Men sen får det faktiskt vara nog!

Att stånga mitt vackra huvud blodigt har jag ingen lust med. Faktiskt ingen ork heller.

Den här veckan har jag varit så trött, så trött. Påfyllningen av energi har verkligen inte motsvarat uttaget. Inte ens solens underbara vårstrålar har räckt till för att få mig pigg.

Så igår bestämde jag mig (efter att ha rådfrågat en klok person) för att ta ett sista tag.

Idag har jag ringt två samtal, till två olika instanser jag vet att är inblandande i sonens liv och situation.

Jag har talat om hur jag uppfattar situationen, berättat hur orolig jag är och framfört min önskan om att han ska få hjälp och behandling så snart det bara går.

Jag är inte läkare, psykolog eller terapeut.

Jag är ingen behandlare.

Jag kan inte avgifta någon.

Jag är en mamma som är djupt oroad, men jag är också mamma till en annan kille som fortfarande har rätt till mig.

Jag är gift med en man som har rätt till en fru som orkar göra något annat än att sova och gråta.

Mina föräldrar behöver mig.

Jag har en fin familj, bra vänner och bekanta (inte minst här) som jag vill kunna umgås med och inte bara ta emot sympati, omtanke och värme ifrån.

Därför låter jag nu samhället ta över ansvaret.

Det handlar om en vuxen person, som visserligen är mitt barn men ändå en vuxen man.

Jag tänker fortsätta att vara hans mamma, alltid!

Jag älskar honom precis lika mycket nu som jag gjorde när han var en illröd 4,4 kilo tung liten batting.

Innerst inne vet jag att han, trots allt som hänt och som händer fortfarande älskar mig också. Så vill jag att det ska fortsätta vara nu och för alltid.

Nu tänker jag räta på ryggen, ta ett djupt andetag, släta ut rynkorna i pannan och sänka axlarna.

Jag ska gå ut med värdighet och en stolthet över att inse mina begränsningar och ta emot våren med den glädje den förtjänar, så det så!

            Er kära läsare, älskar jag inte, men tycker VÄLDIGT mycket om!   

                               Pussen då    !