ska märka mig, titta på mig. Jag hatar mig själv när jag gör det, men kan inte låta bli. När hundtanten hämtar sin lilla älskling brukar jag få en slant, som dom kallar det. – Du vill väl hellre ha pengar än godis? De tittar på mina finnar och på fläsket som väller ut mellan mina mjukisbyxor och toppen som sitter tajt. Jag tackar för pengarna och säger att jag ska spara dem till en egen hund. Ljuger igen. När jag fått tillräckligt med hundtantspengar går jag till den lilla tobaksaffären utanför centrum, köper cigaretter och rosa bubbelgummin. När det börjar bli mörkt vågar jag röka till och med där på bänken. Ciggen gömmer jag längst ner i min fåniga väska när jag går hem. Den som mormor köpte i Thailand. Jenny brukar säga att det luktar om min väska. Jag ljuger igen, säger att jag plockat upp fimpar för att inte småbarn ska stoppa dem i munnen.

   Det känns fel när jag ljuger för Jenny. Jag gjorde aldrig det förut. Jenny är likadan som hon alltid varit. Inuti mig känns allt annorlunda och fel. Jag längtar efter saker jag inte vågar berätta för Jenny. Jag drömmer om att någon kille ska titta på mig, att de ska säga något om mig, om min rumpa, mitt hår eller mina bröst. Jag tror mina bröst är ganska snygga. En gång tog jag ett foto med mobilen på mig själv. Bara munnen, halsen och mycket av urringningen syntes. Jag tänkte sätta in bilden på någon sida på nätet, men vågade inte. Tänk om Jenny skulle känna igen mig. Hon vet ju inte att jag tänker på sådant här. Jag raderade bilden ur mobilen och gick ner till centrum.



Den dagen var det en tax som behövde passas.

Av Li-Lo - 23 juni 2010 20:12

att jag inte har så stora krav på semesteraktiviter. Eller snarare vilken det är att jag börjar lära mig av Make.

Jag tittade en sekund eller två på Fredrik Lindström härom dagen.

De pratade om att vi i Sverige lever i en "göra-kultur" medan många andra lever i en "vara-kultur". Det känner jag verkligen i vårt samliv och ibland är det en källa till lätt irritation, det medger jag. Men jag lär mig, det är inte ett dugg nödvändigt att "göra något" när man är LEDIG.

Kanske är det rent av detta det betyder att vara ledig? Det blir fler och fler helger när jag upptäcker att jag inte "gjort nånting" och det känns riktigt härligt.

Dessutom är det ju så, att vi är två vuxna individer utan småbarn och det känns skönt att släppa på vi "borde göra något tillsammans". Visst gör vi det också, självklart, men eftersom Make trivs väldigt bra med att sitta bland bittertomaterna på balkongen och jag gillar att vara ute och gå händer det rätt ofta att vi gör just det, han sitter och jag går.


Någon liten plan har jag för sommaren, ska resa en helg till Ö-bosonen och hinna med en dag hos min gulliga kompis Lo på samma ö.

Det kan hända att jag får besök av en släkting i min ålder med två tonårsdöttrar. Det är verkligen jättekul om dom kommer, men var fasen hyr man en bajamaja? Det slog mig häromkvällen. Hur fasen ska ett litet badrum räcka till oss alla, de ska väl troligen sminka, spegla, duscha och fundera därinne. Make duschar alltid jättelänge. Undrar vad värden säger om jag ställer en bajamaja därute i två-tre dagar? Eller vi kanske kan göra nåt avtal med lokala puben? Hmmm...


Sen har jag bokat en pyttesemester för mig och Make. Vi ska resa till Åland, med Eckerölinjen. Sen ska vi bo på Savoy i Mariehamn, äta en trerättersmiddag, sova gott och äta HOTELLFRUKOST! Strosa runt lite och åka hem på sena eftermiddagen. Synnerligen enkelt och sparsamt, men jag är jätteglad och ser fram emot detta jättemycket.

Åland är ett favoritställe, det är så härligt där! Lite gammaldags opretantiöst. Saker får ta tid, och så älskar jag deras sätt att tala svenska!

Självklart hoppas jag att det blir nån liten möjlighet att simma också, både på Åland och många andra ställen. Ljuvligt är att flyta runt på rygg, titta på himlen och något litet fluffigt moln.


Sen resten av de drygt fyra veckorna som börjar 2 juli, tänker jag öva mig ännu mer på att anamma "vara-kultur"   (Får jag lust kanske jag skriver lite här eller på mina berättelser.)


Av Li-Lo - 20 juni 2010 15:10



Det bästa med mitt arbete? Jag brukar alltid leta efter det bästa i sådant som tillhör livets måsten. Det gör det lättare att stå ut.

   I mitt jobb har jag gott om tid. Jag har inte gott om tid att utföra mina arbetsuppgifter då arbetsledningen kräver mer och mer av oss. Men samtidigt som jag utför dem har jag gott om annan tid. Otaliga tillfällen att studera människor.

Mina nya med-medborgare. Jag bestämde mig efter nästan tjugotre år att bli svensk. Det tog tid att fatta det beslutet, tur att jag haft så gott om den. Det första året på flyktingförläggningen när vi väntade på besked bestod mest av väntan. Då fanns det utrymme för funderingar. Åren som följde när jag letade arbete utan att hitta något gav mig också gott om tid att tänka. Sedan kom åren då jag väntade på besked om min fru skulle få komma till mig. Nu har hon bott här i sjutton år och jag har haft det här jobbet i femton. Mitt arbete har gett mig möjlighet att överväga det beslutet noga. Jag ville vara säker på att jag valde rätt. Nu är jag medborgare i Konungariket Sverige.

   När jag arbetar tänker jag på många andra saker än mina arbetsuppgifter, de kräver inte så mycket tankeverksamhet. Det är jag tacksam för.



Jag tänker mycket på hur det ska bli. När stryktipset jag lämnar in varje lördag slår in och ger en högvinst. På lördagarna är jag oftast ledig. Då går jag till spelbutiken vid torget och lämnar min kupong. När jag har gjort det är jag alltid glad. Upprymda tankar får min själ att sprudla av förväntan och mitt hjärta att slå snabbare. Sprudla är ett vackert ord, det låter precis som det känns. Min fru vet inte att jag spelar bort en liten summa varje vecka. När den stora vinsten kommer vill jag överraska henne. För att hon inte ska märka hur min själ är fylld av sprudel går jag aldrig direkt hem. När vädret tillåter sätter jag mig på bänken som står vid muren utanför. Jag röker en cigarett och betraktar människorna som är mina grannar och nya landsmän. Många av dem som passerar har bekanta ansikten. Andra är helt okända.

   Många av dem ser jag när jag arbetar. Det är många människor som passerar mig då, vissa ser jag ofta och andra bara en enda gång. Ytterst få ser mig. Den som städar i tunnelbanan är nästan, men bara nästan osynlig. Jag är tillräckligt osynlig för att det ska ge mig utrymme att tänka, betrakta och reflektera. De tidiga mornarna på stationerna nära mig tycker jag bäst om. Att se de människor som lever nära mig får mig att känna mig hemma. Många av dem ser jag på lördagarna när jag sitter på bänken och låter sprudlet sakta rinna ur min kropp.


   Visst har jag under de år som gått vunnit små summor. Min fru vet inte om de pengarna. Jag spar dem åt oss. Min dröm är att få överraska henne.

Jag vet hur mycket hon saknar möjligheten att vakna på morgonen och sätta sina bara fötter i daggvått gräs. En gång odlade jag gräs i en platt balja och ställde utanför balkongdörren. Min fru blev rasande. Hon tog baljan, kastade den med gräs och allt rakt ner i sopnedkastet. Jag hade inte förstått att det krävs en öppen himmel och frihet för att känslan ska bli fullkomlig. Hon känner sig inte fri i vårt nya land och har inte blivit medborgare i Konungariket Sverige som jag. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som gör att hon inte hittar någon plats för sin själ här. Jag tror att det handlar om instängdhet.

Lägenheten som varit vårt hem sedan hon kom hit fyllde henne till en början med glädje. Hon lyste ikapp med alla våra nya lampor. Frysen matades proppfull med välsmakande rätter och våra kläder snurrade i tvättstugan, när de kom tillbaka fyllde de vår bostad med den varma, mjuka doften av nytvättat.

   Ofta när jag kommer från arbetet är hon fortfarande kvar på sitt . Hon är köksbiträde i det stora sjukhusets centralkök. Det doftar inte längre mat eller nytvättade kläder. När hon kommer hem ställer hon sig tigande vid spisen, värmer färdigrullade köttbullar eller öppnar en burk soppa. Som vi skrattade i början åt de lata svenskarna som inte orkade laga mat själva! ”Ät svensk mat, du som är svensk.” muttrar hon och försvinner.

På vintern försvinner hon in i sig själv, sitter bara och grubblar. När isen släpper och kvällarna blir ljusa tar hon sitt fiskespö och vandrar den korta biten ner till sjön.


    Jag fick spöet av en man som skulle kliva på tunnelbanan en morgon. Han mumlade något om sin fru, sa att jag kunde väl ge det till mina barn. Sedan försvann han in i vagnen som just skulle lämna stationen. Hela dagen fanns spöet i min städvagn, jag bar med det hem och min fru tog hand om det. Det blev sommar och en kväll reste hon sig och sa enkelt ”Jag går ner och fiskar.” Hon frågade inte om jag ville följa med och har inte varit intresserad av mitt sällskap senare heller. Jag har gått ner till berget på andra sidan sjön en kväll och sett på henne. Ensam på en berghäll sitter hon med sitt spö. Jag har ingen kikare, men jag tror att hon ser nöjd ut där hon sitter. Kroppen ser i alla fall avslappnad ut även på långt håll. Hon har aldrig haft någon fisk med sig hem, hon svarar inte på mina frågor om det nappat. Den delen av hennes liv får jag inte ta del av.



