kucke-li-lo

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Li-Lo - 19 mars 2015 08:49



Men av någon anledning har blogglusten hållit sig på konstant låg nivå väldigt länge nu.

Dock finns det en läsare, som tydligen har uppenbara svårigheter att leva livet fullt ut ifall hon icke då och då får läsa lite här.

Jag är ingen svikare, tvärtom, mitt kinesiska tecken är HUND och finns det något trofastare än en sådan?

En hund hade jag hemma hos mig häromdagen, fast när man ser bilden på honom är det kanske lite svårt att förstå, att han faktiskt är riktigt gullig.


 

Rasen lär heta Bolonka. Det är min goa systerdotter som äger honom och hon fick minsann mat


 

när hon kom för att sova över innan hon for på hundutställning med det lilla knytet.


Senare den helgen var jag på kalas för att fira att ett annat litet knyte fått sitt namn, Hanna är född på nyårsdagen och är ännu ett syskonbarnbarn till mig. När jag kom, var mamman och pappan upptagna med att ordna kalaset, så jag tog med mig henne till en soffa och berättade ett och annat för henne om livet, vilket jag tror hon uppskattade?


    


Jag har fyllt år, för länge sen, då fick jag det här fina porslinet av Bortbosonen, som nu bor i sin nya fina lägenhet och trivs bra.

 

Storsonen, han har också fått ett eget boende, han började skolan i måndags och nu håller jag tummarna så hårt jag kan, att han ska orka igenom hela utbildningen till Kock/Kallskänka.



Jag fortsätter att skämma bort mig själv med goda frukostar, här en variant av Gasklocka, när jag gjort hålet med ett litet pepparkaksmått.


 

Min frissa fortsätter att skämma bort mig, med nya fräsiga frisyrer och färger, här fick jag lite lila slingor, fint!


 

Även om jag är bra på att unna mig själv saker, avstod jag från att lägga ut 39 kronor på denna fräsiga bikiniöverdel när jag var med bästa Lo på favoritbutiken Kina-Li.


 





Hon och jag ska i stället unna oss en Spaupplevelse nästa helg, vi ska åka till Nynäs Havsbad, strosa i frotté, få varsin liten ansiktsbehandling och äta en trerättersmiddag innan vi sussar sött i hotellsängen!


Oh jaa, såklart har jag chiliodling på gång

 




det här året ska inga jämrans plastskynken stoppa mig från att ha en underbar balkongsommar!


                Pussen    då !


ANNONS
Av Li-Lo - 17 februari 2015 12:41

fördöma eller på annat sätt tala om att du tycker det jag skriver om här är fel.

Var snäll och låt bli.

Det får mig inte att ändra mig, eller bli någon annan.


Att vara glatt överraskad och få massor av värme från andra, kan det vara fel?

Storyn kommer under bilden, så du kan sluta läsa nu, om du vill...


 


Här är jag nu


i ett läge, som jag absolut på inga som helst villkor någonsin skulle hamna i.
Eller ens trodde var möjligt att hamna i.
 
En kvinna på väg mot de sextio, som är helt bortkollrad av inte bara en, utan två yngre män.
Hur kan man ens ha mycket starka känslor för två olika personer?
Det vet jag inte. Kanske helt enkelt bara genom att våga släppa in och acceptera?
 
De är olika.
Jag träffar dem inte samtidigt. Inte så ofta heller.
Men då.
Många varma skratt, spännande samtal. Kvalitet i samvaron.
Båda gör mig glad. Får mig att känna mig klok och attraktiv.
Respekterad och omtyckt.
 
De berör mig. De rör mig. Min kropp tar emot, glad, fri och hämningslös.
Det känns faktiskt vackert.
Jag antar att någon kan finna det äckligt och osmakligt.
Rent av sjukt och något att fördöma.
 
För mig är det underbart. Galet och märkligt.
 
De ställer inga krav på mig.
Mitt enda är vanligt hyfs.
 
Försöker de utnyttja mig?
 
På vilket sätt då?
De får inget av mig, förutom min uppmärksamhet, tid, värme och min omtanke.
Samma sak jag ger till alla jag tycker om och respekterar.
Mat vid mitt bord och ett glas vin eller två, som alla andra gäster i mitt hem.
 
Utnyttjar jag dem?
Det är ju inte barn. 
En av männen är ju bara lite yngre.
Femton år är faktiskt inte mycket, egentligen.
 
Den andra mannen är ung.
Mycket ung. Tjugotre år yngre än jag.
 
Jag tvingar dem inte till någonting.
Det finns inga löften.
"Tala om för mig, när du inte vill längre" är det enda.
 
Det är de som säger underbara saker.
Jag har inte frågat efter det.
Ger mig uppmärksamhet och omtanke. Smickrar mig.
 
Jaa, här är är jag nu.
Bortkollrad. Inte kär, bara härligt förälskad.
Glad, kåt och inte det minsta tacksam, bara nöjd och lite förbryllad.
 
 
                      Pussen då   !
ANNONS
Av Li-Lo - 13 februari 2015 10:19


Vår reporter anlände till bloggarens hem, strax efter attacken.

Trots chock och smärta hos den angripna, lyckades vi få en intervju och unikt bildmaterial som vi nu kan publicera.


”Jag hade inte väntat mig att bli attackerad i mitt eget hem, berättar hen, med tårfyllda ögon fulla av smärta.


 




Framför allt hade jag inte trott att det skulle ske av någon med svenskt ursprung.

 Jag hade precis avslutat min frukost och tagit en dusch.  Det började bli dags att lämna hemmet för ännu en arbetsdag på min betydelsefulla position i en av Sveriges viktigaste myndigheter”


”Då mitt oerhört viktiga arbete måste anses mer eller mindre som ett kall är det inte mycket som landar i mitt lönekuvert, varför jag som vanligt planerade att medföra egenproducerad mat till lunchen."


Bloggaren berättar att attacken kom som en blixt från en klar himmel i samma ögonblick som hen öppnade kylskåpsdörren.


”En skugga sveper förbi i mitt synfält, jag hinner inte reagera innan en obeskrivlig smärta fortplantar sig genom hela min kropp.

Angriparen måste ha studerat mig i smyg, hur skulle den annars känt till en av mina svagaste punkter?”


Mycket tyder på att det är typiskt svenskt att anfalla i oväntade situationer, leta reda på de svaga punkterna, när måltavlan känner sig trygg och säker, visar våra studier.

Det är inte första gången vår reporter hör om lömska attacker där angriparen visats sig vara av garanterad svensk härkomst, tvärtom, vi har fått information om en kusins granne, vars mosters före detta arbetskamrats granne blivit angripen på ett snarlikt sätt.


Bloggaren låter oss trots smärtan fotografera den skadade lemmen, det går otydligt att se hur en synnerligen svag rodnad uppstått på hens sedan många år, redan svullna lilla gulliga tå.


 


”Jag visste det kvider hen fram, det går inte att lita på det som kommer från Sverige, det är alltid likadant.”


Som för att understryka allvaret i denna ondskefulla attack, visar hen det foto hon lyckades knäppa innan förövaren förpassades tillbaka till sin plats i kylan igen.


 

Detta kraftpaket, fullt av typisk svensk ondska kommer att få sitt straff och många av dess likar som invaderar och tar över svenska hem, kommer sannolikt att få sitt straff redan till kvällen.


Vi lämnar offret där hen för den här gången klarat sig lindrigt undan, men vill varna våra läsare, så att de verkligen inser faran, med att låta det garanterat svenska nästla sig in och planera fortsatta attacker i folkhemmen.


                Er vän i verkligheten!



Av Li-Lo - 30 januari 2015 21:55

Som jag även lagt ut på Facebook, så ni som redan läst det där kan ju blunda!


Kalla det Dikter, Prosa, Poesi eller Rappakalja.

Sånt här brukar jag kladda ner när jag åker tunnelbana och sen jobbar jag lite, lite med det efteråt.


Varsågoda:


Donation

 

Trodde det var jag som skulle få ta emot.

 

Vara den som behövde.

 

Men behöll min plats, först i kön, bland oss oregistrerade

omtankesdonatorer.

 

 

 

Du vet inte allt

 

Du vill, Du drömmer, Du planerar.

 

Dina tankar tar plats.

Vräker sig över lediga ytor, letar sig in i redan överfulla vrår.

 

Platserna där de inte kan lagras, längst inuti mig.

 

Dem vet du inte om.

 

Passa mig!

 

 

Håll

upp garden. 

 

Ta

inte bara emot. 

 

Var

beredd. 

 

Plocka

fram försvarsinstinkten. 

 

Var

inte så godtrogen.  

 

 

Sådana

kloka råd, jag ger mig själv. 

 

Gång

efter annan. 

 

Men

vem lyssnar på tjat?



Segt

Upplockat som ett

solblekt, uttrampat solkigt bubbelgum.


Oändligt

mycket segare.


Med

en dåres naivitet, tog jag upp det.


Synade

det, inte alls tillräckligt noggrant.


Nu

tuggar jag igen och förväntar mig åter att hoppet, ska kosta mindre än det

smakar.

 

Det är fredag och jag har varit i sonens nya lägenhet, den var illa städad. Jag gick ut för att köpa städgrejor, hittade det jag skulle. I kassan vart det tji, då något JÄVLA ARLSE stulit min plånbok!

 

Så irriterande och tröttsamt, men ändå kunde jag låna pengar av min lilla "extradotter" fick undan det värsta och hon till och med hjälpte till en stund på slutet. I morron blir det flyttande och jag som redan är trött...

 

                Pussen då   !

 

Av Li-Lo - 22 januari 2015 19:38

 

 

“Kärleken kommer genom fönstret knackar på din dörr, det kryper genom kroppen som det aldrig gjort förr!”

Det händer ju det också, att den bara anfaller på det viset.

Tyvärr har sådana attacker lyst med sin frånvaro den sista tiden, men det jag ville dryfta lite nu är detta att det finns så många stadier av detta och så många olika djup av just detta med kärlek, så många nyanser och variationer.


Jag har försökt tänka på hur det är, när jag drabbas. Det funkar inte bra på svenska, men på det engelska språket tycker jag faserna är bra formulerade.


                     To have a crush on someone.

 

Jeeezuz, hur lätt hamnar jag inte där? Detta tillstånd, kan jag faktiskt befinna mig i för flera personer samtidigt och njuta fullt ut av det. Det kan både vara sådana jag är intresserade av som nån slags partner, men även när jag lär känna nya vänner.

Det är liksom elektriskt, bubbligt och helt enkelt ljuvligt! Knäna blir som gelé och hjärtat bankar.

 Lite så här, som Cornelis sjöng:


 



Ibland händer det att det finns starka känslor kvar, när det sprakat färdigt.

( Vilket kan röra sig om sekunder, eftersom jag ibland kan få ”crush-light” av en härlig röst, en underbar personlighet eller ett härligt leende)

Då hamnar jag i denna fas:


                             Falling in love.

 

(Falling in lovefasen gäller bara män, kärleken till vänner hoppar i princip direkt till nästa fas.)


När allt är rosenrött, gulligt, fint och vackert, när jag står ut med allt och tycker till och med att alla ovanor är GULLIGA, NÄPNA och SPECIELLA.

När jag inte kan andas ordentligt, får sömnsvårigheter, blir förvirrad och stundtals helt frånvarande. Jag pillar fånigt med håret när jag pratar med honom och köper en massa kläder för att jag vill vara fin inför hans ögon. Lagar god mat, äter tillsammans, har lite behov av andra i början, vill helst vara ensamma i rosendrömmarna.

 


Man lär känna varandra, bygger upp tillit, vänskap och börjar sakta blanda in familj och vänner i det som tar form som ett förhållande. Här blir jag supermonogam och ägnar min tid åt honom, mer än jag kanske borde.


Falling in love kan pågå länge och under tiden sprakar    till titt som tätt och jag blir fortfarande både knäsvag och får hjärtklappning allt som oftast.

Men man börjar göra vardagliga saker tillsammans och hittar rutiner i sitt umgänge.


Rätt vad det är, upptäcker jag att helt enkelt kommit i nästa fas, jag är helt enkelt börjat


                             To love someone

 

Och det är ju egentligen den fasen som är den intressanta, då den kan innehålla båda de andra, samt så himla mycket mer och framför allt så himla många fler.


Alltså att älska någon, helt och fullt. Vara beredd att ställa upp och göra avsteg från det jag är van vid och tycker är bra, bara för att jag känner att jag vill vara med just den personen.


Gäller det en man, så skuttar jag då och då tillbaka till de två första faserna, men har även fått viss distans till rosendrömmarna. Men fortfarande kan knäna gelea sig och hjärtat slå dubbelslag.


Men det bästa är ju att:

Det finns som tur är INGA SOM HELST BEGRÄNSNINGAR för hur många man får älska!


Man föds tack och lov inte med en uppmätt portion kärlek, som det ska hushållas med utan snarare är det tvärtom, ju mer man öppnar sitt hjärta, desto fler ryms däri. Det är faktiskt helt underbart hur fiffigt det är ordnat!

Inte heller för på vilket sätt man får göra det.


Jag älskar så det bara tjongar om det!

 

Självklart familjen      mina vänner samt en och annan som jag egentligen inte känner så himla väl, men som ändå skaffat sig en egen plats i mitt hjärta. Väldigt få tappar den platsen när de väl fått den.


En del ramlar bort helt enkelt på grund av att deras tid och min inte längre finns för varandra och det liksom bara blir naturligt bortfall. Några få har lyckats straffa ut sig, men de är få, tack och lov väldigt få.

Andra har sitt lilla skrymsle därinne, i en liten bortglömd vrå.

Så plötsligt, rätt som det är av någon anledning öppnas det lilla skrymslet och hjärtat fylls på igen av kärlek.


 

Utöver den här sortens kärlek har jag även starka känslor för vissa platser, somliga djur och viss mat eller dryck. Till och med för dofter och vissa väderförhållanden.


Den rent fysiska kärleken berör jag inte här, men nog kan den vara stark och underbar den också, men då är det ju mer, jaa just det, en kär lek!

Det bästa med den, är ju att den förhoppningsvis går att kombinera med alla tre faserna dessutom...


          Pussen då   !


Kom just på att jag kanske skulle sparat detta inlägg till 14 februari? Ääh, jag öser på...


                       

Av Li-Lo - 20 januari 2015 18:13


Titta här nu då!

Hon har hittat knapparna igen och kastar ur sig ett inlägg, wow, liksom.

Vad kan det vara som gjort att hon inte haft tid att bry sig om Ama och de andra typ tre läsarna?


Ingenting faktiskt.

Eller snarare livet, som rullat på. Ena dagen i rätt, förväntad riktning, nästa åt ett helt oväntat håll.

Men mest har det bara rullat.

Jag hänger hos Fadern varje vecka, han ska strax till att fylla 93 år! Han mår prima ena dagen, nästa är allt ”skit och pannkaka”.


Stora Sonen är fortfarande drogfri, han flyttar snart till en egen liten lägenhet och kommer förhoppningsvis in på den kockutbildning han sökt i mars.

Bortbosonen byter bortabo samma dag, han får ett lite, lite större bo nu och ett helt vanligt kontrakt, nu har han haft en ungdomsdito som har haft en del begränsningar han slipper nu.


Att Stora Sonen lever skötsamt, betyder också att han ibland verkar ha lite svårt att veta vad han ska göra med sin tid. Då tillbringar han den hos Mamman!

Nyårsafton åt han och en kompis middag hos mig, innan de gick ut, sonen ville också vara fin med slips när nu hans kompis var det!


 

En annan dag provade han mammas ärvda ”onepiece” den är gjord av 100% crimpline och är hur töjbar som helst (one size fits all)


 

Han har också haft med sig sin barndomskompis (min extradotter) flera lördagar, de äter, lördagsmyser och sover över!

Lite gulligt faktiskt. För någon vecka släpade de med mig ut i skogen.


   

Mina eländiga plågor, har blivit mycket, mycket bättre, så pass att när jag var hos min goa sjukgymnast igår tyckte han att det var dags för ett avslut. Han vill helt enkelt inte ha med mig att göra längre, tufft, men jag får väl helt enkelt leta reda på någon annan man som klämmer på mig?!


Jag har övat lite på detta med att ta Selfies och börjar bli ganska bra på det tycker jag.

 

Sen tycker jag nog att julegrisarna blev ovanligt bra den här gången.


 

Förresten, vem vet? Nu när jag äntligen fått tummen ur, så kanske jag inte väntar en evighet tills nästa tillfälle…


           Pussen då   !




 

Av Li-Lo - 14 november 2014 11:05

  

och gör det inte det, så får man väl klara sig ändå bäst man kan.


Men en del saker tycks faktiskt bli lite bättre, lösa sig, ge med sig eller liksom försvinna.

Försvunnit har äntligen de sista spåren av fasad- och takjobbarkillegubbarna.


Äntligen, så kan jag öppna alla fönster, jag kan se ut, åt alla håll, jag kan ha min balkondörr öppen utan att riskera att någon synnerligen ovälkommen katt eller annan varelse rantar runt i mitt hem.

Här gäller verkligen, man vet inte vad man har förrän man saknar det, Fy Fabian vad jobbigt detta har varit.

Frisk luft är verkligen underbart!


Något som inte kanske precis blivit bättre är det här ontet jag dras med. Men igår var jag i alla fall och röntgade mina höfter och gjorde ultraljud. Det sistnämnda visade att jag har ett inflammerat muskelfäste vid sittbenet på vänster sida och en inflammerad slemsäck i höften på höger. Det är faktiskt med andra ord inte så konstigt att jag vaggar omkring som en liten anka!




Så nu får vi se om min härliga husläkare har något smart att ordinera för att få bort eländet. Själv föreslog jag ett rumpimplantat, för att få något mjukt och skönt att sitta på om det inte ger sig.

  Lite så??


Min tanke är att de är experter på detta i Brasilien, så en remiss dit, ta med honom som konsluterande läkare och framför allt som frambärare av drinkar de tre-fyra veckor jag förmodar att jag blir tvungen att ligga på mage i en solsäng innan jag åker hem!



  Kanske här?



Stor-sonen har varit utan illegala substanser i snart fyra månader och känns lovande stabil, så jag och alla andra håller tummarna (och ibland andan) för att det ska fortsätta så. Det är härligt att träffa honom nuförtiden, glad, trevlig, snäll och full av framtidstro.



Bortbo-sonen har haft det lite tufft, men kämpar på. Tyvärr fungerade inte samarbetet med tjejen han filmade åt längre och ännu mer tyvärr när han sagt upp sig för att göra det på heltid. Nu stämplar han och har lite vikariat, men jag tror han hittar ett nytt jobb snart.



Att vintern inte försvunnit, men däremot låtit bli att visa sitt vita kalla nylle, det är jag verkligen hjärtinnerligt glad för. Vill faktiskt inte tänka på hur det kommer bli i halkan med de här jädrans problemen…

Just idag, har ju även arbetsveckan så gott som försvunnit, vilket inte heller stör mig nämnvärt.


                           Pussen då    samt en härlig helg!




Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se