kucke-li-lo

Alla inlägg under november 2010

Av Li-Lo - 17 november 2010 14:42

men verkligen inte med på dansen.

Ojojoj, vad det är mycket fötter, ben, rumpa, armar, händer och huvud som ska koordineras.


Jag står  längst bak och småskäms, när och om jag hinner. Det är som tur är inte så ofta, för större delen av tiden går åt att stirra på Linda som är den som visar vad vi ska göra.

Jag är troligen äldst och rultigast i gruppen.

(joo, jag är lite rultig, men när min kollega kallar mig TRIND håller jag inte med, då tänker jag på en svettig, blank, fettsprängd prinskorv i en stekpanna    och så ser jag INTE ut, inte alls!)


Dessutom är jag nog minst vältränad, har minst dansvana och fattar trögast   !


Jag tittar aldrig på min spegelbild i den gigantiska spegeln som täcker hela väggen heller, då kanske jag skulle ge upp för alltid. Och skulle det vara på ett gym, kan man tro att denna situation skulle kunna inträffa?

  

  



Men jag har verkligen inte minst kul eller är den som njuuuuter minst. Det är väl ändå det DANS går ut på? Att ha skojsigt och att njuta??


När jag går (hasar utmattat) därifrån är jag varm, svettig, glad och känner mig förbannat glad och nöjd. De här visdomsorden hittade jag nyss:

Ofta åberopade afrikanska ordspråk säger:  

"en dansande människa är en lycklig människa" 

"jag dansar alltså lever jag".

 

 

Pussen då   !

Av Li-Lo - 15 november 2010 13:09

   Jag har minsann lurat er alla!   


Ni trodde att jag var på studiebesök på ett harmlöst teleföretag i Kalix va???

Men egentligen var jag på på hemligt läger för att lära mig den fruktade 


Kalix Karaten!  


Träningen började direkt vi klivit utanför dörrarna på flygplatsen, och jag är rätt nöjd med mitt första anfall.

Den fotografen smyger sig inte på och tar några fler paparazzifoton kan jag lova    


Pussen då   !

Av Li-Lo - 13 november 2010 17:27

har gått.

Jag har varit på studiebesök på ett teleföretag i Kalix. Som tur var var det inte speciellt kallt. Snön låg dock, så det kändes lite som att "förvintra".

Speciellt mycket annat än företaget vi besökte och hoellet (lokal stavning?)  hann vi inte se. Men det var  första gången jag bodde på ett rum med egen bastu    tyvärr hann jag inte med den heller   


 En ny kompis fick jag dock!

 

(jag är faktiskt inte så himla snygg i den vinkeln!)


Deras Globen-kopia imponerade inte så värst på en

Söder-om-Söderbo   , fast färgen var rätt  snygg!

  Vi fick god mat, med lokala förtecken:

Minipalt till förrätt, mjölk till hua.., stekt röding till huvudrätt och varma hjortron till efterrätt.


Att komma hem igår kväll var skönt, männen i mitt liv hade den goda smaken att inte vara hemma, så jag fick njuta av att finnas till helt på egen hand.

När Make sen kom hem tog det inte alls lång stund förrän han helt fräckt påstod att det var någon som snarkade i det hörnet av soffan där jag satt!

Eftersom jag inte vill bli störd av såna oljud drog jag mig tillbaka till min kammare  och sov min skönhetssömn ostörd.


En långsam lördag morron, självklart med ordentlig frukost.


Jag har sedan varit några timmar på Stockholmsmässan, där var jag inte ensam alls!

Smakade på lite smått och gott, är inte så himla bra på att tränga mig fram och hade varken vinglas eller vinkupong som de flesta andra.

Inköp: Ett stycke rökt struts, två Bigganpastej och två kalla såser, Finskt rågbröd, Anton Berg choklad (trenne kakor) och en ICA kuriren, jag veet men man fick ju en korsordstidning!


Ett varv på hälsomässan, blev smord med ett härligt liniment på ena handen och smakade nån mindre god granatäppledryck, tuggade ett vidrigt tuggummi och snikade åt mig några prover på ansiktskräm.

Inköp: Ett annat liniment än det jag provade, Bodywash (tvenne flaskor) och schampo (en flaska)


Nu är fötterna trötta , Bajen förlorade just svenska cupen   och jag ska koka mig en kopp kaffe och smaka på en liten choklad bit.


