kucke-li-lo

Alla inlägg under september 2015

Av Li-Lo - 28 september 2015 13:55



Har helgen bestått av.

Som vanligt får vi avstå från en ledig helg, för att kunna planera, gå igenom olika saker som berör oss alla. Vi kan aldrig göra det en vardag, våra personalmöten sker alltid i två grupper. Fika tillsammans är inget vi kan göra heller.

Så det är faktiskt nödvändigt, att vi tar den här helgen en gång per år. Både arbetsmässigt och faktiskt för att vår grupp ska fungera tillsammans.


Detta år for vi till Lidingö, Lovik.


Vackert beläget ställe, med mycket grönt.

 


Helt okej rum, vi fick sjöutsikt allihop. Solen låg på vilket gjorde att jag och ett par andra ville släppa in frisk luft. Då kom det inte bara in luft utan även flugor, i mitt rum ett tiotal, men i chefens ett hundratal! Hon bytte rum.


Vi började som sig bör, med fika. I fikarummet fanns en stol som jag verkligen tyckte passade mig.


 

Vi jobbade på bra hela dagen, en stund på eftermiddagen fick vi tid att promenera eller vad man ville göra för att sätta fart på livsandarna och för att få igång blodcirkulationen.

Det här gjorde jag:

     


Två gånger doppade jag mig och sen kan jag tala om att blodet for ystert omkring i min lilla runda lekamen, vilken lycka!


Någon timme arbete till efter det, sen lite ledigt innan middagen. Många samlades i ett litet rum, men jag och en annan satte oss på bryggan, drack lite vin, babblade och tittade på de märkliga moln de bjöd på där.


 

Vi åt en god tre rätters middag, men inte fotograferade jag en endaste liten smula av den inte! Nänä, jag ÅT den! och när jag inte hade truten full av mat, jaaa då pratade eller skrattade jag.


Partysugen var jag inte, så jag låg i sängen före 22.00, så dags hade flugorna somnat och jag sussade relativt gott i mitt lilla rum.

Det var väl inte den flottaste hotellfrukost jag ätit, men de hade otroligt gott bröd på det stället, allt hembakt, mustigt och smakrikt.


Jag hann med en liten, liten prommis innan vi skulle jobba ett par timmar till.

Jag gillar verkligen mörka blommor, min mörklila clematis hemma på balkongen och de här jag hittade där, mörkvinröda vad det nu är för sort (vet du Ama?)


 

Såna skulle jag gärna se till att det kryper upp ur mina krukor nästa år.


En bra helg i stort, trevligt att få vara med kollegorna. Vi hann med allt det arbete vi var där för att göra.

Stället var inte det bästa. Det fanns inga ”sällskapsytor” förutom matsalen. Maten var god, men inte mer.


Flugor har som bekant vingar.

De hittade med andra ord även till matsalen och just när det är frukost- och lunchbuffé är det inte så mysigt och följaktligen blev flera kollegor lite helt enkelt: Rutten i prutten, som vi brukade säga förr!

Inte riktigt sjuka, men nästintill och det är ju inte riktigt meningen, det var för många som kände av det, för att man skulle tro att det var en slump, tyvärr.


Nu är det måndag, ingen behövde stanna hemma, vi får glatt gneta på en vecka till utan vilodag, det är verkligen den stora nackdelen med det här arrangemanget.


Men jag kom just på att jag faktiskt har kvar min kompensationsdag för att Nationaldagen inföll på en helgdag, så den tänker jag ta ut på fredag och på så sätt få en tredagarshelg!

Så mig är det inte synd om. Alls!


                         Pussen då   !




ANNONS
Av Li-Lo - 17 september 2015 12:42


Det är verkligen svårt att veta varför man gör vissa saker.

Det här med att ställa upp, hjälpa, finnas till hands tänker jag på.

Självklart vill jag inbilla mig att jag är en ädel person, som gör saker enbart för andras skull.

Så är det såklart inte, för jag är inget helgon, ingen ängel.


Men om jag gör något för andra, spelar det egentligen någon roll om det samtidigt ger mig lite jävla självgod tillfredsställelse?

Vilket väger tyngst?

Mitt eget behov, eller det faktum att jag i alla fall försöker vara en droppe i havet?

Ingen aning.


Men igår sa min arbetskamrat till mig att hon tänkte åka till IKEA efter jobbet.

 ”Åh, vad synd att jag inte visste det, då kunde jag skickat med mitt presentkort så kunde du köpa grejor som jag kunde ge till de som kommer hit, eller som behövs i boenden för nyanlända” sa jag.

”Men vilken bra idé, jag har också presentkort!” säger hon och så satte vi bollen i rullning.


(jag hade tänkt på det ett tag, att mitt lilla bekymmer över att få min soffa försent, liksom kändes som en pytteliten fis i rymden jämfört med det som den som lämnar allt för att undkomma ett vansinnigt krig har att bekymra sig om)


Lite mer jobb än vi trodde blev det, många samtal, sms- och messengerkonversationer innan vi tagit reda på ställen och behov vi trodde vi skulle kunna fylla.

Under den tiden fylldes summan vi hade att spendera på, av några andra arbetskamrater och kollegans föräldrar.


Det blev inköp inte bara på IKEA


 



vi hann med RUSTA och Stadium också, innan vi var klara.

Tur att Gulle-F har bil, det hade ju inte fungerat annars. På ett ställe behövdes det väskor och hygienartiklar.

 

Jag släpar kabinväskor


Där bor det medmänniskor, som har för avsikt att fortsätta till andra nordiska länder. På RUSTA får man mycket tvål och sådant för pengarna. Vi fick ihop tre kassar!


Nästa anhalt var ett hus med boende för ensamkommande barn, de behövde kläder för att kunna delta i skolgymnastiken. Shorts var jättedyrt, men vi kunde lämna av ett gäng t-shirts i olika färger och storlekar, samt några enkla ryggsäckar i alla fall.


 


Det jättestora boendet vi åkte till sen…


 


Ett konferenshotell som nu fungerar som boende. Fullt av människor i alla åldrar, hjärtat värmdes av att se lekande glada barn och tyngdes av att se de som ivrigt sökte efter passande kläder i de kassar någon ställt innan för dörrarna.


 

Inne i boendet, finns en ”shop” som några eldsjälar driver.

(det är alltså en butik där allt är gratis, det verkade som att de fick gå dit enligt någon slags schema, beroende på rumsnummer)

De hade talat om att de behövde fler ställningar att hänga kläder på samt en så enkel sak som PARAPLYER. Vem tänker ens på att det behövs?

Självklart kunde inte vårt lilla bidrag fylla behovet för alla de uppåt 500 personer som bor där, vuxna och barn av många olika nationaliteter. Men ett litet bidrag blev det i alla fall.


Sista anhalten var ett café i stan där man har personer boende tillfälligt. Där lämnade vi av lakan, örngott och påslakan.


 




Lite trötta och ganska flamsiga :)


Snälla F körde hem mig sen, trots att hon bor i andra ändan av stan.



Mina fötter och ben värkte och jag hade lillhuvvet fullt av intryck, hjärtat fullt av både sorg och glädje. Men trots det, somnade jag som en stock och jaa, kansketrött är det som de säger, att ett gott samvete är en bra huvudkudde?

Gott har jag sovit och bra mår jag idag, även om jag genom det jag upplevde igår, känner starkt att jag verkligen ska försöka förmå mig, anstränga mig, ta tag i att faktiskt göra mer…


Jag hoppas att den känslan inte lämnar mig, utan att jag faktiskt kommer att göra det också.

Dessutom hade vi roligt tillsammans när vi gjorde det!

Så kanske är det helt enkelt en så kallad win-win grej?


                          Pussen då   !


ANNONS
Av Li-Lo - 10 september 2015 13:14



Vi förväntas arbeta enligt detta, det ska även värdesättas i lönesamtalen ifall vi jobbar så eller inte.


Okej!

Grejt!

Det är verkligen en fantastisk tanke.


Att vi ska premieras om vi ser problem i förväg, påtalar dem och försöker komma med lösningar.


Som tanke.


Nu vet jag inte hur många möten i arbetsgrupper, projektgrupper, styrgrupper, genomförandegrupper och samverkansgupper det tagit ledningen att komma fram till detta. Troligen väldigt många?


Jag har även misstankar om att det kanske, eventuellt ligger någon konsult som lyckats sälja in detta bakom själva idén?  I alla fall är det sådana vi ska få tillbringa en halv dag tillsammans med inom en snar framtid, så ska det mixas över sektionsgränser och vi ska lära av varandra.


Allt är ju helt otroligt bra, att vi ska se problemen innan de uppstår för att kunna åtgärda dem och att vi dessutom får göra det tillsammans med kollegor som jobbar med helt andra saker. (För vi ska ju gudbevars lösa våra problem med lokalvårdare, vaktmästare och fastighetsplanerare…)


I tanken.


Fast…

Vi är så långt ner i det hierarkiska systemet man kan komma och detta är en minst sagt hierarkisk organisation. Platt vet man inte vad det är. Det finns synliga och osynliga hierarkier, de införstådda vet precis vilka delar som är ”mer värda” än de andra.


Dessutom styrs vår organisations arbete av politiska beslut.

Det innebär att den ledning vi som jobbar längst ner har, är skitnödigt rädd för att stöta sig med den politiska ledningen. ”De där uppe” kan i princip göra som de vill, ingen har ”rätt” att tala om för dem hur saker och ting skulle kunna ändras för att fungera. De kan dessutom utan att meddela ändra rutiner, vanor och vad vi andra trott är regler efter eget tycke.


Försöker vi då påtala, att det kommer att bli problem, krångel och besvär, får vi svaret: De har bestämt att det ska vara så.

Efter det kommer det en PUNKT, en stor en och så är det färdigproaktiverat om den saken.


Till saken hör, att just vår lilla grupp sedan urminnes tider (i alla fall under mina 14 år) hela tiden, dagligen redan jobbar på detta vis.


Vi är så förbannat proaktiva, att den där yoghurten med ett liknande namn skulle gå och gömma sig om den mötte oss på gatan.

Detta trots att vi år ut och år in stöter på patrull, får kalla handen och talar för döva öron.


Vi ger upp emellanåt, lite till mans, men det finns alltid någon som har sugen kvar och den som tappat den tillfälligt, plockar snällt upp den, dammar av den och låter lika glada, snälla och proffsiga som innan.


Vi fortsätter handskas med mycket gamla damer som med säkerhet vet att det fanns en bomb på deras äldreboende som inte smällde, med rasister som ringer 400 samtal i veckan till oss, med barn som vill prata med mamma eller pappa.

Vi lyssnar snällt på de som har jättesvårt att uttrycka sig och försöker förstå vad de egentligen vill, vi hänvisar till rätt ställe, vi tar emot utskällningar för att de vi försöker koppla till aldrig svarar.


Vi tar emot skäll för politiska beslut som fattats och står ut med att få veta att vi sitter på våra feta bakar här uppe i Stockholm och tror att vi är något och får lönen betald av den som ringer. (de tror ofta att vår lön ligger på samma nivå som deras i toppen, hahahaha!)


Förresten, när de säger just det ”Jag betalar din lön” tänker de inte på att det faktiskt är ännu värre för oss?


Vi som jobbar och jobbar, betalar skatt, som går till våra egna löner…

Hur kul tror de att det är, va?


Inte undra på att håret reser sig...


 



                               Pussen då !    











Av Li-Lo - 2 september 2015 13:06


Just nu är det mycket som är upp och ner och ner och upp.


På jobbet har något eller några snillen bestämt att vi ska ha ett nytt system att arbeta i.

Det är ju alltid bra med nya saker, som gör det dagliga arbetet enklare, snabbare och mer effektivt.

Men, när ingen kontrollerat hur det kommer att fungera i skarpt läge, eller om det faktiskt passar det sätt vi jobbar på, eller tar ansvar för att ALLTING skitit sig, så känns det rätt hopplöst.

Min reaktion blir att bara avvakta och förhålla mig på gränsen till apati. Jag hittar inte viljan att engagera mig i det som andra pappskallar ställt till helt enkelt.

Det trista i det hela är att vi, som faktiskt är duktiga och kunniga på vårt jobb och vår organisation framstår som inkompetenta och idioter.


Och apropå idioter, så är det svårt för att inte säga omöjligt att inte påverkas av strömningarna i vårt samhälle just nu. Något annat bra ord för de som gör skillnad på medmänniskor beroende på var de är födda, hur de ser ut på utsidan, vilka kläder de bär, eller vilket språk de talar.

Hur jag än vrider och vänder på det, har jag svårt att hitta något annat ord än idioter som beskriver dem?

Eventuellt skulle jag kanske vilja kalla dem stackare. Allt de missar, alla möten, allt som ger nya lärdomar, insikter och fyller livet. Tänk att vilja stänga det ute? Vilken förlust!


Upp och ner har det också blivit för sönerna och i slutändan mig, då deras pappa dog häromdagen.

Inte för att det är en stor sorg, de har ju inte haft någon kontakt på åratal. Den yngsta har inte sett röken av honom på mer än 20 år, faktiskt. Men pappersarbete, krångel, telefonsamtal och någon slags begravning som ska ordnas.


De reagerar helt olika, den yngre är bara ointresserat irriterad och den äldre har fått sin ADHD superaktiverad och är superstressad och helt virrig. Alltså ställer LiLo AKA ”hönsmamman" upp och hjälper till med det jag kan.

När det inte finns mer än 1.92 i svenska kronor att tillgå i dödsboet blir det inte mycket att fördela, men massor att bestyra ändå, tyvärr.



Till råga på allt passade höstjäveln på att göra entré, jag är ju inte ens i närheten av att vara färdigbadad, hallåååååå!!!!


Men såklart finns det bra saker i livet, det är ju aldrig bara skit, verkligen inte!

I fredags åkte finaste utstyrseln på


 


Härligt att sitta tillsammans med 30 000 andra som gillar samma sak som man själv! (även om de inte såg till att vinna eller ens spela kul fotboll, tyvärr)


Och så var det fullmåne i lördags, den lös så innerligt starkt att det blev som när man försöker fota solen, häftigt!


 

Rätt vad det är, har de här dagarna bleknat och det enda jag minns är kanske att jag faktiskt fick till ett blogginlägg!


         Pussen då                  !










Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se