Det vet jag att det finns de som tycker.

Jag fortsätter nämligen envist att tro att de allra, allra flesta människor är goda, vänliga och helt enkelt hyggliga prickar.

När jag berättat här, på Facebook och för vänner vad som hänt min son, har jag fått så många vänliga ord, uppmuntran på Facebook och fina kommentarer här.

På grund av att Öbo-sonen lever ett strul-liv har han inget bankkort, han har självklart inga pengar för oförutsedda händelser.

Men med hjälp av en för mig helt okänd kvinna och ett par SMS, kunde jag se till att han i alla fall fick några dosor snus och lite pengar. Hon hjälpte också till att ordna så hans katter fick mat under dagarna på sjukhus. Jag förde över pengar till henne, men vi har olika banker, så hon trodde på mig och fixade de här sakerna innan mina pengar kommit till henne!

Nu har hela min familj erbjudit sig att hjälpa mig på olika sätt, när jag åker över till Ön, ingen nämnd och ingen glömd.

På jobbet var det självklart att jag skulle få ledigt för att åka över.

Jag är dock inte så naiv att jag tror att inte de flesta har ögonblick, då de är något helt annat än goda och fina medmänniskor.

Just nu är jag till exempel inte alls välvilligt inställd till den person som körde bilen när min son skadade sig.

Ett par personer har frågat mig hur det gick med honom.

Tänk att det skiter jag uppriktigt och hänsynslöst i, jag kunde verkligen inte bry mig mindre.

En idiot som kör alldeles för fort med droger i kroppen!

Visst var det råkorkat av ungen att åka med, det är jag den första att hålla med om.

Nånstans är jag tacksam, självklart över att han inte är värre skadad och minst lika mycket att deras idiotresa inte skadat någon annan än dem.

Jag har mina aningar om vi kanske kommer (i bästa fall) att diskutera en hel del om det liv han lever och de val han hittills gjort.

Därför sprang jag ut på lunchen och köpte ett par lätta, snabba gympadojjor så jag snabbt kan springa utom kasthåll!

  (ja, lite billigare, men med mycket snyggare grönfärg)

Flexar snart hem, fixar lite mat åt mina snälla, men ganska köksodugliga män där hemma, packar pingvinväskan och gör allting klart.  Hoppas hinna med Carl Lewis en stund, det blir mycket stillasittande i morgon!

              Skepp o buss samt

                                       Puss   !

att man har koll på någonting, för man vet ändå aldrig riktigt vad som händer.

Nu till exempel händer det sig att jag hux flux ska ta semester. Det hade jag verkligen inte planerat.

Men mammor är mammor och när ens lilla, lilla

24-åriga Öbo-son sitter med foten i kläm så kommer förstås mamma farandes!

Jag har skrivit om vår relation några gånger, bland annat om det lilla, lilla fröet av hopp.

Det fröet som grodde så fint i somras har väl inte precis tokvuxit.

Det har tack och lov inte dött heller, men tillväxten har varit svag. Vi har fortfarande varm, bra och fin kontakt flera gånger i veckan.

Dock har hans tillfrisknande, tillnyktrande eller vad man vill kalla det gått väldigt trögt. Sista veckorna har det varit betydligt mer av olika droger än på länge. Då undviker han även mig, ringde bara en gång och sa ”jag lever”.

Så i torsdags kväll ringde det, hans gamla flickvän i luren som säger:

”Jag tänkte att du kanske ville veta att XXX varit med om en trafikolycka och är på akuten? Jag vet inte vad som hänt, men han är vid medvetande”

Just då, kändes Gotland minst lika avlägset som Gambia, Månen eller Vladivostok!

Jag kastade mig på telefon och ringde akuten, de hänvisade till INTENSIVEN! Fy faan vilket hemskt ord det är!

På intensiven hade de inte tid att prata med mig, men ”om en timme eller två”! Sen sa de att jag kunde prata med hans syster som ringt tidigare.. Han har ingen syster!

(Det var tydligen den kvinnan som meddelat före detta flickvännen som ringt och sagt att hon var det..)

Jag fick lite hjärnstillestånd och men rejält med hjärtaktivitet och satte mig en timme framför datorn med öronen ungefär en halvmeter ovanför axlarna innan jag testade att ringa igen. Då fick jag prata med en rar sköterska som fick mig lugn och jag förstod att det allvarligaste var foten, för övrigt lite skrapsår och rätt omtumlad.

Försökte sova, det gick inget vidare, tankarna snurrade rejält och jag gick upp på dass.

Då kom den, chocken, å vad jag grät, skakade och snorade!

Sen ringde han själv och var rejält borta, men vi fick i alla fall prata.

Foten sitter alltså inte i kläm, den är bruten på många ställen, han opererades igår och skickades hem idag.