Först vill jag dock påpeka att ännu en gång har det bevisats att, män bör lyda sina fruar.

Min brors fru sa till honom igår: Cykla inte till jobbet det är halt ute.

Nu har han höger arm i gipsbandage!

Så kan det gå!


Pussen då   !



Av Li-Lo - 10 november 2010 12:28

underbart, fantastiskt, svettig, skitjobbigt, svårt.


Att efter flera års uppehåll dansa igen, men mest var det HÄRLIGT!


Det visade sig vara ett gäng personer som trummar tillsammans sen flera år och med dem ett gäng kvinnor i olika åldrar som träffas där en gång i veckan. En del hade nog dansat längre och mer "seriöst" än jag. En tjej var liksom jag där för första gången och en för andra.


Det var bara att hänga på i full fart!

Jag är nöjd! Jag tycker att jag klarade av och mindes en hel del. Stegkombinationer är INTE lätt alls, vare sig man gjort dem förr eller inte.

Jag har alltså inga som helst ambitioner med mitt dansande, jag vill bara åt den enorma glädje det ger mig att röra min lilla runda kropp till rytmerna. 

Det som är den stora skillnaden mot att jympa eller att dansa till inspelad musik är att när det är levande musik (trummor) får man väldigt bra hjälp av att lyssna på dem.

Det tog väldigt lång tid för mig när jag dansade förut att förstå det, jag var förvirrat sysselsatt med att försöka lista ut hur jag skulle röra ben, fötter, armar, rumpa och andra kroppsdelar    !


Det gick verkligen inte alls bra hela tiden, ibland fattade jag inte ett enda dugg och mina kroppsdelar gjorde verkligen inte alls samma smidiga, snygga rörelser som den som ledde dansen.


Fast det skiiiiiiiiiiter jag i! 

Jag hade roligt, jag blev helt utmattad. Vi höll på mer eller mindre oavbrutet i ca 90 minuter   , sen släpade jag mig över torget, uppför trapporna, spolade i ett hett bad med nån asiatisk olja mot muskelvärk och försökte på så vis mota träningsvärken. (jag har alltså inte direkt ägnat mig åt nån annan fysisk aktivitet på hela tiden, förutom promenader och cykelturer)

Det fungerade inte så värst bra, för idag har jag ont.

 Framför allt i armarna (?) men jag anar den komma krypande i många andra kroppsdelar också.

Men jag är glad och nöjd, så lite ont är helt enkelt värt att leva med.


Hoppas och önskar att mina knän och fötter ska orka med detta, länge, länge.


Pussen då   !



Av Li-Lo - 9 november 2010 15:10

var det som gjorde att jag för första gången på hur länge som helst, studerade anslagstavlan på ICA hemma.


En liten lapp talade om att det dansas Afrikansk dans nånstans, med trummisar , för de som har dansat lite förut.

 Det har ju jag, och jag ÄLSKADE varje sekund av det. Ingen annan "motionsform" har fått mig att må så bra, bli så glad och gjort mig så svettig!



Kom nyss på att jag skulle ringa det anonyma numret från lappen. Det visar sig att det är i kväll klockan sex, ca 100 meter från mitt hem!


I'll be there     !


Nu håller jag tummarna för att det inte är alltför seriöst, att mina knän och fötter pallar med och att jag kommer att gå dit, igen å igen å igen!


Nåt sånt här ungefär har det det varit :

Jajaja, jag har missat många steg, kanske inte haft riktigt det där skaket på rumpan, men själva känslan ....  

Dansar redan i fantasin   och vet vad det blir för slags musik i lurarna på vägen hem.


Pussen då   !

Av Li-Lo - 8 november 2010 11:01


Är jag med den här helgen.


Den har varit lång. 

Jag var ledig i fredags. Låg kvar i sängen    tills Make och son gått hemifrån, mysigt!

Lååång frukost.

Jag älskar frukost, kan inte beskriva hur oerhört besviken jag var när vi var på konferens nyligen och de hade valt bort hotellfrukosten! Hur kan någon tycka att en brunch massor av timmar senare kan jämföras med att ha ett dignande frukostbord att välja från?


Välja och  välja förresten, det brukar jag inte göra på såna. Jag tar ALLT!    För nåt år sen var vi på ett annat ställe, då åt jag två, kanske tre eller var det fyra omgångar och upptäckte sen att man kunde grädda våfflor också. Det gick ner, mums!


