men...

Jag tycker många föräldrar arbetar mer än de behöver.

Jag har varit ensam om mina barns försörjning i princip hela deras liv. Underhållet som försäkringskassan betalar ut och inte ett enda öre till har vi fått av deras pappa. Någon enstaka juklapp har de fått, men inte ett bidrag till kläder, sportutrustning eller något annat sådant.

Från det att jag började jobba när den yngste var ungefär två tills de var i 10-13 årsåldern jobbade jag deltid, faktiskt bara halvtid.

Vad jag vill säga är, att vi klarade oss på detta och dessutom hade vi det bra. Det var bara materiella saker vi saknade, men inte så att varken jag eller de led.

De hade alltid hela och rena kläder, vi åt god mat, de hade kalas om de ville när de fyllde år. De fick julklappar och födelsedagspresenter. Vi reste någonstans varje år. Inga långresor, men till stugor vi hyrde, i Sverige, Danmark och på Åland.

De hade cyklar, inte de senaste eller dyraste men ändå.

Vad vi hade gott om var tid och ärligt talat: Jag hade INTE orkat jobba heltid, stressa hem, laga mat, lägga barn och ta hand om allt själv annars! Eller jo, orkat hade jag, men med vilken kvalitet i livet?

Som vi levde då: med massor av tid för lek tillsammans, långa eftermiddagar, utvilade helger och en mamma som faktiskt orkade leka, ta promenader, låta hemvägen ta tid och vara full av upptäckter och äventyr. På sommaren orkade jag ta en kvällspromenad till sjön för att vi skulle kunna kvällsbada. Vi tittade på barn TV tillsammans och jag läste massor av böcker för dem.

I och med att jag hade tid, kunde jag också laga mat som inte krävde massa halvfabrikat, vilket ju blev billigare. (jag brukade laga en rätt till middag och en annan som vi kunde äta nästa dag när jag ändå stod där och pysslade)

Vi hade skruttiga, men sköna och barntåliga möbler.

De hade kompisar hemma som åt, fikade och sov över.

Visst kunde det vara tufft när det blev skolutflykter eller andra utgifter i slutet av månaden, som många andra bloggare vittnat om.

Jag ska också tala om att jag många gånger sökt och fått bidrag av olika storlek ur alla dessa fonder som finns. Jag kunde känna ibland att jag och killarna kanske inte var den som mest behövde de pengarna, men å andra sidan var det en hel del jobb att leta reda på dem, skriva eller ringa för att veta om vi var "rätt målgrupp" och sen att skriva ansökningar.

Men hur som helst, så tänker jag ofta på detta, när jag ser hur fruktansvärt stressade en del föräldrar verkar. 

Ta det lugnt! Köp inte allt ni tror ni behöver. Era ungar behöver inte modekläder, finaste och dyraste av allt.

De behöver er, er tid, er ork och er lust att finnas för dem

Pussen då