Men sen får det faktiskt vara nog!

Att stånga mitt vackra huvud blodigt har jag ingen lust med. Faktiskt ingen ork heller.

Den här veckan har jag varit så trött, så trött. Påfyllningen av energi har verkligen inte motsvarat uttaget. Inte ens solens underbara vårstrålar har räckt till för att få mig pigg.

Så igår bestämde jag mig (efter att ha rådfrågat en klok person) för att ta ett sista tag.

Idag har jag ringt två samtal, till två olika instanser jag vet att är inblandande i sonens liv och situation.

Jag har talat om hur jag uppfattar situationen, berättat hur orolig jag är och framfört min önskan om att han ska få hjälp och behandling så snart det bara går.

Jag är inte läkare, psykolog eller terapeut.

Jag är ingen behandlare.

Jag kan inte avgifta någon.

Jag är en mamma som är djupt oroad, men jag är också mamma till en annan kille som fortfarande har rätt till mig.

Jag är gift med en man som har rätt till en fru som orkar göra något annat än att sova och gråta.

Mina föräldrar behöver mig.

Jag har en fin familj, bra vänner och bekanta (inte minst här) som jag vill kunna umgås med och inte bara ta emot sympati, omtanke och värme ifrån.

Därför låter jag nu samhället ta över ansvaret.

Det handlar om en vuxen person, som visserligen är mitt barn men ändå en vuxen man.

Jag tänker fortsätta att vara hans mamma, alltid!

Jag älskar honom precis lika mycket nu som jag gjorde när han var en illröd 4,4 kilo tung liten batting.

Innerst inne vet jag att han, trots allt som hänt och som händer fortfarande älskar mig också. Så vill jag att det ska fortsätta vara nu och för alltid.

Nu tänker jag räta på ryggen, ta ett djupt andetag, släta ut rynkorna i pannan och sänka axlarna.

Jag ska gå ut med värdighet och en stolthet över att inse mina begränsningar och ta emot våren med den glädje den förtjänar, så det så!

            Er kära läsare, älskar jag inte, men tycker VÄLDIGT mycket om!   

                               Pussen då    !

 

tove

23 mars 2012 13:43

krama om!!!
ibland så måste man välja sig själv för att orka!!
Man är alltid mamma men ibland på avstånd.

Li-Lo

23 mars 2012 14:24

Precis så är det Tove!

Kramkram

 

Sari

23 mars 2012 13:56

Det gör du så rätt i, ut och känn på världen med gott samvete.
Glöm aldrig bort att du faktiskt oxå har rätt till dig själv :o)
Stor kram till dig från mig

Li-Lo

23 mars 2012 14:23

Ja just det ja, det har jag ju : )

Kramkram

 

Gun

23 mars 2012 14:54

Jag tycker du gör helt rätt, nu har du gjort vad du kan för din vuxne son. Han blir inte drogfri av att du oroar ihjäl dig precis hela tiden. Stor kram till dig!

http://horni.blogg.se

Li-Lo

23 mars 2012 15:01

Jag känner mig nöjd med det här, ska snart gå iväg och träna av mig den sista frustrationen.
Tror att jag kommer må riktigt bra sen!

Kramkram

 

Hanna

23 mars 2012 17:07

Tycker jag låter väldigt klokt! Det är inte ditt ansvar att se till att han blir frisk. Du kan vara stöd på vägen men det är hans ansvar och han kan få hjälp av institutioner speciellt ämnade för att hjälpa människor i hans sits.
Många kramar njut av solen och våren! Det kanske är svårt att sluta oroa sig men försök att göra det för en liten stund i varje fall :)

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Li-Lo

23 mars 2012 21:06

Jag tycker faktiskt också att det är det klokaste!
Stödja honom kommer jag alltid att göra på olika sätt som är anpassade efter var i livet han befinner sig, men ansvaret frånsäger jag mig!
Jag ska njuta och må bra, lovar : )

Kramkram

 

Ama de casa

23 mars 2012 17:59

Jag måste förtydliga mig. Du är inte bara en STARK kvinna. Du är klok också. Ibland MÅSTE man släppa greppet och lämna över till andra. Men jag tycker att du gjorde HELT rätt som åkte till Gotland och gjorde det du gjorde. Förhoppningsvis fick det upp ögonen en aning på sonen så han tar emot den hjälp som han verkligen behöver.
Kram på dig!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

23 mars 2012 20:36

Du är SNÄLL du Ama : )!
Jag känner också att det var rätt att åka över, att visa sin kärlek och omtanke är inte samma sak som att försöka ge sig på något man inte kan hantera.
Nu hoppas jag på att jag har mer lust att blogga om roligare saker ett tag.
Kram

 

habanero

23 mars 2012 22:09

Styrkekram! Och nya krafter ska vi samla o slappna av ska vi göra imorgon eftermiddag :)

http://www.habanero.bloggplatsen.se

Li-Lo

24 mars 2012 10:11

Apselut : )

Kramkram

 

Jannice

24 mars 2012 22:25

Vilka kloka vänner du har! Ha det så gott du kan vi ses snart glöm inte bad och salt!!;-)

Li-Lo

25 mars 2012 16:24

Jag har det gott Jannice, livet fortsätter!
Vet att havet och gullstugan hos Gullfamiljen väntar och ska nog planera in ett litet besök, om jag får!

Kramkram

 

Moma

25 mars 2012 14:46

Jag blir bara ledsen när jag läser, kanske för att jag vet hur jäkla tungt det kan vara och hur svårt det faktiskt är att släppa taget, jag hör till kategorin som stångar mig blodig för att sedan tappa taget, såklart tar man sig upp igen och livet lunkar på och ter sig ganska vackert också där i mellan alla fall och smällar.
Kram

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

25 mars 2012 16:22

Det är därför jag istället tänker släppa taget!

Nånstans måste jag inse att jag har mina begränsningar och att det finns andra som är mer lämpade för det arbete som behövs, skönt känns det!
Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...