På onsdag sätter jag mig på pendel, båt, buss för att ta hand om den lille gossen ett par dagar.

Hoppas på lite fint väder, för även om han behöver mig nu har jag svårt att tänka mig att vi ska njuta av varandra 24/7 i flera dagar! Jag tänkte få lite havsluft i lungorna och saltstänk i håret genom att vandra lite längs stränder!

Pingvinväskan ska packas, paltor ska tvättas och god färdkost ska funderas ut..

Får se om jag kommer att få lust och tid att blogga därifrån, annars kanske det blir lite när jag kommer hem.

Men nu vet ni i alla fall varför jag varit lite frånvarande och tyst ett tag. Tankarna har varit någon helt annanstans än koncentrerade på bloggeri.

(Fast jag har också hunnit med att fira Moma som fyllt lite år och haft inflyttningsfest. Mat och dryck så man baxande, herre min je så gott allt var!)

    So long och Pussen då  !

Aja baja, det är faktiskt fult att läsa andras bloggar utan kommentera!

Nu tycker jag att alla från och med NU visar lite vanlig blogghyfs och bjussar på en åsikt, tanke eller vad som helst när ni fått vara här inne och nosa?

Okej?

Tack och

                                             Pussen då   !

Tänk att jag har åkt motor cykel med min lilla väninna, hela vägen ner till norra Spanien (Baskien)

Hon hade kört hoj i många år, innan vi fick iden att jag skulle sitta därbak på en resa. Herreminje, jag som knappt fått åka moppe med grabbarna!

Nåväl, vi provåkte till att börja med, från henne i Abrahamsberg till mig i Kärrtorp. Sen blev det nog en lite längre resa innan vi gav oss i väg.

Jag slapp köpa egen sparkdräkt, hon hade en fräsig en med gula fartränder som jag trädde på mig. Hjälm fick jag låna av en killkompis.

    

Jag minns inte säkert men tror vi åkte färja från Götet för att komma till Tyskland, sen svischade vi igenom det landet på Autobahn i hiskelig fart.
Vi sov på en camping i Strasbourg full av eldflugor och yttepyttegrodor, ville inte ha in varken de ena eller de andra i tältet.
Sen fortsatte vi söderut, mestadels på mindre vägar.
Folk får säga vad de vill om hojsemester, men så här tycker jag.

 

Frihet! Bah! Inte mycket inte!

Joo, när man åker sakta, sakta och kan ha visiret uppfällt så man känner dofter och kan se sig omkring, då är det inte alls dumt. Fast då skulle man å andra sidan kanske lika
gärna kunna cykla eller åka moped i stället?

Här gjorde jag det en hel del    det franska Centralmassivet var massivt vackert!

Men för övrigt?
Att fara fram fort, fort när man sitter därbak?
Kul?     Frihet? Nope!

Man kan inte titta åt nåt annat håll än framåt och vad ser man när man tittar rakt fram?
Baksidan på förarens hjälm! Kul? Nja, det är klart att alla är olika, men jag tröttnade rätt fort.

Jag tyckte inte heller om när insekterna splaschade sönder mot visiret, urrrk!   !

Då försökte jag liksom titta över axeln på henne för att se vart vi var på väg:
Lillhuvvet i Storhjälmen fångades av vinden och vajade som ett rö i vinden, för att hålla det kvar på plats fick jag spänna axlarna till den milda grad att de faktiskt blev inflammerade när vi kom hem.

Så då somnade jag av uttråkning i stället!

Lillhuvvet i Storhjälmen föll framåt och knackade på kompisens hjälm. Hon stannade och skällde ut mig, frågade vad hon skulle säga till min mamma om jag trillade av nånstans i Tyskland.

Frihet?

Nu vet jag att det finns modernare sparkdräkter än den jag hade. Den var liksom i ett stycke. Ett sådant plagg ger INGEN känsla av frihet, alls!
Det var sommar och fint väder när vi åkte.

Vi kom då och då till trevliga städer som vi ville se mer av. Pau i Frankrike var en.

Då parkerade vi fordonet, hjälmarna låstes fast och vi vandrade på stadens gator, ungefär som två UFON!

Med fodrade läderstövlar och en sparkdräkt av läder som täcker hela (den då SLANKA)

(här vill jag verkligen visa HUR slank jag faktiskt var)

kroppen, känner man sig inte bekväm! Speciellt inte när man sätter sig i solen på en uteservering, där andra sitter i lätta sommarkläder.

Vi stannade flera gånger för att äta lunch på ställen längs vägen, förslagsvis såna där det stod många långtradare, då fick man massor av billig mat. I Frankrike var det en fyra-fem rätter och en liter vin där till!

Gott! men sen…

När naturen kallade och det visade sig vara en toalett där man står och gör sina behov.