Åter till fredan, jag tog ett litet nätt varv med dammsugaren. Sen en liten varv i ett shoppingcenter (i närheten av en jätteboll) . En stickad klänning till mig hade dom hängt fram. Vad ska man göra? När ett plagg i svart, som dessutom har blixtlås som dekoration hänger mol allena och skriker till mig? Den fick allt följa med hem.

Handlade lite mat åkte hem igen. Till middag åt vi en god Domada, med våra egenodlade bittertomater, mums!

  


I lördags lös solen, jag kuckeliloade runt i godan ro ett par timmar. Självklart efter en lång och god frukost. Föreberedde middagen och vid halv två träffade jag en kär kompis. Vi pratade och traskade, traskade och pratade i Nackareservatet.

Vilken tur jag har som bor så nära detta stora omväxlande naturområde, det finns alltid olika ställen att gå på, och där vi gick nu hade jag aldrig varit förr. Vackert var det och underbart att vara utomhus två timmar i sol och luft.

  

Jag lagade en synnerligen god middag, med min väninna liggandes i vår lilla kökssoffa under tiden. Sällskap i köket tycker jag om!

Vi åt : rice and peas  (Tack för receptet Moma) med laxfile i ugn, den gosade sig under täcke av småbitar lättkokt fänkål, lite orange paprika blandat med creme fraiche.

Det var en härligt len, mjuk men ändå otroligt smakfull middag.

Vi var mätta, jättemätta efter det och lite trötta efter allt traskande (pratande, det fortsatte så klart) Tur! att vi har en stor skön säng och att det var fotboll på TV! Det går utmärkt att ligga och prata också     !

En kopp gott kaffe och nån slags pannacotta (som jag gjorde utan recept på yoghurt) med hallon och björnbär var gott när vi vilat en timme eller så! Min fina väninna gav sig av vid 21 tiden, sen damp jag ner i soffan.

 

Igår var jag uppe tidigt, självklart åt jag en lååång frukost   .

Ett anfall att energi använde jag till fönstertvätt i vardagsrummet OCH strykning av gardin! (jag tycker INTE om att stryka)

En liten promenad, och sen middag, gammaldags sådan, kalvstek med gräddsås, gele och inlagd gurka, hos syster och hennes make, med föräldrar och andra syskon var en härlig avslutning på en mycket bra helg!    Mams och Paps

 

   Bror, Bror och Svägerska

 

Make, Systersondotter och Svägerska   

Svåger vi spisen, som det ska va!

   Min Mams!     

                       Som sagt, jag är NÖJD!

 

 

 

 

 

Av Li-Lo - 5 november 2010 10:50

Min familj är som sagt stor. Jag tycker dessutom att vi har  gjort vårt bästa , för att sudda ut gränser mellan folk och kulturer. Det hoppas jag att vi ska fortsätta med i all evinnerlighet.


Min Far har en bakgrund i cirkusvärlden.

Hans mammas familj fotvandrade för länge sen från norra Italien.   På vägen visade de upp djur och konster, så det tog sin lilla tid förstås. Över Ryssland, där krokodiler blev välsignade och stänkta med vigvatten innan de fick visas upp bland annat. Farmors pappa var polsk jude   

hur han hamnat i Italien vet jag inte.

Självklart tog denna vandring som slutade i Finland    rätt lång tid. Det är inte så svårt att tänka sig att en och annan förbindelse råkade resultera i några barn under denna vandring. Vilket får mig att ana att det någonstans finns lite skvättar av Ryskt    blod i oss också?


Farmor var den enda som flyttade till Sverige    för att gifta sig. Alla hennes syskon med italienskt medborgarskap blev kvar i Finland (början på 1900-talet).

Hon var gift i tre månader, sen dog den maken i Spanska sjukan. Under denna tid hade första världskriget brutit ut och hon fick inte resa tillbaka till sin familj i Finland. 

 Så småningom träffade  hon min Farfar som var en äkta Ekenskis, med rötter i Värmland.


Min Morfar var född i Blekinge, i den minimala byn Sillhövda.

Min Mormor kom även hon från Finland   , men från de svensktalande delarna. Tidigt moderlös skickades hon till Sverige och fick arbeta som piga (trots att det inte fanns RUT avdrag på den tiden hade överklassen råd!)


