att man har koll på någonting, för man vet ändå aldrig riktigt vad som händer.

Nu till exempel händer det sig att jag hux flux ska ta semester. Det hade jag verkligen inte planerat.

Men mammor är mammor och när ens lilla, lilla

24-åriga Öbo-son sitter med foten i kläm så kommer förstås mamma farandes!

Jag har skrivit om vår relation några gånger, bland annat om det lilla, lilla fröet av hopp.

Det fröet som grodde så fint i somras har väl inte precis tokvuxit.

Det har tack och lov inte dött heller, men tillväxten har varit svag. Vi har fortfarande varm, bra och fin kontakt flera gånger i veckan.

Dock har hans tillfrisknande, tillnyktrande eller vad man vill kalla det gått väldigt trögt. Sista veckorna har det varit betydligt mer av olika droger än på länge. Då undviker han även mig, ringde bara en gång och sa ”jag lever”.

Så i torsdags kväll ringde det, hans gamla flickvän i luren som säger:

”Jag tänkte att du kanske ville veta att XXX varit med om en trafikolycka och är på akuten? Jag vet inte vad som hänt, men han är vid medvetande”

Just då, kändes Gotland minst lika avlägset som Gambia, Månen eller Vladivostok!

Jag kastade mig på telefon och ringde akuten, de hänvisade till INTENSIVEN! Fy faan vilket hemskt ord det är!

På intensiven hade de inte tid att prata med mig, men ”om en timme eller två”! Sen sa de att jag kunde prata med hans syster som ringt tidigare.. Han har ingen syster!

(Det var tydligen den kvinnan som meddelat före detta flickvännen som ringt och sagt att hon var det..)

Jag fick lite hjärnstillestånd och men rejält med hjärtaktivitet och satte mig en timme framför datorn med öronen ungefär en halvmeter ovanför axlarna innan jag testade att ringa igen. Då fick jag prata med en rar sköterska som fick mig lugn och jag förstod att det allvarligaste var foten, för övrigt lite skrapsår och rätt omtumlad.

Försökte sova, det gick inget vidare, tankarna snurrade rejält och jag gick upp på dass.

Då kom den, chocken, å vad jag grät, skakade och snorade!

Sen ringde han själv och var rejält borta, men vi fick i alla fall prata.

Foten sitter alltså inte i kläm, den är bruten på många ställen, han opererades igår och skickades hem idag.

På onsdag sätter jag mig på pendel, båt, buss för att ta hand om den lille gossen ett par dagar.

Hoppas på lite fint väder, för även om han behöver mig nu har jag svårt att tänka mig att vi ska njuta av varandra 24/7 i flera dagar! Jag tänkte få lite havsluft i lungorna och saltstänk i håret genom att vandra lite längs stränder!

Pingvinväskan ska packas, paltor ska tvättas och god färdkost ska funderas ut..

Får se om jag kommer att få lust och tid att blogga därifrån, annars kanske det blir lite när jag kommer hem.

Men nu vet ni i alla fall varför jag varit lite frånvarande och tyst ett tag. Tankarna har varit någon helt annanstans än koncentrerade på bloggeri.

(Fast jag har också hunnit med att fira Moma som fyllt lite år och haft inflyttningsfest. Mat och dryck så man baxande, herre min je så gott allt var!)

    So long och Pussen då  !