Skrock har jag ju skrivit om förut.

Och nog borde jag väl verkligen för säkerhets skull ha tur-spottat på det tjocka kuvertet till verket som ska bestämma om Kära Make anses tillräckligt gift med mej för att få stanna i Sverige.

Men jag glömde det, så nu gäller det att hålla tummar i stället då?

Spotta är en annan sån sak vi alltid har gjort för att få tur i min familj,

Att när man metar spottar man på kroken innan man kastar i (eller är det på masken kanske?)

Alla vi som är gamla nog har väl också sett/hört sketchen när Margareta Krook spelar sällskapsspel, innan tärningen kastas i den spottas det ju en hel del.   

Spark i baken

det ska den ha som går hemifrån och behöver lite tur, jobbsökande, skrivningar och så vidare.

Tyvärr är Kära Make inte alltid uppstigen när jag går hemifrån när han ska iväg på något sånt, så kanske det är det som är orsaken till att han fortfarande är utan jobb?

Detta ska jag tänka på i framtiden, Maken behöver helt enkelt fler sparkar av sin lilla hustru!

                                              Pussen då   !

Jag borde väl vara glad över att det närmar sig ett PUT och inte putt?

Men tankarna på hur konstigt det resoneras tar nästan överhanden.

Jag kan i alla fall inte sluta förundras, det är ett som är säkert. Kära Make har ju ännu inte fått PUT. (Permanent Uppehålls Tillstånd)

Eftersom man ansåg att vi hade varit gifta för kort tid, fick han bara ett års uppehållstillstånd i första vändan.

Vi var på verket som bestämmer sånt för ungefär ett år sedan och fick det förlängt med ett år efter att ha besvarat några frågor.

Är ni fortfarande gifta?

Bor ni fortfarande tillsammans?

Tänker ni fortsätta göra det?

Vi skiljdes från den utredaren och han talade om att om ett år blir det lång intervju, en timme var ungefär.

Idag får Kära Make ett brev.

Nu är det helt annat ljud i skällan.

Den här gången bedömer man att det ska räcka om vi besvarar exakt samma frågor.

Genom att kryssa i ja eller nej på ett papper, samt extra frågan om han bott i något annat land någon period under tiden.

Jag förstår inte.

Fast självklart är det toppen om det går att lösa på detta vis, speciellt som hans gamla tillstånd varit ogiltigt sedan februari (man får stanna tills nytt beslut fattats).

Papper kommer att skickas på torsdag, de vill ha kopior på att vi betalt avgiften, det som vi har fått papper på tidigare att vi gjort alltså.

Men eftersom det är Sverigehejadagen i morrn,

så kommer jag inte åt nån stencileringsapparat då.

Nu ska jag se om de där figurerna i blågula dresser inte sparkat färdigt på bollen snart så jag kan få ta över fjärsken och bestämma en stund!

                    Ha de gott och pussen då     !

Nä, jag ska inte vara äckligt patetiskt positiv och ge sken av att jag tycker det är såå myysigt när regnet öser ner från torsdag kväll till söndag natt.

Det är tråkigt, trist, enformigt, kallt och ganska så vidrigt!

För att inte tala om hur orolig jag egentligen är för att mina små späda exotiska bebisar ska frysa om sina rötter och blad. Men jag är inte sådan att jag bär in dem när de väl flyttat ut, åh nej!

Har ungarna en gång lämnat mig så får de allt hålla sig utanför, jag är stentuff..

Fast nu var det ju så att jag hade Moma på middag i fredags och att sitta inne och mumsa i sig mat och smutta på lite rödvin, det funkar riktigt bra även i pissväder.

Fotona har jag knyckt från Momas FB!

(Lamm grillat i ugnen, färskpotatis som jag tänkte göra sallad av, men stekte hel i stället)

Och tänk att jag fick i mig två portioner mat och dessutom en bit av rabarberpajen som Moma hade med sig, den var ”spetsad” med lite ingefära, gott!

Alltså med tanke på att jag varit på seminarium hela dagen på hotell Sheraton, var det verkligen inte illa pinkat. (Apropå pinka så har de sensorstyrda papperskorgar på toaletterna där, jag tror jag hann med tre öppningar under en normallång pinkning)

Att städa en regnig lördag fungerar ju det med, till och med riktigt bra, vi blev inte ens osams Kära Make och jag.

Så kom nästa lilla dam och satt sig i mitt kök, med mycket pladder och saker att stoppa i munnen går det rätt bra att slå ihjäl en regnig kväll till.

Efterrätt  denna dag – Banoffeepaj!

Vilken fantastisk underbar god tungsmekande uppfinning!

Några skivade jordgubbar gjorde den verkligen inte sämre…

Igår smällde jag ihop två middagar hos De Gamle, sen for jag hem och gjorde min Peppersoup.

Att laga mat som kokar länge och långsamt medans jag ligger i sängen med något litet gott att mumsa på och en god bok, det är livskvalitet det. Att den sen blev godare än nånsin, starkare och mer matig kändes gjorde det till en härlig avslutning på helgen. Livskvalitet och comfortfood.

Förresten, hur översätter man ”matig” till engelska???

OCH! Förlåt alla goa bloggare, jag läser hos er och märker att jag liksom har tappat min kommentatorsfunktion.

Men jag hälsar på hos er, och jag gillar det jag läser, ska försöka vara lite flitigare med att skriva till er också, lovar!

                               Pussen då   !

Jag kan ha nämnt tidigare att jag inte är så jävla PÅ när det gäller den VALFRIHET jag fått mig pådyvlad, utan att ha valt den.

Jag är för ETT elbolag, ETT telebolag, EN som kör tåg och så vidare..

Just nu är det skolorna i första hand jag irriterar mig på.

Mambo-sonen jobbar på en friskola som tillhör ett stort USA baserat utbildningsbolag.

Smaka på det ordet: Utbildningsbolag!

Alltså, han är anställd för att i första hand vara stöd åt en pojke som behöver det. Men, det har visat sig att han därutöver har fått massor av uppgifter, som nog egentligen skulle skötas av någon med helt annan utbildning än han har.

Själv klagar han verkligen inte, utan tycker det är roligt med utmaningar och att få prova på och klara av massa nya grejer.

Det senaste är att han ska vara slöjdlärare! Om de hade sett de tingestar han under skolåren tillverkat och burit hem till mamma kanske de skulle valt någon annan, det är det första.

Det andra är att när han föreslog att de skulle göra fågel- eller fladdermusholkar,

 fick förslaget att skaffa material på de byggen som finns runt hela skolan. Jag vet inte varifrån de nu fått sitt material, men det verkar ha löst sig.

Det tredje jag har svårt att förlika mig med är att nu behöver de verktyg.

Då är det ju inte så att man tar ur Utbildningsbolagets vinst och skaffar det till skolan.

Nej, han släpar med min slöa fogsvans, min hammare och jag får kånka hem tvingar och borrhuvuden från min svåger.

Var det verkligen så man tänkt att VALFRIHETEN skulle fungera?

Förutom att den utarmar de kommunala skolorna, så tycks det mig som om det inte bara är den här skolan som lockar med datorer, fräsiga lokaler och massa annat, men inte har skolbibliotek eller som sagt ens rätt man på rätt plats eller ens rätt plats att ha rätt man på?

Sen blir jag än mer irriterad när jag tänker på att ett av de för mig viktigaste valen jag gjort i livet, är ett som hela tiden ska vara i farozonen. Nämligen det att jag VILL bo i hyresrätt. Där gör man allt för att ta bort valfriheten istället!

Då jag är en person som alltid har tomt i spargrisen samt verkligen INTE gillar hemmapyssel är det sista jag vill ha att tänka på att vara tvungen att stå för fiolerna själv.

Att bara lyfta luren eller skriva några rader på bolagets hemsida passar mig perfekt när det är nåt som jävlas med mig där hemma.

Förresten har jag delat med mig av den glädjande nyheten att de ska tidigarelägga stambyte i våra hus. Redan under 2013 ska vi få nöjet att skita i kartong igen?

Hurra.....

                      Pussen då   !

Kan ju inte vara fest, nöje, glam och glamour.

Men något lite fler av dem?

Eller kanske lite fler ingenting dagar?

Eller varför inte min önskedröm?

Kortare arbetstid?

Jag har sagt det förr och säger det igen:

Fy, faan vad besviken jag skulle vara om jag var en av de personer runt om i världen som uppfunnit något som var arbetsbesparande och underlättande för andra människor. 

Om jag suttit med min panna i djupa veck, funderat, klurat och sen äntligen kommit på något smart.

Och så visar det sig att allt mitt grubblande och fiffilurande i alla fall inte gjort att arbetsdagarna blir kortare!

Snarare tvärtom för väldigt många!

Snacka om flopp…

Folk får säga vad de vill, men jag är övertygad om att det skulle bli trevligare att leva om man bara minskade arbetstiden med en timme om dagen, jag tror också att fler skulle få jobb om man delade lite på tiden.

Nåväl tills de som bestämmer (det är alltså INTE jag!) fattar galoppen så får man tokfota sina helger, ladda ner och njuta av dem i efterskott

Lördagen gick i damers och Megaloppisens tecken.

