Det var jag som liten.

Jag fattade aldrig att inte alla älskade mig. (kanske ett bevis på att jag var väldigt trygg och älskad hemma?)

Min mamma brukar berätta hur jag var så säker på att en tjej i klassen helt enkelt bara GLÖMT att bjuda mig på sitt födelsedagskalas, att jag såg till att köpa en present.

 När kalasdagen inföll traskade jag helt sonika dit med mitt lilla paket, men blev inte insläppt. Eftersom jag verkligen inte minns detta själv, kan det väl inte ha påverkat min bild av mig själv som den mest älskvärda nämnvärt?

 Jag traskade omkring i stugorna (bodde rätt ensamt, förutom syskonen) och umgicks med tanter (det fanns gott om tanter då, de var Hemmafruar), speciellt tanter med hund. 

En tant som gick förbi med sin lilla hund följde jag ofta helt sonika med på promenaderna. Ibland rantade jag med henne ända hem, då brukade jag få Toy. Så här långt efteråt kan jag fundera över hur kul hon egentligen tyckte att det var?

En annan tant hade en brun tax som hette Gay, ingen hade en aning om att detta skulle vara roligt på nåt som helst sätt. Vi uttalade det inte på utrikiska för den delen.

 Även denna dam fick besök av mig, jag strosade runt och var nyfiken och säkert ganska odräglig. En liten ”pojkflicka” med massor av tankar och funderingar och frågor. Det fanns fler tanter, en del med och en del utan hund. Andra var hemma med barn som var yngre än jag, där trängde jag mig också in och lekte.

Dessutom vägrade jag benhårt att inse och acceptera att flickor och  pojkar var OLIKA.

Jag ville klättra, det gjorde jag. Jag ville leka med dockor, det gjorde jag. Jag byggde kojor och lekte doktor, jag fiskade, lekte affär, sprang i skogen som ”kojboj” eller indian, hjälpte mamma i köket och pappa i tryckeriet.

Min första bästis var en kille, jag tyckte inte det var konstigt på nåt sätt, utom när en del vuxna tjatade om ”hur gulliga” vi var tillsammans. Det fattade jag inte alls. (Jag fattade inte heller det roliga i leken ”Jag är en hund och ligger på dej och slickar dej i ansiktet” Han hade ju för fasen Lego, vilket jag tyckte var mycket roligare!)

Vägrade kjol och klänning, tofsar och spännen. Det var säkert bra ur mina föräldrars synvinkel, då kunde jag ju ärva storebrödernas kläder. Jag hatade när någon sa att jag var ”söt”, det hade jag inga som helst ambitioner att vara och såg inget värde i alls. Jag ville visa vad jag kunde och visste.

På ”Lekis” (en annan uråldrig företeelse) blev jag utkörd i korridoren när jag protesterade högljutt mot att inte få vara en av de tre Pepparkaksgubbarna i luciatåget.

Det slutade med att jag fick rollen som ”Bagarns söta fru”. Surmulnare söt fru kunde han inte fått, stackars Mats!

När jag gick i trean startades äntligen ett fotbollslag för tjejer! Innan var det inte lätt att få komma med på plan, men nu fick vi sparka, springa och spela matcher. Jag älskade det.   

Ska jag vara riktigt, riktigt ärlig fattade jag inte förrän jag var över tjugo att många hade olika förväntningar, sätt att umgås på, fördomar vad det gällde detta med killar och tjejer. Jag var förstås förälskad i många olika killar hela min uppväxt, men insåg, fattade inte att eftersom jag inte ”var kvinnlig, gullig och lite tillgjord” uppfattade killarna aldrig mig som ett lämpligt objekt att göra av med sitt testosteron på. Jag trodde helt enkelt att jag var för FUL!

Som tur är blev jag äldre, träffade män som såg mig för den jag är. Lärde mig tycka att det är lite roligt med skillnader och att uppskatta att ibland spela på min ”kvinnlighet”   

Men nånstans är jag ändå förbaskat glad att jag var så tåg-dum förr i tiden!

Och kanske var det så att tågen var smartare då, de gick i alla fall även om det kom snö..

 Pussen då   !