Hmm… Det är möjligt att andra klarar av att stå bredbent, hålla en halv sparkdräkt så den inte nuddar golvet och sedan få tag i papper och använda det. Jag insåg min begränsning. Så här fick jag göra:

Ta av mig stövlarna. Ta av mig sparkdräkten och hänga upp den på dassdörren (som för övrigt var av saloonmodell, alltså öppet upp- och nertill, så där halvtrevligt när jag ovant hukade över hålet).

Sätta på mig stövlarna. Uträtta det jag skulle. Ta av mig stövlarna. Kränga på mig sparkdräkten utan att trampa i eller dra dräkten i något vått. Slutligen ta på mig stövlarna igen. Man får ju vara glad om man inte hann bli pinknödig igen innan proceduren var avklarad.

Nä, hojsemester var verkligen inte min tekopp!

Fast det är klart att vi hade massor av roligt, vi såg fantastiskt mycket och badade i Atlantens vågor. Bodde på gulliga små rum här och där och åt god mat.

Men jag föredrar att göra samma resa med bil om jag skulle blir erbjuden att göra om det!

                          Pussen då   !

Ber om ursäkt för kvalitén på fotona, hade inte tålamod eller tid att scanna in dem, men ni ser nog hur SLANK jag var?

Är det ordning och reda.

I alla fall på…

Hmmmm, vänta nu, snart kommer jag på något!

Jo, jag har faktiskt hyfsat prydligt i linneskåpet av alla ställen. Ja, alltså inte så att örngottsbanden är krusade och lakanen manglade, men jag viker GANSKA noga och har var sak i princip på sin plats.

Men nu!

Äntligen har jag fått möjlighet att visa var skåpet ska stå.

Maken gjorde exakt som han blev tillsagd och ställde mitt ”nya” skåp precis där jag pekade!

Vi behöver ungefär dubbelt så mycket förvaringsutrymmen som vår lilla sextisex kvadratare erbjuder. Skåpet är ett försök att bli av med lite av det som skräpar runt.

Tänk om det hade varit så att jag var smart nog att gifta mig med en man med ordningssinne?

Istället fick jag en som är precis likadan som jag och Mambo-sonen.

Allt läggs på olika ställen, så länge!

Om jag frågar Kära Make när han tänker ta tag i sina HÖGAR med papper han fått på SFI-utbildningen, så blir svaret helt enkelt: Later! Detta är alltså engelska och betyder senare.

Gossen som har ett rum ungefär 2x3.5 m, har i detta rum en smal säng, ett klaffbord med dator, en stol med en laptop, ett bord med en 42 tums tv, en liten stol till och ungefär 50 skokartonger med sin sneakerssamling staplade längs väggen. Därutöver en tvättkorg som liksom svämmar över och fyller resterande kvadratcentimeter golvyta med paltor.

Förutom våra egna ägodelar, så har vi ett antal högar på olika platser med ”Ska-eventuellt-någon-gång-i-framtiden-till-Gambia-saker”.

Igår tittade jag till mellan en byrå och ett skåp, där det finns ett litet golvutrymme på 20-30 cm. Där står ju min lilla badväska! Baddräkter och tankini redan packat och klart inför årets första dopp, bara att köra ner en handduk! Jag misstänker att där även ligger solkräm, en korsordstidning och troligen ett par fula solglasögon.

Visst skulle vi kunna sätta upp massor av väggfasta hyllor, och stapla saker på dem.

Fast!

Alla tre är ohändiga så det tjongar om det och därtill ganska ointresserade av heminredning. Precis när Kära Make kommit till Sverige (nästan två år sen nu, hu, vad fort det gått!) ramlade sänglamporna jag satt upp, ner från väggen. Jag frågade honom vilken sorts plugg han trodde vi behövde. Men han visste inte ens vad en plugg är för nåt, så tjaa, jag försökte sätta upp dem igen, det höll någon vecka, men nu ligger dom på sänggaveln sen ett och halvt år och verkar rätt nöjda med det.

Självklart förväntar jag mig underverk, nu när jag talat om var skåpet ska stå!

Men för övrigt är vi ganska gulliga alla tre, och om man nöjer sig med att hålla ögonen på bordet där maten dukas upp, så kan det vara ganska trivsamt hos oss ändå!

                                          Pussen då   !

Det är ju lätt att tro att ett inlägg med en sådan rubrik ska handla om mig, bara mig och åter mig, eller?

Men nu blir det inte så. Detta ska handla om lördagen som nyss varit.

Jag var ute i lördags.

Åh, vad jag hade sett fram emot att träffa denna härliga tjej igen. På något sätt började vi läsa varandras bloggar. Det växte fram en lust att ses och så det gjorde vi i höstas och hade en härlig söndag på stan, med långpromenad och fika.

Nu skulle vi som jag sagt gå ut och äta på den ganska nya Västafrikanska restaurangen Le Baobab.

Vi hade bokat bord, vilket vi inte behövt för där var nästan tomt.

  Så ser själva baoba trädet ut, det jag odlat upp har tyvärr dött, men jag ska försöka igen, bara jag får tag på frön!

Mysig, läckert inredd lokal och vänlig personal. Självklart bra ♪♪♫♪♫! Jag hade verkligen sett fram emot att få prova drinken jag kollat in på deras meny på nätet, som bland annat skulle innehålla chili.

De hade ingen bartender på plats före 20.00…   !

Nåväl en öl är ju inte fel det heller, medan vi knaprade på små friterade bitar av plantain, sötpotatis och jams.

Maten som sedan kom in var god, snyggt upplagd och ganska riklig. (fast om Kära Make varit med hade han nog grubblat över storleken på risportionen) Saknade dock en stark god sås att förse mig av.

Tyvärr visade det sig att kycklingen inte var färdig, vi sa till om det och fick tyvärr en ganska lam ursäkt.

(I måndags tog jag och mailade dit och förklarade att jag var lite missnöjd, så jag har nu ett gratis mål mat att vänta som en mer rejäl ursäkt, det visade sig att chefen-kocken inte var på plats just den kvällen. De hade en stor catering åt musiker som uppträdde i Konserthuset)

Så jag kommer definitivt att ge dem en chans till.

Mätta var vi i alla fall när vi gick ut i kylan igen. Vi ville inte alls sluta umgås, så vi drog oss till minnes att Lilla Wien, det märkliga stället inne i Södra Station, lite då och då bjuder på livemusik.

(nu till helgen tillexempel)

Vi travade hela långa Folkungatan dit på vinst och förlust. Joo, då!

På den lilla, lilla inklämda scenen stod mycket riktigt ett gäng musiker. De blandade reggae, jazz och afrikanska rytmer. Bättre kan det knappt bli på ett ställe som detta.

Jag vill verkligen inte påstå att det är mer än ett ”hak”, somliga kommer nog dit för musikens skull, andra enbart för att det är dit de går och dricker öl och  andra halkar nog in på väg till eller från pendeltåget.

Anspråkslöst, ingen entréavgift, enkelt och blandat folk. Såna ställen gillar jag. Vi hade ett par trevliga timmar där och skildes runt midnatt.

Fiffig som jag är, såg jag till att låna ut en bok till henne, så nu måste vi ses igen vid tillfälle.

Det var en riktigt bra kväll och en fet knäpp på näsan åt alla de som tror att sociala medier, bloggande och internet för ytligt och konstgjort.

Vi var hur äkta och verkliga som helst hela kvällen!

                                Pussen då   !

I lördags pysslade jag med chilibebisarna. Varje liten, liten späd planta flyttades från sin födelseplats till en lite större kruka (bytta, avklippt mjölkpaket eller dylikt).

En del som såg lite ynkliga ut, fick lov att dela livsutrymme med en annan.

Det blev många krukor!

Körde också ner kalebass, sommarsquash (dark frog!) en sötpotatis och en ingefära i jord.

  Ingefära!

 Så nu är det bara att hoppas på att var och varenda liten planta tar sig. Blir det en het och solig sommar, får jag med andra ord en het höst i grytorna.

Sen tänkte jag att det var en lämplig dag att ta en promenad med stavarna i skogen, det var ju så fint väder. Det var det inte.

Alla spår var täckta med is, men jag gick i alla fall ner till sjön och tillbaka. Tog en annan väg sista biten.

Och där!

I second hand affären som ligger ett stenkast från hemmet.

Där utanför stod den!

Grön och glänsande i mörk metallic!

För att hindra andra eventuella köpare att lägga vantarna på underverket fick jag ringa Kära Make, avslöja mitt hemliga gömställe för pengen jag sparat (!) och be honom ila snabbt som en vessla till platsen som jag på inga villkor tänkte lämna och riskera att någon annan la vantarna på den.

Nu är den min!

För 800 spänn fick jag en så gott som ny cykel med sju växlar!

Jag tror inte den rullat många meter, lacken glänser och däcken har kvar de där små gumminopporna på sidorna som finns när de är helt nya.

Enligt Cykelringens hemsida kostar en helt ny nästan femochetthalvttusen.   

Tillsvidare får den stå på balkongen, här ska skaffas och monteras lås, innan jag släpper ut den.

Ut med stavar och hem med cykel, så kan det gå!

                                        Pussen då   !

Häftig, lite läskig    men jäklar anånda va stolt mamman är över vad sonen kan åstadkomma tillsammans med sina vänner!

Sprickfärdig faktiskt  !

                           Pussen då    !