kucke-li-lo

Alla inlägg under oktober 2010

Av Li-Lo - 26 oktober 2010 11:15



Jag har läst Idagsidan på svd.se idag och igår.


Om jag själv gått i skolan idag, är jag säker på att jag fått både den ena och den andra bokstavskombinationen eller diagnosen som skulle förklara vem jag var och varför jag uppförde mig som jag gjorde.

(har tidigare skrivit om min skoltid här i bloggen under Skrivet/självbiografiskt, ur låddan).


Jag är dock inte säker på att det hade varit det bästa för mig. Som tjejen som skriver idag ( i SvD 27/10) känner jag oro för den stigmatisering det kan innebära att få denna ”stämpel”.

Om det vore så, att barn alltid var jättesnälla, fullt empatiskt utvecklade och alltigenom rättvisa och kloka skulle det kanske inte spela roll. Det är de inte! Inte speciellt många vuxna heller, tyvärr.


När mina killar gick i skolan var intresset för att de skulle få diagnoser lite olika hett beroende på vilken lärare de hade och i vilken skola de gick.

Idag har Öbo-sonen på eget initiativ utrett detta och anses ha ADHD. Han är nöjd med detta och åter nu medicin som verkar hjälpa honom att få lite struktur i vardagen.


Min andra son var på tapeten för utredning när han var i 10-års åldern. Vi besökte Sachska vid två tillfällen, det första för att bara träffas. Det andra besöket….tjaa, han sprang ut från rummet, synnerligen förolämpad och jädrigt förbannad över att få uppgifter i en ”pysselbok” och vi gick inte tillbaks.

Idag känner jag att det inte gör ett enda dugg, att det inte blev mer än så. Han har tacklat sina problem på egen hand och gör det han gillar och vill i livet.


Självklart vet jag att många har känt att det är bra att få diagnos, och att de eller deras barn blir hjälpta av både det och medicinerna.


Men, jag är ändå skeptisk.

 Jag tror att många fler kan ”växa ur” problematiken, att många liksom min son och jag själv lär sig hantera vardagen trots en och annan ”bokstav”.

Att man lär sig hitta sina styrkor och svagheter, acceptera dem och sig själv, känns mycket viktigare för mig. Många gånger tror jag att skolan skulle fokusera mycket mer på just detta.

Lära barnen att uppskatta sina olikheter, visa på metoder att använda sina styrkor och inte sörja över eller  "rätta till" sina brister.

Tyvärr är dagens skolpolitik den rakt motsatta. Jag är INNERLIGT glad att jag inte har barn i dagens skola.


Vi är alla olika och olika gillar jag!


Pussen då   !






Av Li-Lo - 25 oktober 2010 16:19

Det blev det när jag var hos kära Svägerska igår och lagade mat. Jag fick i alla fall pilla lite  i grytan   !


Vi hade en trevlig eftermiddag, med härliga dofter och smaker och nu jag vet vad jag gjort för missar vid mina tidigare försök, så nästa gång kanske jag får lite högre betyg av min bortskämda Mambo-son!


Han fick sin beskärda del av gómaten i går kväll. Ändå var det bland det första han babblade om i morse. Med nån slags mystisk logik påpekade han, att eftersom Make redan ätit denna mat så många gånger i sitt liv, borde han låta resterna bli Mambo-sonens!


Jag jobbar sent, så jag hoppas på att de har löst detta så båda blir nöjda  när jag kommer hem i kväll. Tur att de båda är vänliga själar  det blir i alla fall inte blir slagsmål om góbitarna.


Pussen då   ! 

Av Li-Lo - 22 oktober 2010 14:09

är jag rentav barnsligt förtjust i!

Både att laga och att äta. Äter det mesta med god aptit och provar gärna nya grejer.

Kära Make kommer som sagt från en helt annan del av världen. Hans två systrar som bor i Sverige lagar stora mängder och av mycket god mat.

De har dessutom den trevliga vanan att nästan alltid skicka med mat hem, både när vi är där tillsammans eller om Make hälsar på någon av dem ensam.

Eller jag ska nog säga i ärlighetens namn att det mesta är gott. En dag i somras åkte vi till den ena systern för att hämta en stor kastrull nylagad Suopa med Foufou, för att forsla från Syster två till Syster ett. Jag skulle åka hem direkt och erbjöds naturligtvis att äta på plats, men tackade nej. Fick i stället med mig en stor bytta Soupa och en påse Foufou.

 Foufou är en sorts klimp, men mycket godare. Själva Soupan, hmm, njaa...Den bestod (tror jag) av komage, nedre delen av ett koben (med huden kvar), nån slags rökt fisk för sältan, ockra och lite annat.

Jag kan säga att jag var väldigt glad att jag inte åt på plats. Tror inte jag hade klarat av att ens låtsas att jag gillade det. Nu satte jag mig i lugn och ro vid köksbordet hemma, men efter fyra-fem skedar kände jag att detta verkligen ALDRIG kommer att bli min favorit.

  

Men annars! Mmmmmm, grytan med jordnötssmör (Domoda), mums! Den klarar jag av att tillreda med högsta betyg av både Make och Mambo-sonen.

  

En annan favorit är Benachin. Som jag har fått lära mig, betyder det ”en gryta”. Det är väl kanske mest likt risotto.. (sonen hävdar bestämt att det är världens godaste mat)

  

Kött, fisk eller kyckling, med ben för smakens skull. Grönsaker och sen ris som är kokat i samma krydd- och tomatpureblandning som man fräst det andra i. Den serveras med en grön lite syrlig "röra" som innehåller vad jag vet i alla fall spenat. Oftast äter man detta från ett stort fat, med varsin sked, stark sås och flytande Maggi till. Väldigt förenklat är det ungefär så.

Detta har jag sannerligen försökt att få till, vid flera olika tillfällen. Jag har inte lyckats! Sonen sa: Åk ner till hans syrra och lär dig ordentligt!


Och! Det ska jag göra på söndag, tillsammans med min systersons fru. Vi har bokat in oss på en matlagningseftermiddag. Det ska bli jättekul att lära mig laga detta på rätt sätt, i trevligt sällskap och på ett kul sätt.


Dessutom tycker jag att GÖRA saker tillsammans är bland de bättre sätten att umgås och lära känna varandra på, middagar, krogrundor eller vad som helst är inte alls att jämföra med ett kökspass, en städrunda eller lite trädgårdsarbete tillsammans.


Återkommer om resultatet


Pussen då   !







Av Li-Lo - 20 oktober 2010 12:39



Jag är en smygfluktare och tjuvlyssnare, det kan jag villigt erkänna.


Att åka tunnelbana är spännande. Jag åker från T-centralen när jag ska hem.

Variationen av medmänniskor som passerar när man står där är fascinerande. Där passerar verkligen allt och alla!

  

Mina favoriter är självklart de unga vuxna, som uppvisar en underbar variation av kläder.

Turister är alltid kul att studera, vilsna, förvirrade och stressade av allt som händer runt dem.

Barn är förstås också kul att titta på, speciellt när de är totalt omedvetna om vad som händer runt dem. Häromdagen såg jag från fönstret två små telningar som bekvämt lagt sig tillrätta på mage och läste serietidningar mitt i rusningen!

     Kärlekspar är andra som kan få mig att le med värme, de kan om några verkligen leva i sin egen värld.

 Jag har faktiskt blivit uppslukad av detta myller så till den milda grad att det har hänt några gånger att jag missat mitt tåg och fått stå kvar och glo lite till.

  

Det gör inget   



Sen när jag väl satt mig och tagit upp min bok, skrivbok eller min korsordstidning kan det mycket väl hända att jag inte läser eller skriver en enda bokstav. I stället blir jag sittande med det i knäet och lyssnar, ibland med pinsamt gapande mun.   

Vilka ämnen mina medpassagerare  ventilerar!  

Jag KAN verkligen inte låta bli att lyssna, det är omöjligt. Jag försöker att låta bli att visa att jag gör det, men kan verkligen inte.

Inte ens när jag märker att jag flyttar blicken från den ena till den andra och de börjar se lätt irriterade ut!  Det händer att jag till och med märker hur mina egna läppar rör sig i takt med att de ivrigt diskuterar.


Mobilpratarna….är inte lika roliga, där blir det ju så mycket gissande.

Men en sak som förenar både envägs och tvåvägskommunikationen är att jag förundras över hur så många unga kvinnor är konstant upptagna av KONFLIKTER.


Jag har faktiskt varit ung själv, trot om ni vill! Jag kan verkligen inte komma ihåg att vi ständigt var osams med varandra och andra? Nog pratade vi skit om andra, det är jag säker på. Men inte fasen var vi ständigt upptagna med att bli osams?


Men jag lyssnar lika gärna till dessa diskussioner, inte mig emot.


Barn kan ju göra sina föräldrar underbart generade i publika sammanhang, men de kan också vara synnerligen smarta. Mina egna visste förstås att man inte bör skratta åt andras utseende. Så när mannen med en av Stockholms definitivt största näsor klev in och satte sig nära oss, började de storebror omedelbart berätta ”roliga historier” för oss.


Sen finns det föräldrar….En morgon i rusningstid var det proppfullt i tåget, ett par hade en liten jänta i tvåårsåldern som satt på ett eget säte. Jag sa som det var, att jag tror att man få ta med små barn gratis för att man förväntas ha dem i knäet, speciellt om det är ont om platser.

Fy bubblan vilken utskällning jag fick!


Men i stort, jag älskar    kollektivtrafiken, tycker synd om dem som får sitta ensamma i sin lilla bil! (Eller förresten, det finns väl knappt små bilar längre? Behovet av att kunna ta sig fram i terräng tycks oändligt i Stockhom)


Pussen då   !











Av Li-Lo - 19 oktober 2010 18:37

 

Med min Pingvinväska och mitt Pingvindiadem!

Av Li-Lo - 19 oktober 2010 13:54

Det bidde en jacka! Så kan det gå   ! Den är RÖÖÖÖÖD, lite prasslig, men jag behövde en som kan stöta bort allt den blötsnö jag väntar mig inom kort! Ja, alltså jag tror inte vi den klarar av att hålla landet fritt från blötsnö, tyvärr, men i alla fall min lilla gosiga lekamen?


Make är så duktig! Idag ska han testa sig för nästa nivå i svenska språket, jag hoppas så att det går bra. Han är redan jättebra på att läsa, skriva och förstå (vilket innebär att mambo-sonen och jag inte kan ha hemlisar längre, haha!), att våga prata mera är nästa steg.

Ibland känns det som när sönerna var små, han läser och ljudar på skyltar och ur tidningar   


Idag har jag anmält till min chef att jag gärna följer med på en studiresa till Kalix i november. Kanske inte så tjusigt, men spännande och intressant, var snälla och håll tummarna för att jag ska få åka, please.


  


Kom just på att jag inte nämnt ett ord om att jag är pingvinsamlare.


 Jag har en jättesamling av mjuka, hårda, lena, sträva, stora,små.  Tyvärr har jag inte någon plats för dem där jag bor nu, utan de stackarna ligger i en flyttlåda i källarkontoret.

Där jag bodde förut fanns en liten separat toa, där var väggarna klädda med hyllor och bilder på pingviner. Jag började samla när jag var runt tjugo. Jag har nästan aldrig köpt någon själv, i princip alla är presenter. Det har varit roligt att få, och konstigt att det verkar finnas pingvingrejor i hela världen.


Från Indien (Goa) fick jag till exempel ett par gräsliga rosa korta trikåbrallor, med  glittriga luvförsedda pingisar och en väska med pingviner som tittar upp på en snöig himmel!


Jag har en hel flanellpyjamas, en liten pingvnneccessär och ett diadem med en rätt stor gosepingvin på. Just denna utstyrsel gladde mina kollegor väldigt när vi var på konferens en gång, då jag gick runt och nattade mina kollegor iförd denna vackra kombination.


Nu förtiden är det bara julpingvinerna som får komma upp och förgylla tillvaron varje år. Ska försöka komma ihåg att fota dem.


Pingviner är: söta, jämställda, och en del av dom är jättemodiga:

  


Nä, det här blev mest bladder, men i alla fall..


Pussen då   !






Av Li-Lo - 15 oktober 2010 12:38

  


Det sprack efter bara ett par timmar!


Vi försökte i går eftermiddag och en stund i förmiddags, men näää.

Vi var trots allt inte alls gjorda för varandra som jag var så övertygad om.

  !

Ont i baken fick jag...


Men jag tänker inte ge upp, jakten på det perfekta förhållandet till vintern fortsätter och jag kommer att hitta det!

Om inte får jag väl traska på i samma gamla fula fotspår som förra året?


Pussen då   !

Av Li-Lo - 14 oktober 2010 15:23

eller snarare förälskad.

Det började med ett foto på nätet i förra veckan. Idag tittade jag lite noggrannare och tog reda på hur jag skulle kunna få till en dejt.

På lunchen gick jag dit, jag var alldeles pirrig och nervös. Först var jag lite vilsen och visste inte riktigt om jag skulle känna igen objektet. Men så! Wow!


Där var ju objektet, jag kastade mig framåt, men hmmm...På vägen fram såg jag i ögonvrån ett annat VÄLDIGT intressant.


Trots allt lät jag mig förföras av val nummer ett och kände efter riktigt noga på alla sätt. Men innan jag fattade mitt beslut lät jag även det andra objektet få en chans, man ska inte lämna några möjligheter oprövade när det gäller förhållanden av denna art. Speciellt när det är tänkt att bli långvarigt och kostsamt.


Jag bestämde mig för att ge det första objektet en chans och nu är vi tillsammans, en prövotid på 14 dagar har vi. Lite kort tycker jag, hade gärna haft 30 dagar, men ibland får även jag rätta mig efter andras förslag och regler.


Just nu har vi mycket nära kontakt där jag står, mina ben och fötter är omslutna av värmen från objektet. Nu måste  jag bara känna efter noga att jag verkligen kan gå och stå utan att det skadar mig. Objektet räknar jag iskallt med att det får sina törnar och repor under vårt eventuella förhållande.





Att köpa nya vinterkängor är baske mig inget lätt beslut!


  


Men visst är dom snygga? Lätta och mjuka dessutom.   


Pussen då   !

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards