om att inte alla går omkring och sprudlar för att det är vår fick mig plötsligt att skriva något helt annat än ett vanligt blogginlägg.

Det var riktigt roligt, vem vet det kanske blir fler?

Vår

Ni går och ser så jävla lyckliga ut allihop.

Men jag då?

Jag har ingenting att vara vårglad eller yster över.

Näsan rinner av detta förbannade pollen och ögonen är röda och vattniga.

Även om jag hade någon att titta vårförälskat på skulle han troligen vända bort blicken i vämjelse.

Men det har jag inte.

Mig tittar ingen på med glödande blick

Jag går inga härliga vårpromenader på stan med glada vänner.

Sippar inte på en latte under en filt på en uteservering med dem.

Goda vänner har tröttnat, de mindre goda vill inte heller.

I min trånga mörka lägenhet försöker den ibland tränga sig in, tidigt på morgonen når vårsolens glans mitt köksfönster som jag inte orkat tvätta.

Krukväxterna är så uppgivna av brist på omsorg att de inte ens reagerar över att de borde spira.

Vår?

Nä!

Er.

Inte min.

Jag hatar den.

                        Ha det bäst

                                                  
  Pussen då   !

Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott i lägenhet nästan hela tiden. På alla ställen jag har bott har jag såklart haft grannar-närbor av olika slag.

En del har jag blivit god vän med, andra har jag småpratat med, de flesta har jag på vanligt Svenne-Banan manér nöjt mig med att hälsa på.

Jag har troligen haft tur, för jag har aldrig haft några större problem eller konflikter med någon granne.

Dock har jag haft ett par grannar under mig, som jag tror att de andra grannarna upplevde som väldigt störande, jobbiga och lite obehagliga. Kanske de rentav tyckte det var skönt när de inte längre kunde betala hyran och försvann ut i hemlöshet?

De bodde i en tvåa, antalet där varierade mellan två och fem ungefär. Så vitt jag vet var det ingen av dem som hade ett arbete, de försörjde sig delvis på att spela för sitt uppehälle, oftast inne i tunnelbanorna.

Jag visste redan vilka de var, när vi flyttade in. Så när vi möttes i trappen presenterade jag mig och talade samtidigt om att de var välkomna att låna ”vanliga saker” av mig, men att de fick fixa alkohol, tobak och pengar på annat sätt. Det fungerade till 99 % faktiskt!

Oftast bodde där J som med sitt långa ljusa hår och skägg påminde om de bilder man ser av Jesus. Han spelade gitarr. P som var född i en spelmansfamilj gned fram folkmusik på fiol med bravur. Han och hans bröder har spelat på stämmor, i radio och spelat in en skiva.

Ena brorsan kom och gick i lägenheten han också. P hade i början en flickvän, för att fylla en funktion spelade hon tamburin, eller snarare slog den hårt mot låret i närheten av takten de andra spelade i.

I perioder fanns även

i huset. Han är pappa till P och slog igenom som trubadur på 70-talet med egna låtar med texter om sina erfarenheter som fängelsekund.

Alla drack, alla deras vänner drack (och använde droger), ofta och mycket. De hade även det gemensamt att ingen av dem visste vem som hade nycklarna till dörren eftersom de var fler boende än de hade nycklar. Jag kan föreställa mig att detta var en av orsakerna till att de andra grannarna hade svårare för dem än jag.

Men kommer man ända hem till sin port efter att ha druckit mer än lovligt så går man inte ut, bara för att dörren är låst? Man lägger sig i porten och sover. Jag var den enda som gick ner och bredde en filt över dem och faktiskt tog jag och torkade upp spyor också.

Vi fungerade faktiskt bra ihop, några tillfällen har satt sig extra i minnet.

Strax före jul hade jag bakat och lagat mat och stod vid diskbaljan med fönstret öppet och radion på. Det ringde på dörren och där stod J och P's pappa.

 ”Vi tänkte du kanske vill ha lite levande musik i stället?”

Självklart fattade jag att de frös och var utan nycklar, men sa inget, bara lät dem komma in i värmen.

De käkade några pannbiffar och pepparkakor, sen spelade de flera låtar för mig där i köket.

Sen tömde de fickorna på de mynt de tjänat under dagen. Ett par hundra var det, de gjorde tre högar, behöll varsin och sa åt mig att ge mina killar den tredje  !