En Syster har varit gift med en man vars familj kommit hit från Estland  Min andra Syster var tidigare gift med en halv- Österrikare   


En Bror har en Schweizisk   fru och bor där sen länge, en annan bror har en geniun norrländsk fru.


En syterdotter har en fästman med ursprung i Grekland   , en annan med en ur-Halländare.


Min Ö-bo son har en flickvän som har en pappa från Malaysia.  

Och så jag då som har Make     från Gambia!  


Utöver detta finns en man som jag mer eller mindre betraktar som en äldre bror, han fanns där hela min barndom, men har nu flyttat tillbaka till Holland   !


Må vi alla fortsätta blanda, röra, vispa ihop världen och sluta se gränser och skillnader, lägga fördomar bakom oss och i stället se Människan!


Pussen då   !

Av Li-Lo - 4 november 2010 10:52


Jag har en stor familj. Det är härligt att vara många.

När jag gifte mig fick jag som jag tidigare nämnt ännu en stor familj.

  

Det är svårt att hålla reda på alla. Det finns många halvsyskon på de flesta grenarna av familjen och många är på nåt mystiskt sätt lika gamla, fast de är kusiners barn eller mostrar eller farbröder eller bryllingar, sysslingar eller vad det nu kan heta.

Sönerna brukade fråga när de var små, vad den eller den personen i släkten ”var för något”. Mitt standardsvar blev: ”Nån slags kusin”.


Min äldsta bror är lika mycket äldre än jag, som vår pappa är äldre än honom.    (Pappa var 18 när han fick honom och min bror var 18 när jag föddes).

Den brorsan har avverkat tre barnkullar med olika kvinnor, så de är allt från nästan jämngamla till fortfarande grundskoleelever.

Jag är moster sen jag var två år, hon fick barn före mig, så hennes barn är som kusiner till mina, fast det är deras mamma som är det, egentligen.

Det är sannerligen en salig röra, men jag känner mig tacksam och glad över att vara en del av detta virrvarr.


Min pappa       var ensambarn, jag brukar säga att det är hans sätt att ”ge igen”,  att han snart har 50 olika släktingar som härstammar (säger man så om människor?) från honom.



Han har:

Sex barn (här försöker vi få till en syskonbild på mitt 50-årskalas, det tog tid   !)     Sexton Sextonbarnbarn samt Tjugotre barnbarnsbarn.


Barnbarns barnbarn finns ännu inga, men flera barnbarnsbarn har passerat tonåren, så ingenting är omöjligt! Och det finns ännu barnbarn som inte fått barn eller kan tänkas få fler...


För mig är det otänkbart att på något sätt helt ”göra slut” med någon av alla dessa människor. Att förlora kontakten under kortare eller längre perioder är tyvärr oundvikligt. Ibland har det varit mer eller mindre medvetet, andra gånger bara blir det så. (I alla fall har jag alltid vetat hur många och ungefär vilka de är.)  


Vi hör ihop! Så är det bara och jag vill ha det så.


Det känns likadant med den delen av Makes släkt som finns i Sverige. De som finns i Gambia är det svårare med, men där har vi hjälp att hålla koll. Makes familj har järnkoll på vad som händer och det finns inte en födsel, giftermål eller annan händelse som inte genast rapporteras.

Speciellt känner jag förstås för vår lilla dotter      långt där borta. Hon fyllde tio förra veckan och vi har sett till att hon snart ska få sin första cykel, det känns jättekul att vi kan göra en sån sak för henne. Självklart ser vi också till att hon har råd att betala skolböcker och skoluniform så att hon kan gå i skolan. Tyvärr är det svårt med både postgången och telefonnätet där hon bor, långt ute på landet, så det är svårt att hålla kontakten så tätt som jag skulle vilja.


Jag tycker att man alltid ska försöka ge familjmedlemmar en andra, tredje och så vidare chans. Om man inte kan förlåta och glömma misstag och dumheter av de man har blodsband med, hur ska man kunna göra det med andra?


Det finns undantag som självklart kan göra detta omöjligt, orimligt och känslomässigt supersvårt.

Men för mig ÄR blod tjockare än vatten.


Självklart har jag en mamma också:

   Som på alla sätt försökt hjälpa till att hålla ihop och hålla ordning på alla dessa människor.


Puss på henne    och er alla   !







Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards