kucke-li-lo

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Li-Lo - 30 januari 2015 21:55

Som jag även lagt ut på Facebook, så ni som redan läst det där kan ju blunda!


Kalla det Dikter, Prosa, Poesi eller Rappakalja.

Sånt här brukar jag kladda ner när jag åker tunnelbana och sen jobbar jag lite, lite med det efteråt.


Varsågoda:


Donation

 

Trodde det var jag som skulle få ta emot.

 

Vara den som behövde.

 

Men behöll min plats, först i kön, bland oss oregistrerade

omtankesdonatorer.

 

 

 

Du vet inte allt

 

Du vill, Du drömmer, Du planerar.

 

Dina tankar tar plats.

Vräker sig över lediga ytor, letar sig in i redan överfulla vrår.

 

Platserna där de inte kan lagras, längst inuti mig.

 

Dem vet du inte om.

 

Passa mig!

 

 

Håll

upp garden. 

 

Ta

inte bara emot. 

 

Var

beredd. 

 

Plocka

fram försvarsinstinkten. 

 

Var

inte så godtrogen.  

 

 

Sådana

kloka råd, jag ger mig själv. 

 

Gång

efter annan. 

 

Men

vem lyssnar på tjat?



Segt

Upplockat som ett

solblekt, uttrampat solkigt bubbelgum.


Oändligt

mycket segare.


Med

en dåres naivitet, tog jag upp det.


Synade

det, inte alls tillräckligt noggrant.


Nu

tuggar jag igen och förväntar mig åter att hoppet, ska kosta mindre än det

smakar.

 

Det är fredag och jag har varit i sonens nya lägenhet, den var illa städad. Jag gick ut för att köpa städgrejor, hittade det jag skulle. I kassan vart det tji, då något JÄVLA ARLSE stulit min plånbok!

 

Så irriterande och tröttsamt, men ändå kunde jag låna pengar av min lilla "extradotter" fick undan det värsta och hon till och med hjälpte till en stund på slutet. I morron blir det flyttande och jag som redan är trött...

 

                Pussen då   !

 

ANNONS
Av Li-Lo - 22 januari 2015 19:38

 

 

“Kärleken kommer genom fönstret knackar på din dörr, det kryper genom kroppen som det aldrig gjort förr!”

Det händer ju det också, att den bara anfaller på det viset.

Tyvärr har sådana attacker lyst med sin frånvaro den sista tiden, men det jag ville dryfta lite nu är detta att det finns så många stadier av detta och så många olika djup av just detta med kärlek, så många nyanser och variationer.


Jag har försökt tänka på hur det är, när jag drabbas. Det funkar inte bra på svenska, men på det engelska språket tycker jag faserna är bra formulerade.


                     To have a crush on someone.

 

Jeeezuz, hur lätt hamnar jag inte där? Detta tillstånd, kan jag faktiskt befinna mig i för flera personer samtidigt och njuta fullt ut av det. Det kan både vara sådana jag är intresserade av som nån slags partner, men även när jag lär känna nya vänner.

Det är liksom elektriskt, bubbligt och helt enkelt ljuvligt! Knäna blir som gelé och hjärtat bankar.

 Lite så här, som Cornelis sjöng:


 



Ibland händer det att det finns starka känslor kvar, när det sprakat färdigt.

( Vilket kan röra sig om sekunder, eftersom jag ibland kan få ”crush-light” av en härlig röst, en underbar personlighet eller ett härligt leende)

Då hamnar jag i denna fas:


                             Falling in love.

 

(Falling in lovefasen gäller bara män, kärleken till vänner hoppar i princip direkt till nästa fas.)


När allt är rosenrött, gulligt, fint och vackert, när jag står ut med allt och tycker till och med att alla ovanor är GULLIGA, NÄPNA och SPECIELLA.

När jag inte kan andas ordentligt, får sömnsvårigheter, blir förvirrad och stundtals helt frånvarande. Jag pillar fånigt med håret när jag pratar med honom och köper en massa kläder för att jag vill vara fin inför hans ögon. Lagar god mat, äter tillsammans, har lite behov av andra i början, vill helst vara ensamma i rosendrömmarna.

 


Man lär känna varandra, bygger upp tillit, vänskap och börjar sakta blanda in familj och vänner i det som tar form som ett förhållande. Här blir jag supermonogam och ägnar min tid åt honom, mer än jag kanske borde.


Falling in love kan pågå länge och under tiden sprakar    till titt som tätt och jag blir fortfarande både knäsvag och får hjärtklappning allt som oftast.

Men man börjar göra vardagliga saker tillsammans och hittar rutiner i sitt umgänge.


Rätt vad det är, upptäcker jag att helt enkelt kommit i nästa fas, jag är helt enkelt börjat


                             To love someone

 

Och det är ju egentligen den fasen som är den intressanta, då den kan innehålla båda de andra, samt så himla mycket mer och framför allt så himla många fler.


Alltså att älska någon, helt och fullt. Vara beredd att ställa upp och göra avsteg från det jag är van vid och tycker är bra, bara för att jag känner att jag vill vara med just den personen.


Gäller det en man, så skuttar jag då och då tillbaka till de två första faserna, men har även fått viss distans till rosendrömmarna. Men fortfarande kan knäna gelea sig och hjärtat slå dubbelslag.


Men det bästa är ju att:

Det finns som tur är INGA SOM HELST BEGRÄNSNINGAR för hur många man får älska!


Man föds tack och lov inte med en uppmätt portion kärlek, som det ska hushållas med utan snarare är det tvärtom, ju mer man öppnar sitt hjärta, desto fler ryms däri. Det är faktiskt helt underbart hur fiffigt det är ordnat!

Inte heller för på vilket sätt man får göra det.


Jag älskar så det bara tjongar om det!

 

Självklart familjen      mina vänner samt en och annan som jag egentligen inte känner så himla väl, men som ändå skaffat sig en egen plats i mitt hjärta. Väldigt få tappar den platsen när de väl fått den.


En del ramlar bort helt enkelt på grund av att deras tid och min inte längre finns för varandra och det liksom bara blir naturligt bortfall. Några få har lyckats straffa ut sig, men de är få, tack och lov väldigt få.

Andra har sitt lilla skrymsle därinne, i en liten bortglömd vrå.

Så plötsligt, rätt som det är av någon anledning öppnas det lilla skrymslet och hjärtat fylls på igen av kärlek.


 

Utöver den här sortens kärlek har jag även starka känslor för vissa platser, somliga djur och viss mat eller dryck. Till och med för dofter och vissa väderförhållanden.


Den rent fysiska kärleken berör jag inte här, men nog kan den vara stark och underbar den också, men då är det ju mer, jaa just det, en kär lek!

Det bästa med den, är ju att den förhoppningsvis går att kombinera med alla tre faserna dessutom...


          Pussen då   !


Kom just på att jag kanske skulle sparat detta inlägg till 14 februari? Ääh, jag öser på...


                       

ANNONS
Av Li-Lo - 20 januari 2015 18:13


Titta här nu då!

Hon har hittat knapparna igen och kastar ur sig ett inlägg, wow, liksom.

Vad kan det vara som gjort att hon inte haft tid att bry sig om Ama och de andra typ tre läsarna?


Ingenting faktiskt.

Eller snarare livet, som rullat på. Ena dagen i rätt, förväntad riktning, nästa åt ett helt oväntat håll.

Men mest har det bara rullat.

Jag hänger hos Fadern varje vecka, han ska strax till att fylla 93 år! Han mår prima ena dagen, nästa är allt ”skit och pannkaka”.


Stora Sonen är fortfarande drogfri, han flyttar snart till en egen liten lägenhet och kommer förhoppningsvis in på den kockutbildning han sökt i mars.

Bortbosonen byter bortabo samma dag, han får ett lite, lite större bo nu och ett helt vanligt kontrakt, nu har han haft en ungdomsdito som har haft en del begränsningar han slipper nu.


Att Stora Sonen lever skötsamt, betyder också att han ibland verkar ha lite svårt att veta vad han ska göra med sin tid. Då tillbringar han den hos Mamman!

Nyårsafton åt han och en kompis middag hos mig, innan de gick ut, sonen ville också vara fin med slips när nu hans kompis var det!


 

En annan dag provade han mammas ärvda ”onepiece” den är gjord av 100% crimpline och är hur töjbar som helst (one size fits all)


 

Han har också haft med sig sin barndomskompis (min extradotter) flera lördagar, de äter, lördagsmyser och sover över!

Lite gulligt faktiskt. För någon vecka släpade de med mig ut i skogen.


   

Mina eländiga plågor, har blivit mycket, mycket bättre, så pass att när jag var hos min goa sjukgymnast igår tyckte han att det var dags för ett avslut. Han vill helt enkelt inte ha med mig att göra längre, tufft, men jag får väl helt enkelt leta reda på någon annan man som klämmer på mig?!


Jag har övat lite på detta med att ta Selfies och börjar bli ganska bra på det tycker jag.

 

Sen tycker jag nog att julegrisarna blev ovanligt bra den här gången.


 

Förresten, vem vet? Nu när jag äntligen fått tummen ur, så kanske jag inte väntar en evighet tills nästa tillfälle…


           Pussen då   !




 

Av Li-Lo - 14 november 2014 11:05

  

och gör det inte det, så får man väl klara sig ändå bäst man kan.


Men en del saker tycks faktiskt bli lite bättre, lösa sig, ge med sig eller liksom försvinna.

Försvunnit har äntligen de sista spåren av fasad- och takjobbarkillegubbarna.


Äntligen, så kan jag öppna alla fönster, jag kan se ut, åt alla håll, jag kan ha min balkondörr öppen utan att riskera att någon synnerligen ovälkommen katt eller annan varelse rantar runt i mitt hem.

Här gäller verkligen, man vet inte vad man har förrän man saknar det, Fy Fabian vad jobbigt detta har varit.

Frisk luft är verkligen underbart!


Något som inte kanske precis blivit bättre är det här ontet jag dras med. Men igår var jag i alla fall och röntgade mina höfter och gjorde ultraljud. Det sistnämnda visade att jag har ett inflammerat muskelfäste vid sittbenet på vänster sida och en inflammerad slemsäck i höften på höger. Det är faktiskt med andra ord inte så konstigt att jag vaggar omkring som en liten anka!




Så nu får vi se om min härliga husläkare har något smart att ordinera för att få bort eländet. Själv föreslog jag ett rumpimplantat, för att få något mjukt och skönt att sitta på om det inte ger sig.

  Lite så??


Min tanke är att de är experter på detta i Brasilien, så en remiss dit, ta med honom som konsluterande läkare och framför allt som frambärare av drinkar de tre-fyra veckor jag förmodar att jag blir tvungen att ligga på mage i en solsäng innan jag åker hem!



  Kanske här?



Stor-sonen har varit utan illegala substanser i snart fyra månader och känns lovande stabil, så jag och alla andra håller tummarna (och ibland andan) för att det ska fortsätta så. Det är härligt att träffa honom nuförtiden, glad, trevlig, snäll och full av framtidstro.



Bortbo-sonen har haft det lite tufft, men kämpar på. Tyvärr fungerade inte samarbetet med tjejen han filmade åt längre och ännu mer tyvärr när han sagt upp sig för att göra det på heltid. Nu stämplar han och har lite vikariat, men jag tror han hittar ett nytt jobb snart.



Att vintern inte försvunnit, men däremot låtit bli att visa sitt vita kalla nylle, det är jag verkligen hjärtinnerligt glad för. Vill faktiskt inte tänka på hur det kommer bli i halkan med de här jädrans problemen…

Just idag, har ju även arbetsveckan så gott som försvunnit, vilket inte heller stör mig nämnvärt.


                           Pussen då    samt en härlig helg!




Av Li-Lo - 3 november 2014 11:09


Av någon anledning, blir de fler och fler, mysteriet ter sig mer och mer obegripligt för de inblandade.


 

Bloggens reporter LiLo har fått en exklusiv intervju med den hårdaste drabbade, Lottelis (inte hennes riktiga namn)

Vi ska försöka reda ut frågtecknen och tillsammans leta efter en förklaring till det till synes oförklarliga som händer i Stockholmsförorten, här kallas Bulleträsket.

Lottelis berättar:

-          Det har kommit smygande, jag kan inte säga exakt när det började. Det är som ett svart hål utan botten som bara slukar den. När det pågått ett tag, trodde jag att det i alla fall inte skulle bli värre, men nu känns det som om det inte finns något slut.


 

Vår reporter försöker få fram några frågor, men ”Lottelis” börjar flacka med de gröna ögonen, hon drar fingrarna genom det korta röda håret och får helt enkelt något uppgivet över hela sin uppenbarelse.


-Jag vet snart inte längre, det känns hopplöst. Hur jag än gör blir det inte bättre. Den tar helt enkelt slut, jag ger snart upp. Det blir bara mindre och mindre av den, förut drabbades jag mestadels på morgonen, men nu händer det att den försvinner spårlöst i princip när som helst.


Vår reporter lämnar ”Lottelis” stående under sin köksfläkt, med en cigarett rykande i askfatet och blicken fäst i fjärran.

Bloggens reporter inser att trots denna starka djupintervju, kommer vi troligen inte få ett svar på vad det är som händer i Bulleträsket.


Hur kan den försvinna, vart tar den vägen och varför eskalerar detta?

All den tid, som varje morgon utan att lämna ett spår försvinner från ”Lottelis”, trots hennes tappra försök att få den att räcka till.

Kommer hon i framtiden inte hinna lägga sig att sova, för att hinna med det hon ska innan det är dags att bege sig till arbetet?

Frågorna är många och det mest skrämmande är, att hon märker hur det på senaste även försvunnit tid på samma oförklarliga vis, även mitt på dagen, kvällen eller natten. ”Lottelis” nämnde även i förtroende för mig, att hon misstänker att det även naggas tid av själva livet och uttryckte en stark oro för att den inte alls kommer att räcka till i slutändan.


LiLo

er grävande reporter i verkligheten








Av Li-Lo - 29 oktober 2014 12:36


Då tänker jag inte i första hand på rynkor, skrynklor och gråaktig hud eller inte ens på min vikt!


 

Nej, jag tänker på, att en del saker glömmer jag aldrig och jag kan vara otroligt envis och rent av fånigt orubblig när det gäller vissa grejer.

Jag antar att min envishet inte påverkar nämnvärt, men jag framhärdar med min bojkott av vissa butiker i alla fall.

Har man varit korkad, otrevlig, snål eller på något annat sätt lockat fram elefanten i mig, så kan jag vara rent otroligt enveten.


Butikskedjan Kicks:

Har haft eller har otroligt fånig TV-reklam som framställer kvinnor som idiotiska våp, vars tillvaro rasar samman om en parfymflaska går i kras. Det är flera år sedan de började med den, men jag är fortfarande nästintill orubblig, kanske slunkit någon enstaka gång sedan dess, om jag letat efter något speciellt som jag inte kunnat hitta någon annanstans.


Tobakisten med godis i vårat centrum:

Som har hur mycket tillbehör som helst för att utöva rökning av illegala berusningsmedel på disken, bredvid disken, samt lite här och där i butiken. Dit går jag inte!


 


Godisbutiken på Drottninggatan:

Som sålde de små gratispaketen med cig, man skulle få på köpet om man köpte ett stort.

I samma butik gick jag desperat in för att leta efter en speciell sorts tuggummi som maken hade svårt att leva utan. De fanns där, jag bad om två paket då de kunde vara svåra att hitta ibland. Idioten begärde 54 kronor!  Det blev ingen affär, varpå han ilsket säger: ”Jaa, vill man inte ha hjälp så!”

Ska jag vara riktigt ärlig så spottar jag på gatan nästan varje gång jag passerar den butiken.

De har även fullt av klagomål på fusk med smågodisvikter, gamla varor o.s.v på nätet. Butiken är den första på hand om man går från T-centralen mot Gamla stan.


Lite längre fram på samma gata:

Där låg tidigare en butik, som hade fina smycken, sjalar och annat smått. Jag hittade en jättefin sjal där, som hängde ute och hade blivit lite solkig av händer, väder och vind. Gick in och frågade om de hade några inne, som inte såg ut så där. Det fanns inte och jag frågade hur mycket billigare de sålde den lortiga sjalen. Att bli mer eller mindre utskälld och få veta att de är så de blir när de hänger utomhus, var inte det svar jag väntade mig. Ingen fot innanför de dörrarna igen!


I mitt centrum finn det en liten guldsmedsbutik:

Jag är verkligen inte den som har något emot att bli lite flirtad med, jag tycker det är ett roligt inslag i vardagen, att få det som bonus om man ändå handlar något.

Men… att vara inlåst i en butik med en man som tokflirtar, förhör sig om min ålder och civilstatus, undrar var och hur jag bor och erbjuder sig att tillverka ett par örhängen till bara mig. Creepy och inga fler besök där!


Det är lite konstigt, för jag är ju i grund och botten en ganska förlåtande personlighet, men nånstans därinne, finns den här elefantgenen, som inte låter mig glömma!


Men den gör ju också, att jag inte glömmer ER, mina kära men få goa läsare.



                             Pussen då   !






Av Li-Lo - 27 oktober 2014 13:55


Verkar det som om saker och ting inte var så farliga, skadliga och krångliga som nu?


Då var jag liten, faktiskt ganska pytteliten till att börja med.

Föräldrarna köpte ett hus, precis innan jag fyllde ett år.

De tog med sig de fyra andra ungarna som bott med dem i lägenheten i Bagis också.

Huset ligger precis vid sjön Drevviken i Tyresö. Hur de fick tid över att ta med oss ut på klämmiga vinteraktiviteter redan den första vintern funderar jag över.

Men bevisligen fanns den tiden.


 


Här tramsades inte med specialdesignad utrustning för att bära omkring på barn inte! Ner med ungen och ut på isen bara.

(Inte undra på att jag fick, enligt sönerna, ”små krumma ben”)


Tydligen hände det att den äldre brodern inte orkade gå, fast han kunde. Då valde de en annan lösning. Själv kunde jag nog inte gå då, även om det ser ut som om jag skulle behövt lite motion, vilka kinder!


 

På sommaren släpades man också iväg. Då skulle det tältas gudbevars! (Tältas, inte campas, det gjorde man nog inte förrän sen, när färgerna kom?)

Ungen satte man på gräsmattan och hoppades (?) att hon skulle vara kvar när man kom tillbaka.

 


Ibland fick vi vara inomhus.


 

Det var tydligen inte så gott om plats därinne, eftersom vi alla ville vara på samma ställe? (och inte hade jag lärt mig gå heller, hullet finns kvar)


Några vintrar senare, hade de tydligen fått råd att köpa skidor.


 

Till nästan alla, jag blev visst utan, men verkar inte ledsen för det. Nästa år kanske någon vuxit ifrån sina, så då kanske jag fick åka? Vi åkte i slänten på tomten, pappa byggde en sån där ”start-ramp” som de har när de hoppar med skidor, ja jäklar va man tyckte det var en lång backe.



Den gick även att åka ”bob” i, pulkorna hade inte heller kommit ännu, de kanske också väntade på färgtiden?

Vi åkte även på någon slags TV-rutor av plexiglas, de gick fort.

Bobbanan, skid- och kälkbacken slutade PÅ VÄGEN! Det var allt tur att det inte kom så mycket trafik, för det var inte alltid man lyckades med att bromsa eller svänga som man tänkt!

Men det gick bra, ingen blev påkörd, bussen som gick typ varannan timme, hade chaufförer som visste att vi brukade komma farande!



Jaja, men sen kom färgerna och livet blev så mycket svårare och farligare för oss alla?


                          Pussen då   !



Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se