Det är jättebra med frön som växer och gror som de ska. Många av de olika chilipepparfrön jag sått växer, lite sakta nu i början, men de lever och utvecklas.

Dumt nog satte jag även kalebass och sommarsquash för någon vecka sedan. De är nu långa räklar som jag inte riktigt vet var jag ska göra av innan det blir väder nog att plantera dem utomhus.

På mitt skrivbord ligger en påse med många gröna, fina korianderfrön. Dessa har jag fått av en tjej som städar här, som själv tagit hem dem från Thailand, jag blev jätteglad för dem.

Har inte testat att odla det tidigare, men börjar väl med en liten kruka i köksfönstret?

Andra frön har tyvärr inte alls tagit sig som jag önskat.

Nu när jag kommit hem från Gotland, fått tänka och känna efter lite, så inser och förstår jag att det frö jag höll i min hand i somras, snarare mer eller mindre har vissnat, eller i alla fall helt och hållet stannat helt i växten.

Jag är tvungen att ta till mig att sonen återigen har fallit.

Han är en missbrukare.

Självklart gjorde han sitt bästa för att ljuga mig full, släta över, förringa och pladdra bort sanningen. När jag nu i lugn och ro fått sortera allt jag såg, kände, hörde och upplevde kan jag inte blunda längre.

Jag känner sorg och ilska. Jag är uppgiven och ledsen. Jag önskar jag kände mer stridslystnad och jävlar anamma, men än så länge tar de här tunga känslorna överhand och jag går med en stor tung klump i magen, axlarna uppdragna, svullna ögon och gråten alldeles för högt upp i halsen.

Jag har svårt att förstå hur sjukvården kan skriva ut så mycket mediciner så att den som får recept kan sälja till andra.

Jag fattar inte hur socialtjänst, sjukvård, psykiatri och kriminalvård kan se alla tecken och få all information direkt från en missbrukare utan att sätta in tvångsåtgärd i form av LVM (Lagen om Vård av missbrukare).

När sonen var yngre och hamnade på sjukhus i Stockholm vid flera tillfällen på grund av överdoser, skrev läkare flera intyg på att de tyckte det var en åtgärd som skulle sättas in.

När jag ringde till socialtjänsten och frågade varför det inte gjordes svarade man att man pratat med honom och han minsann intygat att ”det där bara var enstaka tillfällen och att han numera verkligen inte höll på med sånt”. Därför hände ingenting…

Mitt barn:

Använder i princip allt han kan få tag på av ”nedåtdroger”, i första hand subutex, som är avsett att stilla abstinens hos heroinmissbrukare men även heroin då och då.

Har en ADHD-diagnos som inte kan behandlas så länge han missbrukar, så han missbrukar för att hålla den i schack.

Inbillar sig att han är FRI! Tror att det liv han lever är friare, mer värt och roligare än det vi som föraktfullt kallas Svensson lever.

Lever i ett totalt utanförskap, hela hans umgänge består av andra, gärna äldre, som har missbruksproblem av olika slag.

De snattar det de tycker de behöver när de inte har pengar, lever på ”soc” eller försäkringskassan för övrigt. De är övertygade om att ”samhället” gör allt för att ”fucka upp” deras liv på alla sätt det kan.

Slösar helt enkelt bort sitt liv.

Jag har en gång sparat det här citatet, kan tyvärr inte tala om vem som skrivit det. Men de här orden är så sanna och beskriver så väl varför jag ett tag gjorde mig stenhård och varför jag idag har ett helvete.

"Man tycker så lätt synd om den som sitter fast i ett missbruk. Fast det kan vara mist lika synd om en anhörig. Som anhörig "tycker man synd om" tills man har nått en gräns där man känner att det räcker nu och då måste man i stället göra sig stenhård för att inte känna kärlek, eftersom den kärleken är det som kan göra att man är möjlig att manipulera igen."

Det gör det ondare varje gång jag släppt på den hårdheten, låtit min kärlek växa, bara för att få den utnyttjad, sårad och manipulerad igen.

Jag mår inte bra, men känner att skriva är ett av de sätt som hjälper mig, lite, lite och jag vet att jag har godhjärtade, varma läsare som inte dömer utan försöker förstå istället.

Det kan hända att det blir tyst ett tag här, eller också kanske jag bloggar om helt andra saker, stänger av och gör mig stenhård igen.

Tillägg: Jag kan inte med ord förklara hur glad och varm jag blir när jag tänker på att min andra son har lyckats hålla sig ifrån den här skiten. Att han trots alla svek, all tid han fått vara utan min uppmärksamhet på grund av detta vuxit upp och blivit en mycket fin och jävligt klok kille, det gör mig tacksam!

                               Pussen då    !

 Här kan du också läsa mer om hur vi haft det.....