Det är ett av mina favoritcitat från Astrid Lindgren-världen.

Jag har för mig att det är Madicken, som omtalas med dessa ord.

I fredags blinkade det till.

På väg hem skickade jag ett SMS till Moma, frågade om hon inte ville sitta på balkongen lite och passa på att äta när hon ändå var där.

Herre minje vad blev jag när hon kunde och ville komma!

Vi möttes ute, handlade lite sen gjorde hon en prima rumpunch, som vi avnjöt i värmen.

Fast först fick jag plocka in bebisarna så vi fick plats att vara där. Ännu så länge kan jag inte gömma mig helt bakom dem, men jag försökte i alla fall.

Sen gjorde vi maten tillsammans, öppnade en flaska vin och snart kunde vi hugga in på grillad entrecote, sallad med grillad sparris och grillad halloumi.

(neej, vi grillar inte på min balkong, jag har grillpanna)

Efter någon timme ringde Bortbo-sonen och ville bli utfodrad. Tur att både Moma och jag har svårt att laga lite mat, det räckte bra till både honom och kompisen.

Det hör inte till vanligheterna att de sitter kvar och babblar någon timme, så det kändes riktigt kul att de valde det den här gången.

Jag är rätt nöjd med att ibland få såna infall, oplanerat, trevligt och gott, bättre kan det väl knappast bli?

På lördagen pysslade jag om mina plantor lite, två av mina övervintrade plantor är fullkomligt översållade av blommor, blir det frukter av alla blommor kan jag nog sälja lite på torget till sommaren?

Den gambiska bittertomatens blommor är helt enkelt fantastiskt vackra i sin enkelhet, tycker jag.

Nu är det vardag och varmt så man baxnar på jobbets lilla uteplats, den är nedsänkt mellan huskroppar som är klädda med någon slags metall. Som att ligga och sola med en sån där metallskiva under hakan, fast större liksom!

Ett par små timmar kvar att jobba, sen ska jag gå på fotboll – igen!

                             Pussen då    !