Ibland tar det jävligt lång tid innan jag tillåter smärta att få utrymme. När allt var som svartast försökte jag med alla medel att hitta lösningar. Det fanns inte så mycket tid över för att känna överhuvudtaget. Jag lärde mig också att effektivt tränga undan det som gjorde ont, jävligt ont.

Sen plötsligt ibland händer något som utlöser smärtan, ofta helt oväntat. Idag var det en insändare i Metro som bara anföll mig. Ett par föräldrar tackade sin dotter för att hon varit modig nog att be om hjälp när en tonårsfylla spårat ur.

Jag lät för första gången skräcken över vad som skulle kunna hänt ta mig i besittning. Har inte berört detta i min blogg tidigare att det varit mycket, många, stora, jobbiga problem med min son. Dock har jag berättat om detta i en annan blogg, det kan du läsa här.

Insändaren idag fick mig att släppa fram tanken att jag faktiskt har ett barn som varit mycket nära att dö. Flera gånger har han legat på sjukhus för att han har tagit så mycket droger att hans kropp slutat fungera. Jag har bara fått veta om det en gång, för gud bevars får föräldrar inte veta vad deras barn gör när de är myndiga. Inte ens när de hittas medvetslösa på en parkbänk har sjukhus rätt att upplysa om inte ”barnet” vill det.

All byråkrati jag har slagits med, för att försöka få någon förändring, för att få hjälp, för att stoppa eländet han befann sig i.

Till slut gav jag upp, samhället gav ingen hjälp, han själv tyckte han levde ett coolt, normalt liv. Han kunde eventuellt medge att han använde lite mer droger än de flesta, men hade kontroll. Jag orkade inte ens försöka längre, släppte taget, tillät mig själv ha ett liv och ha det bra tillsammans med min andra son.

Idag fungerar han bättre. Jag tillåter mig att ha hopp, även om det grumlas emellanåt och jag verkligen inte har släppt all oro.

Men som sagt just idag är det förbannat tungt.

Pussen då   !

 

tove

8 december 2010 13:09

jag vet hur det känns!

Li-Lo

8 december 2010 13:12

Det är konstigt att det bara kommer ibland, eller kanske inte...

 

Sari

8 december 2010 13:20

Tror att man ibland måste få explodera ut i någon form av reaktion, ibland kanske det räcker att bara pysa ut lite...
Det jobbiga är förstås att man aldrig vet när det hela svajar till...och hur mycket det svajar.
Du är tuff, stark, klok och modig...och du är så oerhört mycket värd dina lyckliga dagar.

Li-Lo

8 december 2010 13:32

Och du är en riktig kompis!

 

Moma

8 december 2010 20:39

Ja, ibland kommer det som en hästspark rakt i magen. Skulle man känna allt det som gör ont så skulle man ha ont mest hela tiden. Så ibland är det mest klokt (eller i alla fall mest effektivt- eller vad det nu är (?)) att stoppa undan det jobbiga så gott det går, livet måste ju gå vidare på något sätt ändå. Fast ibland är det med jäkligt tunga skor...
Kramen

http://www.momaskitchen.wordpress.com

Li-Lo

8 december 2010 21:09

Som tur är kommer det sällan, men som sagt som en jävligt hård spark. Tunga skor har jag traskat i, men för det mesta nu för tiden skuttar jag som om vore jag barfota! Tack, för omtanke, kram

 

Gun

9 december 2010 10:23

Jag läste intervjun, och tårarna rinner. Vilken fruktansvärd smärta, men du verkar ha hanterat situationen på ett imponerande sätt.
Det här med att trycka undan känslor känner jag igen och jag tror att det är enda sättet att överleva ibland. Att göra allt för att själv må så bra man kan i en så svår situation, är ett måste, även om man naturligtvis behöver släppa på trycket och bara bryta ihop ibland också.
Jag har själv erfarenhet av, och känner igen känslan av ständig oro och maktlöshet (men det handlade inte om droger eller annat beroende i vårt fall). Kan fortfarande känna oro och hjärtat stannar ibland när det ringer (från ett speciellt nummer), trots att det gått flera år sedan vårt helvete tog slut.
Vad skönt att sonen fungerar bättre nu, jag håller tummarna för att det fortsätter så, och att han får ordning på sitt värdefulla liv. Kram

http://horni.blogg.se

Li-Lo

9 december 2010 13:19

Jag tror faktiskt också det, att ibland har man helt enkelt inte "råd" att känna hur ont saker gör.

Tack för att bryr dej, all omtanke när det känns tungt är viktig och värdefull. Kram

 

britta

10 december 2010 09:12

För att lindra smärta finns inga ord, men en varm hand eller någon som säger att jag ser din sorg kan ha betydelse. Jag har heller inga ord, men det rör sig i mitt bröst när jag läser dina ord. Att bli mamma är sårbart, allt blir så nära och påtagligt när vi får barn. I världens lycka vilar också svår smärta.

http://brittasblogg.wordpress.comr

Li-Lo

10 december 2010 09:24

Tack!
Som sagt nu förtiden är situationen mycket, mycket bättre och det är sällan jag drabbas av de här sorgestunderna. Jag är glad att det finns och har funnits medmänniskor som sträcker ut händer och ger uppmuntran. En sak är säker: Jag hade aldrig, aldrig klarat de värsta åren om jag försökt dölja för omvärlden vad som pågick. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...