Jag har läst Idagsidan på svd.se idag och igår.

Om jag själv gått i skolan idag, är jag säker på att jag fått både den ena och den andra bokstavskombinationen eller diagnosen som skulle förklara vem jag var och varför jag uppförde mig som jag gjorde.

(har tidigare skrivit om min skoltid här i bloggen under Skrivet/självbiografiskt, ur låddan).

Jag är dock inte säker på att det hade varit det bästa för mig. Som tjejen som skriver idag ( i SvD 27/10) känner jag oro för den stigmatisering det kan innebära att få denna ”stämpel”.

Om det vore så, att barn alltid var jättesnälla, fullt empatiskt utvecklade och alltigenom rättvisa och kloka skulle det kanske inte spela roll. Det är de inte! Inte speciellt många vuxna heller, tyvärr.

När mina killar gick i skolan var intresset för att de skulle få diagnoser lite olika hett beroende på vilken lärare de hade och i vilken skola de gick.

Idag har Öbo-sonen på eget initiativ utrett detta och anses ha ADHD. Han är nöjd med detta och åter nu medicin som verkar hjälpa honom att få lite struktur i vardagen.

Min andra son var på tapeten för utredning när han var i 10-års åldern. Vi besökte Sachska vid två tillfällen, det första för att bara träffas. Det andra besöket….tjaa, han sprang ut från rummet, synnerligen förolämpad och jädrigt förbannad över att få uppgifter i en ”pysselbok” och vi gick inte tillbaks.

Idag känner jag att det inte gör ett enda dugg, att det inte blev mer än så. Han har tacklat sina problem på egen hand och gör det han gillar och vill i livet.

Självklart vet jag att många har känt att det är bra att få diagnos, och att de eller deras barn blir hjälpta av både det och medicinerna.

Men, jag är ändå skeptisk.

 Jag tror att många fler kan ”växa ur” problematiken, att många liksom min son och jag själv lär sig hantera vardagen trots en och annan ”bokstav”.

Att man lär sig hitta sina styrkor och svagheter, acceptera dem och sig själv, känns mycket viktigare för mig. Många gånger tror jag att skolan skulle fokusera mycket mer på just detta.

Lära barnen att uppskatta sina olikheter, visa på metoder att använda sina styrkor och inte sörja över eller  "rätta till" sina brister.

Tyvärr är dagens skolpolitik den rakt motsatta. Jag är INNERLIGT glad att jag inte har barn i dagens skola.

Vi är alla olika och olika gillar jag!

Pussen då   !

 

Jeanette Svalstedt

26 oktober 2010 11:25

Du har rätt....men å andra sidan ;-).....
Tror nog att många kan behöva medicin, för att (ev) slippa självmedicinera....
Men det där är en stor och svår fråga, tycker jag!
Om jag måste svara ja eller nej på frågan Diagnos så blir det nog ja...I alla fall som världen, och fram för allt skolan, ser ut idag!
Kram!

Li-Lo

26 oktober 2010 15:31

Jag tror också att det finns de som behöver medicin för att det ska bli bra. Och tyvärr får barn den lilla hjälp de skulle behöva för att klara sig utan diagnos och/eller medicin.

Nånstans känner jag att begreppet "skolmogen" var ganska vettigt.
Jag önskar så att skolan kunde vara mer flexibel, så fler barn kunde få växa i den i stället för att må dåligt där.
Kram på dej också, lilla mormor

 

Jeanette Svalstedt

26 oktober 2010 11:43

Meen...Om man nu är "lite udda" och flyter på...då finns det ju ingen anledning med diagnos! Annars skulle nog de flesta av oss ha diagnos(er) :-)
♥

Li-Lo

26 oktober 2010 15:26

Meen det flyter inte på så länge det gäller skolan. Det är i alla fall min erfarenhet, där ska alla vara likadana och framför allt fungera likadant under lika förhållanden.

 

Gun

27 oktober 2010 11:26

Det var bra skrivet, skolan borde kunna ta hand om alla personligheter, oavsett om man har en diagnos eller inte. Alla är olika, för vissa är det säkert bra att få en diagnos, för andra inte.

http://horni.blogg.se

Li-Lo

27 oktober 2010 11:32

Och sen tycker jag att man verkligen borde fokusera mer på styrkor i stället för svagheter, alltid!
Jag minns hur ställd en lärare blev när vi skulle ha samtal och jag bad henne börja med : Vad har blivit bättre sen förra gången.

Jag tror att det är lättare att lyssna till "kritik" om man fått något positivt innan?
Visst finns det de som mår mycket bättre av att veta och att få medicin, det förnekar jag verkligen inte alls

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...