En annan gång satt jag med en kompis i köket och drack lite vin, mina söner var på kollo.

Då ringde P hans brorsa och J på och ville umgås lite. De hade en liter whiskey som de drack ur med världens fart. Spelade ett par låtar och vi hade riktigt trevligt.

Vi skulle iväg nånstans, då var det en liten skvätt av spriten kvar, när J tänkte ta den med sig, sa P chevalereskts ”Nej, nej, lämna den till värdinnan”!

Självklart var det inte alltid jättekul, det som kunde störa mig mest var faktiskt dofterna.

Om jag vaknade och ville släppa in frisk morgonluft hände det att de hade haft samma tanke. Jag hoppas verkligen att de dofter jag släppte ut från min lägenhet inte gick att jämföra med  de "odörer" de släppte ut.

Speciellt en gång, då de hade haft planer på att koka sin egen sprit. Dock kom de inte längre än till mäsken, som ju har en viss alkoholhalt den också.

Då hade jag öppnat balkongdörren och mötte sonen i hallen. Han vädrade i luften och frågade

”Har grannarna varit uppe, det luktar sprit?”

Men ofta tänkte jag att bor man i lägenhet får man tåla lite, vi hade en ömsesidig respekt och jag kan för mitt liv inte tycka att det var bra att de kastades ut i hemlöshet. Även om P ibland varit flott och erbjudit mig att hälsa på i den husvagn eller båt han just då bott i.

Nu är det här ett par år sen, men jag ser dem ibland, framför allt P. Jag får alltid en dunderkram och vi pratar lite. Förra sommaren frågade jag honom hur det var

”Inte så bra alls”

 ”Men hur vill du att det SKA vara då?”

”Jag vill bo i Bagis och vara granne med dej, världens bästa granne!”

Jag önskar att P, hans pappa och deras vänner alla kunde hitta någonstans att bo, där de trots att de inte alltid klarar av samhällets normer och värderingar, fick värme, nånstans att laga mat och sköta sin hygien utan att riskera att bli utkastade.

För jag kan faktiskt sakna att ha såna grannar, som trots allt, var fulla av liv, värme och generositet.

                             Pussen då   !

Alltså jag är helt inkontinent i vissa lägen.

Det går verkligen inte att stoppa. Jag tycker själv att det är lite pinsamt.

Men är man en ordbajsare så är man!

I gårdagens Metro läste jag följande insändare:

” Jahapp!

Nu kommer äntligen shortstiden. Jag har inget emot blekfeta män i shorts. Det är sladdriga piratbyxor, ickematchande foppatofflor, urtvättade reklamlinnen och bakåtvända kepsar som jag har svårt att klara i min närmiljö. Man kan möjligen få se ut så när man är ensam hemma och jobbar i trädgården och ingen ser, men på gatan?

Nej! Kära medelålders mansbröder, det finns snygga shorts som slutar strax vid knäet, till dem kan man matcha med en snygg kortärmad skjorta i ten trevlig färg och till och med kavaj. Skinnsandaler därtill och glöm kepsen hemma och köp ett par snygga solglasögon. Damernas blickar kommer att vändas till er i beundran och inte i vämjelse. Ett enda intryck består av 100 detaljer! Vi ses på stan! B-S T, f d pistvakt.”

Nu är det så här att jag faktiskt har träffat denna person i verkligheten ett par gånger. Han har långt grått hår som väl förlorat en del av sin fyllighet, för att dölja det glesa bär han ofta en cowboyhatt!!!

Jag kan väl icke påstå att jag tycker detta är det mest attraktiva jag vet på en man, men jag har baske mig inte framfört detta till honom, inte heller skrivit någon insändare efter våra möten!

Det är i alla fall inte snyggt på mig:

Dock kunde jag som sagt inte hålla mig så idag finns mitt svar infört i tidningen. För er som inte har Metro kan jag väl bjuda på det:

”Jahapp!

Nu kommer äntligen tiden då vi kan klä oss i kläder som gör annat än värmer våra vinterkroppar. Nu kan blekfeta, smala, långa, korta, solbrända eller rultiga män, kvinnor, barn och ungdomar äntligen klä sig i glada färger och lätta kläder som tillåter solen värma direkt på kroppen.

Vilken härlig variation av klädsel vi får njuta av på stan i ett par månader framöver.

Tänk vad skönt det är att inte alla tycker samma sak är snyggt och ännu skönare att en del inte bryr sig alls huruvida deras klädsel faller någon annan i smaken eller ej. När sommaren äntligen kommer unnar jag verkligen alla att klä sig i det just de tycker är fint, snyggt, bekvämt eller elegant.

Den som trivs med sig själv och sin klädsel utstrålar en inre skönhet som drar blickarna till sig.

100 olika personer med 100 olika detaljer, som just de tycker om, ger personliga intryck.

Snart ses vi på stan! 

Li Lo,  f.d postis”

Som sagt, jag är ordinkontinent ibland, lite pinsamt     jag vet!

Och så här kan man också vara klädd -om man vill!

                                Pussen då    !

                                                  
        och Trevlig Helg, nu igen!

Det har kanske framgått ibland att jag är en person som inte är så himla förtjust i bråk och konflikter?

Jag vet inte om det är så att jag är konflikträdd, eller om det finns väldigt lite här i världen som jag verkligen tycker det är värt att tjafsa om.

Är det något jag verkligen försöker undvika, så är det TJAFS.

För mig är det inte alls samma sak som att stå på sig i vissa lägen eller att vika sig i andra.

Jag var en väldigt envis person en gång i tiden, det kan jag gott erkänna.

Men!

 I början på nittiotalet erbjöd min fackförening massor av kurser. Man kunde gå en del av dem på arbetstid, och till och med få betalt om arbetsgivaren var generös.

Jag hakade på en hel del av det som erbjöds. En helg tillbringade jag i en källare för att lära mig självförsvar.

Men jag gick också en som jag tror hette Personlig utveckling.

Det var roligt, det minns jag och det var en salig blandning av folk från olika myndigheter.

En sak tog jag med mig och har sparat i mitt medvetande sen dess. Jag minns inte i vilket sammanhang det kom upp, men det satte sig fast i mitt lilla huvud. Den enkla meningen:

Vill du ha rätt, eller vill du vara lycklig?

Då, först då insåg jag till fullo hur meningslöst det är att bjäbba i all evinnerlighet om saker. Att ägna tid åt att försöka hävda sin rätt i alla sammanhang.

Samtidigt insåg jag att jag nog var en ganska odräglig person, som förutom att tjafsa stenhårt vägrade att be om ursäkt om det visade sig att jag haft fel.

Jag tycker synd om de människor jag umgicks med! (fast kanske jag hade några goda kvaliteter trots detta, för en del av dem har jag ju kvar).

Gissa för övrigt hur många gånger jag har haft lust att ställa denna enkla fråga till någon av de kroniska rättshaverister som ”terroriserar” oss här på jobbet?

Dessvärre är det väl så, att skulle de välja bort ”att ha rätt”, ja då skulle hela deras liv förlora sin mening.

Tänk om mannen som VARJE gång i TIO års tid svarat på mitt ”Välkommen till..” plötsligt skulle byta ut sitt:

 ”Det känner jag mig inte, jag känner mig inte välkommen nånstans i det här jävla tjuvsamhället, koppla mig till en jurist”

mot ett:

 ”Åh, så trevligt, skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig…”

                                      Vad skulle jag då blogga om?

                                           Pussen då   !

Herre min je, vad trevligt vi har haft ihop med de kvinnorna i år.

Valborg är ju inte alltid den lättaste att umgås med, men i år var hon verkligen i fin form och på ett strålande humör.

Redan på morgonen var hon på topp kändes det som.

När kära Make och jag blev hämtade i bil för transport till Nynäshamn, hängde hon med dit också. Där blev vi bjudna på fika på en solig altan hos vänner.

Jag bytte lite plantor (igen!) och fick fröer av värdparet.

Nästa transport av oss stod storebror för, en shoppingrunda i Nynäs och sen ut till deras fina stuga på Lisö. De har fått nya grannar och därmed har jag fått en ny kompis.

                                  Vilda Vera, fyraochetthalvt!   !

Vera tyckte det var bättre hos oss, än att vara ensam med pappa som bara grävde i landet hela tiden.

Vi fikade i solen, sen hon hjälpte bror att bära ved en stund. Därefter bestämde hon sig för att jag behövde assistans i köket.

För Vera, hon är precis som Lotta på Bråkmakargatan – Hon kan nästan allting faktiskt!

Dessutom kunde hon prata samtidigt, oupphörligen! (samt hoppa, nästan hela tiden)

Varje gång vi gjorde en ny sak i köket tittade hon på mig och sa ”Det här kommer bli jättegott!”.

Så vad skulle vi göra? Såklart fick hon kila ner och säga till pappa att de var bjudna på middag, båda två.

När vi satt och käkade briljerade Vera med sina språkkunskaper, hon kan lite holländska och minsann säga I love you också. Hon visste också bestämt vilka hon älskade: Pappa, mamma och ”henne”! Henne, det var minsann jag det!

Vera och pappa skulle iväg, men snart kom det nya grannar med en tonårsson i stället.

Ena sekunden var klockan tio och nästa gång kvart över tolv, då lämnade vi Valborg för detta år och sussade gott i lillstugan som bror min både städat och värmt upp till oss.

Igår var det lilla Maj som fick all vår uppmärksamhet istället.

 Hon lös upp vår tillvaro redan när vi käkade frukost på kökstrappen. (Maj kommer ju faktiskt hänga med oss ett bra tag framöver, sisådär 29 dagar till, så hon började verkligen samvaron på ett insmickrande och älskvärt sätt)

Vi tog en härlig hundpromenad i går förmiddag, både i skogen och längs havet.

Nog lockade vattnet väldeliga med sitt glittrande och mjuka skvalp, men jag nöjde mig trots det med att bara svalka fossingarna.

Tydligen tyckte bror att vindarna var lite svala, så han gjorde sitt bästa för att värma skulten.

Kära Make såg inte ut att lida alltför mycket han heller, tycker jag!

Lunch på en solig uteplats, där vi sen blev sittande, svägerskan och jag, när männen meckade med nåt nere på gräsmattan.

Jag lämnade stolen i solen, endast för att ägna en stund åt att städa dasset, det är lite tradition att jag vårstädar just där!

Framemot 17-tiden var det dags att fara hemåt igen, trött med kinder och näsa vackert rödrosa av solen.

Å så var det arbetsdax igen, men vilken himla liten gullig arbetsvecka det blev när jag tog ledigt i måndags. Me like, jättemycket faktiskt!

                          Pussen då    !

Och joo, kollegorna fick lite kakor och jordgubbar i fredags till fikat. Tyvärr har minneskortet till min mobil låst sig, så jag kan inte fota lite spontant för tillfället.   

Sprudlig, så känner jag mig idag.

Så där klämmigt jätteglad helt utan anledning.

Fast jag tänker att det finns massa saker man kan hylla och vara glad för.

Å här kommer några av dom:

• Det är långhelg, jag har tagit ledigt på måndag och får alltså fyra lediga dagar.

• Facebook och alla bra och konstiga grupper där. Igår hade jag en träff på min lunch, mitt på Drottninggatan med en glad liten tjej och bytte chiliplantor. Jag fick en Minibonnet och en Yellow bumpy, hon fick tre olika av mig.

• Alla andra plantor växer och gror så det står härliga till, trots flugjävlarna.

• Min Mambo-son är en så himla fin kille, med underbart knasig humor!

• Fadern är fortfarande glad över sin resa, det är kul att presenten blev så uppskattad.

• Jag vaknade av mig själv i morse tio minuter före klockan, det är så mycket mysigare än att höra massa oväsen. Kände mig utsövd och pigg. Allt flöt på och jag var ute i god tid, hann promenera från Slussen längs Skeppsbron. Solen sken, jag lyssnade på glad musik, fötterna gick av sig själva och rumpan gungade med i takt (inbillade jag mig) av bara farten.

     inte riktigt så här, kanske men nära på?

• Kära Make var så söt igår när han pysslade med sin nya smartphone, ivrig och jätteglad när han lyckades fatta nån ny grej.

• Det är faktiskt NU de flesta av oss ser framåt mot massa bra saker. Sol, värme, balkongsittning, cykelturer, ljusa kvällar, massa mysigt umgänge med familj och vänner och allt det där andra som våren och sommaren bär med sig.

• BAAAAAAAAAAAAD till exempel!

• Jag har ett jobb, som är omväxlande, rätt kul ibland och trevliga arbetskamrater, samt sist men inte minst – En bra chef!

• Så kan jag dessutom njuta av tanken på att vi kan ge fasen i att städa den här helgen, att vår torghandel har öppnat igen samt att jag egentligen är en relativt trevlig prick.

Vem vet, jag kanske är så himla sprudlig att jag går och köper nåt gott till mina kollegor på lunchen?

                           Pussen då   

          Å så klämmer vi i och hyllar våren i Sköna maj välkommen!

Nya LiLo…

Alltså, joo, jag tränar.

I princip två gånger i veckan tar jag mig till ITRIM på Söder och kör mitt pass.

Carl Lewis och jag har sommaruppehåll. Det vill säga, att när det är bra väder så går eller cyklar jag hellre utomhus, det kanske inte är lika effektivt för midjemåttet, men så förbannat mycket bättre för själen.

För mig känns det liksom lite så här:

Vad ska jag med ett minskat midjemått till om jag är inte är nöjd med livet i övrigt?

Väger mig, det gör jag en gång om året eller så.

Tänkte häromdagen att när det har gått ett år sedan jag började på ITRIM, DÅ ska jag baske mig väga mig.

Har jag då gått ner 5 kilo blir jag glad. Har jag inte det, så är jag i alla fall mer vältränad och starkare än jag var när jag började och det är superbra.

Jag har mindre ont i knäna och där det ibland krånglade med höften är det bara när jag legat helt still superlänge det kan vara lite knöligt en stund.

Men i övrigt lunkar jag väl på i samma spår, kanske jag lyckas ibland att ta lite mindre matportioner samt att ge fan i ta påbackning som om jag vore skogshuggare. Det är jag ju inte!

Men som jag sagt förr:

Mat är gott!

När jag fått till (eller blir bjuden på) något som är så där gott så att det känns som sexuellt umgänge på tungan…. Ni minns väl hur det såg ut när jag hade två små damer på besök..

Då glömmer jag allt vad midjemått heter och bara äter och njuter samt njuter och äter!

Fast då kan jag tänka att precis som vad det gäller motionen, det är precis lika viktigt att vara lycklig och må bra i själen, som i kroppen.

Därför ser jag nu fram emot helgen, jag kommer få en middagsgäst på lördag och det toksnurrar redan i skallen vad jag ska hitta på att ställa fram.

Vi har förhoppningar att hinna ta en promenad till sjön innan maten, om vädret är okej. Motion, mat och umgänge med en härlig vän, finns väl inget bättre?

Troligen hinns även med en sväng till bror och svägerska på landet för att fira Valborg och vårens ankomst med lite havsluft i lungorna och ännu lite mer trevliga promenader och god mat, grillat kanske?

Jag känner vårfnosket spira i kapp med plantorna och tror att det kommer bli bra, alltihopa liksom!

                  Pussen då   !

En liten helg avklarad igen.

För att få arslet ur vagnen och faktiskt baka nattjäst bröd till frukosten, så lät jag helt sonika bli att köpa bröd i fredags.

Så då fick jag ju ställa mig och röra ihop det nattjästa bröd som Moma lämnar recept på. Jag lyxade till med att bryta ner 10-15 valnötter i degen.

Jag har bakat nattjäst bröd förut, men då har det varit sådant man bakar ut och så ska själva bröna jäsa över natten.

Det är svårt att få plats med bröna i kylskåpet som bara har tre små hyllor!

Mycket fiffigare och enklare att låta degen jäsa i byttan!  Jäklar va lyxigt det känns att äta sånt fluffigt, väldoftande, supergott bröd till frukost!

Strax efter frukost for jag iväg och mamma-vaktade, det var stillsamt och vilsamt – och lite, lite småtråkigt..

Men så kom jag hem på eftermiddagen, slängde in en liten benfri lammstek i ugnen.

Kokade en HOT SAUCE på färska tomater och förstås habanero, gul och orange. Inte en droppe i ögat och kom ihåg att ha handskar på mig när de kärnades ur.

LiLo hon lär sig av sina misstag, hon!

Till lammet åt vi ett gott grönsaksris och det var då maken tog fram en burk med chutney. Vi har inte köpt det här märket förr så jag ville kolla vad de kallade de olika ingredienserna.

Sen blev jag brydd:

Vad meeeenar dom?

                                      Pussen då   !