Att jag har en hemlighet känns på det viset helt rätt, vi har varsin del av livet vi inte delar med oss av. Drömmen om ett hus med gräs direkt utanför dörren har min fru delat med mig. Därför spelar jag varje vecka. Även om jag bestämt mig för att detta numera är mitt land, känner jag att även jag skulle kunna finna lyckan i ett sådant hus. Den dagen kommer när det enda vi kommer att ha kvar är tid. Jag hoppas att vi kommer att få tillbringa i vårt eget hus och kanske, kanske få sprudla tillsammans med fötterna fuktiga av daggvått gräs.


 



Av Li-Lo - 17 juni 2010 13:51

sägs vara en av de "rödaste" förorterna. Jag vet inte om det stämmer, men jag gillar verkligen att bo där.


På senare tid har det börjat poppa upp vad jag tror är spontan torghandel.  Grönsaks och fruktståndet har vi ju varje sommar, och det kommer knallar med lite olika utbud då och då, men de här är på lite mer anarkistiskt manér.


  


Utanför tunnelbanan turas två damer om, den ena har   miniloppis, den andra små halsband och armband.

Inför skolavslutningen såldes det blommor vid fontänen, igår var det afrikanska smycken och smågrejer, med ackompanjemang av trummor därtill.

Småbarn tömmer leksakslådorna och tjänar kanske en slant på det?

Sen är det ju förstås skolresekakor, gruppboendebullar och Situation Stockholm.

Jag gillar det här, att komma upp från tunnelbanan och bli överraskad!

Överhuvudtaget är jag förbaskat hembygdskär   jag skulle verkligen inte kunna tänka mig att flytta om det inte behövs, no way!





Av Li-Lo - 16 juni 2010 20:43

  Jag har INGET emot sport. Det är bra att folk rör på sig och att de som tittar på när dom rör sig är engagerade och har nåt att glädjas åt.


Det finns dock saker jag verkligen inte förstår i allt det här.

Vad är det som gör det så självklart att man ska tycka det är roligt att personer som har samma färg på kläderna som landets flagga där man bor ska vinna? För mig är det obegripligt att plötsligt förvandlas till nationalist, när jag aldrig är det annars. Jag känner inte någon av de som spelar varken i gult och blått eller i andra färger. Jag kan helt enkelt inte hitta den där känslan.



Plötsligt är allt tillåtet?

I det stora som pågår nu är ju inte "vi" med och spelar. Men om "vi" hade varit det? Då hade det helt plötsligt varit mer eller mindre legalt att låta bli att jobba för att titta på TV. Men tänk om mitt stora intresse är nåt helt annat och det visas TV program om det, knyppling eller nåt, inte fasen får jag släppa allt och glo på det i stället för att jobba?

Eller om jag skulle hålla på nåt annat land? Om jag till exempel helt enkelt gillar Japan? Får jag titta på arbetstid då?


Att väsnas i  hemmet på vilken tid som helst utan att störningsjouren kommer ångande är under såna här evenemang helt okej. Om dom som tävlar har boll, puck, skidor, hoppar högt eller springer så det ångar spelar ingen roll. Vråla och skrik, väck grannarna, det är helt okej, det är ju nån i gula och blå kläder som gjort nåt bra, eller misslyckats med det den försökte göra...



För att inte tala om hur det blir om "vi" vinner! (för så mycket har jag fattat, att om det svenska laget vinner så är det "vi". förlorar "vi", så byts namnet  plötsligt till "dom")


Då är det okej att skriiika, tuuuuuta, köra runt och hänga ut genom fönstren i bilen, hoppa i fontäner och föra allsköns oväsen.


Fast det gäller ju självklart inte alltid när någon gul-blå rackare vunnit över folk med andra färger på kläderna?


Hur många åkte in till stan och plaskade runt i fontänen på Sergels torg när "vi" genom Johan Malm vann VM i ostronöppning 2009?

eller när Dennis Andersson från Köpingebro knep hem titeln i billjud?

Inte ens när "vi" plockade hem VM i vinkunskap genom Andreas Larsson var det nån vidare trängsel.

Jag har även en svag minnesbild att jag en gång läst att vi knipit segern även i nagelskulptering, men det har jag inga säkra belägg för.


Är det inte lika roligt??? De är ju också från Sverige?


Vi ses i fontänen, nästa gång ett oväntat världsmästerskap plockats hem av någon som gillar gult och blått


Vem vet om det inte blir i knyppling rent av   

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5
6
7 8 9 10 11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards