kucke-li-lo

Alla inlägg under september 2010

Av Li-Lo - 30 september 2010 11:00

Enligt ett upprop på Facebook är detta Positiva Dagen!

  

Det var väl en jäkla tur det, när tunnelbanan tokkrånglade. Då blev det genast treeeeevligt att få en morronpromenad från Skärmarbrink till Skanstull   Det är ju nyttigt för en soffpotatis  som mig. (eller är det en skithög?)

Sen är det ju myyysigt att komma till jobbet, dit kollegorna INTE kommit så jag fick lite att göra direkt, inte sitta och småvakna i lugn och ro.


Jättekul att jag måste få ihop ett CV åt Make, som ska till arbetsförmedlingen i morron bitti.


Det är också roooligt att det nästan är tomt i börsen redan, fast oktober inte ens börjat, men jag har släpat med mig mina 23 femtioöringar och dom kan jag ju slööööösa bort idag, eftersom det är sista chansen att göra det!


Att få gå till tandläkaren snart ska ju bli jätte, jättekul, för att inte tala om ett gynekologbesök i samma veva   .


Att jag fick ovanligt ont efter en vaccination jag tog i går är ju bara bra, då vet jag ju att den tagit   


Livet är underbart och det är bara att vara positiv så det tjongar om det så blir det så bra, så bra!


Positiva Pussen då   !

ANNONS
Av Li-Lo - 29 september 2010 17:24

och jobbar.

Trots att jag faktiskt är trött och inte på speciellt bra humör är det baske mig roligt ändå.

Jag är fortfarande lika fascinerad över människors tilltro till att allting går att lösa med ett telefonsamtal.

Jag imponeras över de människor, som år efter år ringer för att försöka få någon ordning på något de "snöat in på".

Jag inser att det är enormt viktigt för dem, att de verkligen VILL ha ändring på eller få andra att förstå deras problem.

Jag gapar fortfarande förvånat över att någon kan leva i total förvirring, men ändå lyckas ringa hit.

Många tycker jag synd om, men tyvärr hjälper inte det, någon hjälp kan de ju inte få här.

För länge sen var det en person som upplevde det som om: Staten hade klassificerat honom som varumärke M, vilket han upplevde bekymmersamt. Han upplevde sig utnyttjad av varumärkeskapitalister i till exempel HM och MQ som använde detta som ett hemligt språk.


Där hade jag ju inte så mycket att föreslå! Ibland låter jag bara dessa människor prata av sig, ibland föreslår jag någon annan instans. Men de gör intryck på mig, en del som ringer 100 gånger gör tamejtusan nästan avtryck i örat dessutom!

-Jag har varit socialdemokrat sen jag var tio år, nu är jag på psykavdelning  65.

-Har ni inte mej så förlorar Sverig chansen att få fred i världen!

-Jag ringer för att jag är mentalsjuk och har en mikrofon i näsan

-Jag heter...vill du ha mitt personnummer. Jag är förföljd av tre olika läkare som vill ge mig sprutor.

- Jag är förföljd av staten, vad ska jag göra?

-Hej jag heter Roger och jag håller på att sätta nytt rekord i tyngdlyftning, 888 kilo!

-Jag undrar om homosexuella poliser har rätt att dra ner byxorna på vem som helst?

-Mitt namn är Sankt Josef den tredje och jag har dett en stor svart tjur på min gård, den var stor som en elefant. Onda krafter är på väg, man ska vara beredd.

Drottning Monica en annan bekant som ringde under några år, för att bland annat ge oss kontonummer för insättning av apanaget, samt under hållet för de barn hon har med Calle G.

Detta är annars en favorit:

"dom säger på radion att jag är en ny religion. Sen när jag går på biblioteket sitter prästens fru där och höjer menande på ögonbrynet.

När jag ringer prästen förnekar han detta! På posten bakom mig, säjer personerna där : det ska börjas i tid!

Den 23 december när jag tar en promenad väser man Anders Björck bakom min rygg, jag vill ha ett möte med statsminstern och vice statministern, om inte det går vill jag veta hur man söker audiens hos påven"


Som vi gick runt och väste Anders Björck ett tag efter det   !


pussen då





ANNONS
Av Li-Lo - 23 september 2010 13:46

Trots att jag varje dag, massor av dygnets timmar är tillsammans med vad som lär ska vara ett av de största hoten mot samhället som finns just nu.

En person som enbart lär tänka onda tankar, drömmer om att förstöra allt som är värdefullt och "äkta Svenskt". Dessutom vill personen tydligen ta ifrån mig mina rättigheter, klä mig i burka, inte låta mig sjunga nationalsången eller äta griskött.

Det är verkligen märkligt att jag inte märker nånting av detta?


Jag upplever bara en extremt vänlig, varm, empatisk mjukis-person. En person full av omtanke, hjälpsamhet, kärlek och glädje. En som kämpar stenhårt för att lära sig vårt språk, försöka förstå vår kultur och livet i detta land. En person som jag skrattar och gråter tillsammans med, städar med och som diskar vår disk. En person som har gett mig en till stor, varm kärleksfull familj att älska.


Ja, jag måste verkligen vara extremt ouppmärksam?


Eller kan det vara så att vissa andra har fel vad det gäller muslimer?


Pussen då





Av Li-Lo - 23 september 2010 09:58

från när jag gick på kursen, den kanske är lite smörig, men jag minns att jag gillade att skriva den. det gick ju liksom ut på att testa olika sätt att skriva...Den här gången var temat:



Ändrad inställning                                                  
                        




Jag satt på fiket i förorten . Jag trivdes inte där. Jag ville inte bo där. Ingen kände jag och ingen kände mig. Jag trivdes förut.

Då bodde jag inte där. Då bodde jag i den förort där jag vuxit upp, gått i skolan och levt hela mitt liv.

Jag ville inte flytta därifrån.


De tvingade mig. De skulle göra mitt hus till bostadsrätt och lyxrenovera det. De ordnade en lägenhet åt mig. De fick mig att flytta.

Jag hatade det. Jag kände inte till miljön. Jag tyckte människorna här var fula och konstiga. Jag förstod inte alltid deras sätt att tala. Jag var inte van vid människor från andra länder.


Ungdomarna var det värsta. Ungdomarna som alltid, alltid fanns där i centrum.


De lät. De syntes. De skräpade ner. De hade fula hundar, stora som vargar. De var förmodligen skyldiga till klottret på väggarna och skräpet som fanns överallt. De hade för stora kläder och konstiga frisyrer om de var pojkar. De hade alltid en storlek för små kläder och för långt hår om de var flickor.


Jag förstod att det inte fanns någon som sa till dem. Jag visste att om bara föräldrarna brydde sig så skulle de uppföra sig annorlunda. Jag önskade att någon kunde tala om för deras föräldrar att de skulle säga till på skarpen och lära dem veta hut.


Jag var arg. Jag var nästan alltid arg då. Jag tyckte ändå att fiket var en plats dit jag kunde gå. Jag ville inte alltid sitta i lägenheten. Jag ville inte höra hur grannens tonåring spelade musik som skrällde och skränade. Jag ville inte känna de märkliga dofterna av maten grannarna lagade. Jag ville känna doften av kaffe och bulle. Jag hade känt den doften hela mitt liv och tyckte om den.


Det brukade vara nästan tomt där. Det tyckte jag om. Det var skönt att bara behöva se de där människorna och ungdomarna genom fönstret. Det var en lugn och trygg plats.

Det var inte så den här dagen.


Jag hörde bakom min rygg att någon snyftade. Jag ville inte veta. Jag ville bara vara ifred. Jag ville inte bli berörd av någon annans liv. Jag ville bort. Jag hörde hur snyftandet ökade och blev till gråt. Jag kunde inte stå emot. Jag vände mig om. Jag såg en kvinna. Jag harklade mig och hon tittade upp Jag tyckte att hon var vacker, trots rödgråtna svullna ögon och den snoriga näsan. Jag frågade hur det var fatt. Jag vet inte hur det gick till. Jag hade henne plötsligt i min famn. Jag fick hennes smink och hennes snor på min tröja.


Hon började prata. Hon pratade mycket. Hon snöt sig i servetten emellan åt. Hon rökte. Hon drack kaffe. Hon sa att när man röker går det inte att gråta samtidigt och därför kunde hon inte sluta. Hon grät igen. Hon log mellan tårarna. Hon var vacker. Hon var mamma till sån där centrumpojke. Hon hade gett sin pojke allt. Hon hade ont om pengar. Hon hade alltid sett till att i stället ha gott om tid. Hon hade hittat på roliga saker som inte kostade pengar. Hon hade läst böcker för honom. Hon hade gjort roliga utflykter med honom. Hon hade kämpat ensam för att han skulle få ett bra liv. Hon var ledsen.


Pojken tyckte inte att skolan var rolig. Pojken kunde läsa och skriva redan när han började där. Pojken blev uttråkad. Pojken älskade att pyssla i köket. Pojken var snäll mot djur och små barn.

Pojken tyckte om sådant som var spännande. Pojken ville ha vänner. Pojken hade lätt att få fel vänner. Pojken kunde inte säga nej när de ville göra förbjudna saker. Pojken hade kommit hem i polisbil kvällen innan. Pojken hade sprayat bokstäver på en vägg vid skolan.


Nu kände hon sig så ensam. Nu var hon rädd för att andra skulle tycka att hon var en dålig mamma. Nu visste hon inte längre om det hon gjort var bra. Nu ville hon bara gråta. Nu undrade hon om pojkens liv var förstört. Nu kände hon sig så ensam.


Jag lät henne prata. Jag tyckte om att höra på henne. Jag kände något varmt i mitt bröst. Jag tänkte att jag skulle vilja höra hennes röst fler gånger. Jag kände mig stark. Jag brydde mig om henne. Jag upptäckte till min förvåning att jag inte längre kände mig irriterad.


Kvinnan log mot mig. Kvinnan snöt sig en gång till i den blöta servetten. Kvinnan frågade om jag inte ville ta en promenad med henne. Kvinnan reste sig och jag följde efter henne ut.


Där ute lös vårsolen. Där doftade det av frukt och grönsaker från torghandeln. Där var människor som log mot varandra. Där lekte glada små barn i tunna vårkläder i glada färger. Där hördes glad musik från ett fönster. Där stod ungdomarna. Där fanns kvinnans son.


Pojken som gjort sin mamma ledsen kom ut ur klungan av ungdomar. Pojken log brett och gav sin mamma en kram. Pojken tittade på mig. Pojken sträckte fram handen och hälsade artigt. Pojken frågade sin mamma vem jag var. Pojken tittade på sin mamma, som sa att jag hade varit snäll. Pojken log mot mig och sa att det var bäst det, för hans mamma var den bästa mamma någon kunde ha.


Jag tog hans hand. Jag sa att jag lovade att aldrig vara elak mot hans mamma. Jag vände mig mot henne. Jag såg att hon log mot mig. Jag kände att jag menade det.


Jag var inte arg längre.









Av Li-Lo - 20 september 2010 14:35

inte alls bra, att valet fick detta utfall.


Att personer som är  trångsynta, oempatiska och fientligt inställda till medborgare med annan kultur och religion, av annat ursprung, ska ta plats i vår riksdag är obehagligt.


  



Jag tycker om vårt land och är glad över att ha fått växa upp här.

Stolt över det har jag nog inte varit, men ändå gillat det.

Nu...jag skäms, jag tycker det är pinsamt att veta att mina landsmän har dessa åsikter. Att underbara, kärleksfulla, varma, empatiska människor som till exempel min man och hans familj ska ses som ett hot mot vårt land, känns inte bara obehagligt utan också totalt obegripligt.


Det enda som känns lite bra, är att min närmiljö inte har dessa åsikter, varken mina vänner eller mina arbetskamrater, inte heller de flesta som bor i min förort.


Skåne däremot, fy hondan! Det får ligga hur nära kontinenten det vill, ha hur mycket bättre klimat det vill och vara hur vackert och pittoreskt det bara orkar. Dit tänker jag inte flytta  !


Pussen då

En bra länk!


http://fridholm.net/2010/07/14/veckans-bloggdebatt-sverigedemokraterna/

Av Li-Lo - 16 september 2010 19:23

 

bakas just nu denna   -paj !


Det är ett nytt oprövat recept, men jag känner på mig att det kommer att bli en väldigt god paj. Enkelt var det också, lite disk och snabbt som bara den gick den att gegga ihop.


6 - 8 pers

1 pajform, ugn 200 grader ca 40 min

  • 5 - 6 fasta syrliga äpplen
  • 100 g smör
  • 2 1/2 dl socker
  • 2 1/2 dl vetemjöl
  • 1 tsk bakpulver
  • 2 tsk vaniljsocker
  • 1 ägg

Sätt på ugnen. Smörj en pajform.  Smält smöret i en kastrull, tag bort från värmen, rör ner (i angiven ordning) socker, ägg, mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Rör till en jämn smet. Skala äpplena och riv dem på grova sidan av ett rivjärn rätt ner i pajformen. Bred smeten över äpplena och grädda nertill i ugnen ca 40 min. Gyllenbrun skall pajen vara. Vaniljglass eller grädde eller ingenting till. God som den är helt enkelt.



Jag gillar inte äppelpaj med bitar i, så den här verkar perfekt för mig.

 



Det är ju så härligt att få en massa svensk frukt från en trädgård, men vi hinner inte alltid äta upp den.

 Misstänker att det kommer finnas andra i familjen som kommer kunna tänka sig en bit också.


Pussen då  !

Av Li-Lo - 16 september 2010 09:13

är allt jag ger idag...Hur, hur, hur kan man behandla människor så här?

Det kan hända mig, dig, din mamma eller vem som helst.


http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html


Jag tänker göra min plikt som medborgare och rösta för mänsklighet på söndag!

Av Li-Lo - 13 september 2010 13:39

mycket, mycket roligt att ha klassfest!


Vi frossade i minnen, verkligen frossade. Jag är förundrad över hur olika vi minns och vilka olika saker och händelser vi minns. Det som var glasklart för den ena, var som ett enda svart hål för den andre. Vi skrattade och gapflabbade massor, och påminde varandra om saker som hänt.


Inte mindes jag lektionen i sexualkunskap nån gång på mellanstadiet då vår lilla fröken gett sig på att förklara att samlag även var en njutning, "ungefär som att stryka på den köttiga delen av tummen"   ! Detta mindes en av killarna och hur förundrad han varit att det "inte var mer än så"

Tur att man kom på det av sig själv till sist..annars kanske man inte ens tyckt att det var värt att prova. Tänk om jag nångång kommer att se någon som sitter på till exempel tunnelbanan och drar ett finger över den delen av sin hand...ska jag då fråga om vi haft samma lärare, eller kommer jag explodera av innehållet skratt   ?


Högstadieårens minnen var helt klart beroende på var man hade sin plats i klassrummet, vi "därbak" (alltså vi som inte var så värst intresserade av detta med lärdomar och skola) hade helt klart andra erfarenheter än de som satt längre fram i salarna.


Jag hann inte prata alls med alla som jag ville, för tiden bara försvann. Just när jag tyckte vi började komma i gång var klockan plötsligt halv ett på natten och det började bli dags att bege sig hemåt.


Tack snälla ni som ordnade detta, det var en härlig kväll (och enda gången jag inte varit en av dem)


Eftersom det inte hann bli dans, så fick jag inte veta hur det var med "pocenten" av snygghet numera, men han höll med om tidigare påstående och trodde inte det var helt omöjligt att jag skulle komma upp till femtio så småningom...OCH detta var i början av kvällen, nota bene!


Pussen då



Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se