Från min balkong såg det ut så här

mitt i smeten så där

Vi satte oss på en bänk en bit bort, min hundprommiskompis, hennes dotter och dotterdotter

Den andra dotterdottern hjulade mest hela tiden, ja alltså efter att hon blixtsnabbt tryckt i sig en "Grodbakelse"

Vad som skulle hänt om jag försökt hjula med en sån i magen vill vi nog inte veta?

Mitt shoppande blev sparsamt, ett litet fodral lagom till min kamera (limegrönt) ett halsband av äkta glaspärlor (ljus-limegrönt) och en pocketbok.

Goa Habanero  

kom som hon lovat, vi kollade loppisen tillsammans, sen köpte vi pizza och njöt av den och solen (å ett litet glas vin eller två) på min balkong, ljuvligt!

Igår pysslade jag om De Gamle lite, åkte och KÖPTE SKOR! (de är ännu i öppetköpperioden, så ni kanske eller inte får se dem sen)

Bästaste Lo

meddelade att vänner till dem hade en utomhuskonsert på en gräsmatta nära mig, så dit cyklade jag och njöt av folk, musik, sol och umgänge.

När jag kom hem hade världens gulligaste Mambo-unge köpt dessa till mig!

Gissa min favvofärg?

                            Pussen då     !

Så det så.

Inte bara gnälla faktiskt, utan även tycka synd om mig själv.

Sommaren är ju här och jag tycker verkligen att det är skönt, fint, vackert, toppen och helt enkelt underbart.

Inte minst när jag förnjuter av tanken på att det endera dagen, närsomhelst faktiskt kan bli dags för årets första dopp.

Dock!

Det jag verkligen inte tycker om med sommaren, våren och hösten är detta:

Min ämliga, knasiga, värkande fulfötter och uschliga, gnälliga och ömtåliga knän.   

Jag blir avundsjuk, bitter, sur och tycker så synd om mig själv när jag tittar på vad andra har på sina fötter så här års.

Små, lätta, nätta, gulliga, fina näpna skor som man kan sommarskutta i.

Jag pratar inte om pumps    eller sandaletter   med skyhöga klackar, bara ett par vanliga sandaler   eller kanske såna här tygskor

   eller en liten ballerina sko.  

Men nää…

Men i stället tittar jag ner på mina egna klumpiga gympadojjor.

Som vanligt större än mina fötter, för att knöljäveln ska få plats.

Jag speglar mig och ser en liten, ganska knubbig hare med fötter nästan lika långa som ben.

Det tycker jag är trist med sommaren!

Jag drömmer om att träffa en som utbildar sig till skomakare och vill göra sitt examensarbete, gesällprov eller vad det heter genom att utforma den ultimata skon till mig....

Men annars är det bra, fredag, lön, sol. Imorron Megaloppis på torget och besök av vänner på grund av detta. Vem vet, vi kanske blir jättesvettiga av allt fyndande och bestämmer oss för att testa sjöns badtemperatur?

Å, jo just det, häromdagen språkade jag om dagen med en ung man (25 ungefär) jag känner sen tidigare, jag blev så glad över att han gnällde på att alla unga tjejer har solikontuttar, det gillade han inte alls!

Det finns hopp om ungdomen   det är ju toppen!

                         Pussen då   !

Jag är en ganska väldigt flitig användare av Facebook.

För mig betyder det att jag har fått kontakt med olika personer, som jag berättat om förut.

Jag gillar också de forum som finns för att till exempel byta saker med varandra, det är fiffigt!

Att kunna ”prata med” personer i grupper som har liknande intressen, levnadsförhållanden, förhållanden fast man bor på helt skilda platser är inte heller tokigt.

Tips om chiliodling och hur knepigt det kan vara att leva med någon från en annan kultur är såna saker jag deltar i där.

(Dessutom är det så, att mitt jobb faktiskt tillåter att jag är inloggad om dagarna, även om jag inte har möjlighet att aktiv där annat än när det blir uppehåll i samtalsflödet.)

Sen får man REKLAM!

Den är så klart riktad, eftersom jag är mycket medveten om att varenda liten bokstav jag klattrar ner där registreras och analyseras.

Har vant mig vid det, bantning, resor, vin och mat är det vanligaste.

De senaste dagarna har det också poppat upp erbjudande om stödstrumpor vilket jag kan ta, då jag senast i går hörde på radio hur inne det är att vara TANT numera!

Men den här:

Eeeh?

Vilken åldring är det som ska avlägsnas?

Jag?

Mamma?

Pappa?

Nån vilt främmande på stan? 

Jag känner mig inte så lite brydd och lite lite oroad av Facebook för första gången.  Är det så att de inte bara snokar runt i mitt konto där? Har de avlyssning i hemmet och på jobbet också?

För visst HAR det hänt att jag både hemma och på jobbet har smågnällt över att De Gamle kan vara ganska krävande ibland.

Fast å andra sidan påstår de ju att Mor upptäcker ”skrynkla tricks” och då vore det ju dumt att ”avlägsna” henne? Och min mamma har faktiskt varit ”skrynklig” så länge jag kan minnas, så visst har hon upptäckt trickset.

Och plastikkirurgerna kan förstås vara åldringar de med, så kanske det är de som ska avlägsnas, eftersom de ”har förvånad”?

Vad tror ni?

                                      Pussen då   !

Och om att prestera och vara effektiv och att tjäna på allt man gör, samt att göra det man gör.

Hillevi Wahl skriver i dagens Metro om att rörelse kan vara en hjälp mot depressioner.

Men jag fäste mig framför allt vid det sista stycket i hennes krönika.

Där skriver hon att man borde införa Praktisk Motionsorientering i högstadiet.

Jag tänker en del på detta, att det har blivit onaturligt att röra sig om man inte gör det för att UPPNÅ något.

Man ska nå ett RESULTAT annars finns det liksom inte någon anledning att göra något överhuvudtaget verkar det som.

Det verkar som om det är mer eller mindre otänkbart att överhuvudtaget röra på kroppen om man inte först bytt om och helst anslutit samtliga organ till mätare som kan tala om vad man PRESTERAT under tiden.

Att bara gå eller cykla utan mål tills man inte har lust eller orkar längre, tycks inte längre vara en naturlig del av livet.

Herreminje! som jag och mina kompisar travade, traskade och flanerade planlöst när vi var unga. (och faktiskt fortfarande ibland) Så mycket vi han prata om, så konstiga ställen vi hamnade på och som vi skrattade och flamsade under tiden.

(det gick till exempel knappt att hitta en bild på Google, när jag sökte på promenera där inte alla hade träningskläder)

En annan del av livet är den man får betalt för.

Arbetslivet alltså!

Numera känns det som om arbetsgivare förväntar sig just det, att det ska vara LIVET, DITT INTRESSE, DIN IDENTIET, jaa, i princip DIN RELIGION!

Det kan väl inte bara vara LiLo som i första hand ser det som något man håller på med för att tjäna pengar till sitt uppehälle?

Det är nog inte bara jag som är övertygad om att mitt inflytande på annat än microdetaljnivå är ganska obefintligt.

Det kan väl inte heller bara vara jag, som kämpar (ibland förgäves) mot sömnen på dessa eviga möten med entusiastiska chefer, småchefer eller ännu värre KONSULTER?

Siffror, färgglada diagram i stapel- eller cirkelform!

Visioner, Verksamhetsplaner, Budget, Utfall, Projekt och Utredningar.  

Möten, Intranät, Medarbetarfika, Seminarier med blädderblock och ”bikupor”,

Workshops då vi tokklistrar post-it lappar i glada färger helt spontant under överinseende av någon konsult som lånat sin klädstil från Mad men.

(vilket i mina ögon får dem att se ut som gossar som klätt ut sig till min pappa som ung)

För att inte tala om när vi ska tala om kommunikation och får reda på för åttioandra gången, att varje människa är som ett isberg!

Jag förväntas tycka alla dessa saker är intressanta, utvecklande, nyskapande och ta till mig det med ett leende och förväntansfullt (fån)flin.

Detta för en summa som med nöd och näppe räcker till mat, husrum och någon liten trasa att skyla valkarna med.

Nä, vet ni vad!

Jag gillar mitt jobb, mina arbetskamrater och har bra arbetsförhållanden. Jag lär mig en hel del och har till och med riktigt roligt då och då.

Dock! Det är inte det som är JAG.

Det är inte min identitet, mitt liv eller min religion.

Att leva, tillsammans med andra, ibland i ensamhet. Att ta till mig nyheter, omvärdera och förhandla mina tankar, värderingar och åsikter. Att njuta i nuet och så mycket jag kan av ren vardagslycka. Att stå i köket och röra i grytorna. Att titta när mina plantor växer. Att skrika och gapa på min Mambo-son och ibland även på min Kära Make. Svettas på Itrim eller med Carl, simma under fluffiga moln och massor av andra saker.

Det är JAG.

Telefonist, det är mitt jobb dä sä!

                                 Pussen då   !