Ibland tar det jävligt lång tid innan jag tillåter smärta att få utrymme. När allt var som svartast försökte jag med alla medel att hitta lösningar. Det fanns inte så mycket tid över för att känna överhuvudtaget. Jag lärde mig också att effektivt tränga undan det som gjorde ont, jävligt ont.

Sen plötsligt ibland händer något som utlöser smärtan, ofta helt oväntat. Idag var det en insändare i Metro som bara anföll mig. Ett par föräldrar tackade sin dotter för att hon varit modig nog att be om hjälp när en tonårsfylla spårat ur.

Jag lät för första gången skräcken över vad som skulle kunna hänt ta mig i besittning. Har inte berört detta i min blogg tidigare att det varit mycket, många, stora, jobbiga problem med min son. Dock har jag berättat om detta i en annan blogg, det kan du läsa här.

Insändaren idag fick mig att släppa fram tanken att jag faktiskt har ett barn som varit mycket nära att dö. Flera gånger har han legat på sjukhus för att han har tagit så mycket droger att hans kropp slutat fungera. Jag har bara fått veta om det en gång, för gud bevars får föräldrar inte veta vad deras barn gör när de är myndiga. Inte ens när de hittas medvetslösa på en parkbänk har sjukhus rätt att upplysa om inte ”barnet” vill det.

All byråkrati jag har slagits med, för att försöka få någon förändring, för att få hjälp, för att stoppa eländet han befann sig i.

Till slut gav jag upp, samhället gav ingen hjälp, han själv tyckte han levde ett coolt, normalt liv. Han kunde eventuellt medge att han använde lite mer droger än de flesta, men hade kontroll. Jag orkade inte ens försöka längre, släppte taget, tillät mig själv ha ett liv och ha det bra tillsammans med min andra son.

Idag fungerar han bättre. Jag tillåter mig att ha hopp, även om det grumlas emellanåt och jag verkligen inte har släppt all oro.

Men som sagt just idag är det förbannat tungt.

Pussen då   !