Jag har läst Idagsidan på svd.se idag och igår.

Om jag själv gått i skolan idag, är jag säker på att jag fått både den ena och den andra bokstavskombinationen eller diagnosen som skulle förklara vem jag var och varför jag uppförde mig som jag gjorde.

(har tidigare skrivit om min skoltid här i bloggen under Skrivet/självbiografiskt, ur låddan).

Jag är dock inte säker på att det hade varit det bästa för mig. Som tjejen som skriver idag ( i SvD 27/10) känner jag oro för den stigmatisering det kan innebära att få denna ”stämpel”.

Om det vore så, att barn alltid var jättesnälla, fullt empatiskt utvecklade och alltigenom rättvisa och kloka skulle det kanske inte spela roll. Det är de inte! Inte speciellt många vuxna heller, tyvärr.

När mina killar gick i skolan var intresset för att de skulle få diagnoser lite olika hett beroende på vilken lärare de hade och i vilken skola de gick.

Idag har Öbo-sonen på eget initiativ utrett detta och anses ha ADHD. Han är nöjd med detta och åter nu medicin som verkar hjälpa honom att få lite struktur i vardagen.

Min andra son var på tapeten för utredning när han var i 10-års åldern. Vi besökte Sachska vid två tillfällen, det första för att bara träffas. Det andra besöket….tjaa, han sprang ut från rummet, synnerligen förolämpad och jädrigt förbannad över att få uppgifter i en ”pysselbok” och vi gick inte tillbaks.

Idag känner jag att det inte gör ett enda dugg, att det inte blev mer än så. Han har tacklat sina problem på egen hand och gör det han gillar och vill i livet.

Självklart vet jag att många har känt att det är bra att få diagnos, och att de eller deras barn blir hjälpta av både det och medicinerna.

Men, jag är ändå skeptisk.

 Jag tror att många fler kan ”växa ur” problematiken, att många liksom min son och jag själv lär sig hantera vardagen trots en och annan ”bokstav”.

Att man lär sig hitta sina styrkor och svagheter, acceptera dem och sig själv, känns mycket viktigare för mig. Många gånger tror jag att skolan skulle fokusera mycket mer på just detta.

Lära barnen att uppskatta sina olikheter, visa på metoder att använda sina styrkor och inte sörja över eller  "rätta till" sina brister.

Tyvärr är dagens skolpolitik den rakt motsatta. Jag är INNERLIGT glad att jag inte har barn i dagens skola.

Vi är alla olika och olika gillar jag!

Pussen då   !