kucke-li-lo

Inlägg publicerade under kategorin Fåfänga författardrömmar

Av Li-Lo - 15 juni 2010 15:59

Jupp, så här tyckte jag det var att börja skolan!





Nu skulle vi väl ändå komma igång? Vi gick ju i skolan nu, och det hade gått flera dagar sedan fröken gav oss de ljust blå böckerna med rader i. Räkna skulle vi få göra i de rosaröda, de med rutor i.

 Det hade varit lekar och sånger, vi hade blivit indelade i grupper, jag hamnade i den blå. Slöseri med tid tyckte jag, i skolan var vi väl för att läsa och skriva?

Så tog Fröken kritan och skrev ett stort A på den gröna tavlan. Sen vände hon sig mot oss i den blå gruppen och frågade:

Vet ni något som börjar på bokstaven A?

-          Apa, apelsin. Jag ropade genast högt, för jag visste ju svaret och trodde att jag skulle få beröm.

-          Ja, det var rätt Liselotte, men du får inte svara innan du räckt upp handen och jag sagt ditt namn.

-          Men, fröken, det börjar ju på A. Det vet jag för jag kan läsa.

-          Här i skolan väntar man på sin tur och alla måste räcka upp handen.


Jag försökte vara tyst och tänkte lite. Var det så som storebröderna sagt att Fröken kan vara fläng i roten? De hade pratat om det, att deras fröknar var det ibland. De hade också sagt att man kunde bli utkörd i korridoren om man var ”uppnosig”. Jag visste inte riktigt vad det betydde, men trodde inte att det var något jag var i alla fall. (I spegeln tyckte jag inte det verkade se ut så, men jag misstänkte att de kanske menade något annat) Nu hade fler andra försökt sig på att hitta på ord som började på A och nu sa fröken att vi skulle öppna den blå skrivboken, för nu skulle vi få skriva A i den.


Vi skulle skriva hela första sidan full med stora A:n. Jag tog min gula blyertspenna och plitade snabbt som ögat sidan full, när jag var klar kom jag ihåg att räcka upp handen samtidigt som jag ropade:

-          Fröken, fröken jag är klar

-          Du får inte skrika i skolan Liselotte

-          Men jag är ju klar, vad ska vi göra nu, ska vi skriva andra bokstäver?

-          Nej, nu får du sitta och vänta tills alla är klara.


Sitta och vänta? Jag ville ju göra något nytt. Innan de andra hade plitat sin första rad, hade jag tröttnat på väntandet. Jag tittade i min bänkkamrat Anders bok, han hade bara fått till två stycken stora A, det verkade som om han glömt hur man skulle göra. Genast försökte jag berätta för honom hur han skulle göra.

-          Liselotte låt Anders jobba ifred!

-          Men han kan ju inte?

-          Du ska sköta dig själv och låta dina klasskamrater jobba själva.


Ännu en tråkig stund senare glömmer jag mig igen och frågar högt om vi inte ska skriva några andra bokstäver snart. Fröken blir irriterad och säger till mig att sitta tyst och vänta tills alla är klara. Jag blir mer och mer fundersam och misstänker att det verkligen är så att hon faktiskt är fläng i roten.



Det gick några veckor. Jag kom sällan ihåg att räcka upp handen och att vara tyst när jag visste svaret på något. När klasskamraterna i högläsningen försökte staka sig igenom vad Li och Lo pysslade med i boken, kom jag sällan ihåg att jag inte högt fick fylla i de ord de fastnade på.



 Hemma var det som vanligt, jag läste textremsan på Familjen Flinta högt för mina storebröder när mamma inte hade tid. Jag fortsatte leka skola med stora gula Teddy, lilla grå luggslitna Nalle och den vithåriga dockan Mia. Dock hade min ton mot eleverna i den lilla klassen hårdnat och de fick sällan beröm. Jag klagade över att det var tråkigt i skolan, men traskade de två kilometrarna varje dag med den blå och beige väskan dinglande över axeln. Fortfarande kunde jag inte förstå, hur det kunde ta en evighet för en del att skriva de där bokstäverna och siffrorna på sina rätta platser.



Vi fick dock börja gå till Biblioteket. Nu när jag äntligen blivit en förstagluttare fick jag lov att ha ett eget lånekort. Mitt blå lånekort hade nummer 1197, tant Ekman och de andra i personalen behövde inte fråga, de kunde det utantill när jag kom för att lämna tillbaks mina böcker. En dag när vi var på Bibblan, satt en klasskamrat och tittade i en bok, jag hörde att hon pratade högt och tänkte att jag skulle kunna få reda på vad grävlingen Polly sysslade med om jag satte mig där och lyssnade när hon läste. Då upptäckte jag att hon inte alls läste vad som stod på sidan, utan bara tittade på bilderna och hittade på!

Jag blev både upprörd och arg.

-          Vad gör du?

-          Läser

-          Nää, det gör du inte, varför håller du på så där? Varför LÄSER du inte? Du ser väl vad det står? Sluta hitta på, det är ju inte det som står där. LÄS istället!

-          Liselotte, på biblioteket ska man vara tyst.

-          Men fröken hon LÄSER ju inte, hon bara hittar på. Det står ju där vad Polly säger!

-          Liselotte, nu får du ta din väska och gå ut och vänta på oss utanför, kan du inte låta bli att vara uppnosig får du inte vara kvar och du får inte låna några böcker den här veckan.

-          Det är ju hon som gör fel.

-          Sluta nu, kom så följer jag med dig och hämtar jackan.


Jag gav upp följde med, hämtade min mörkblå täckjacka och ställde mig att vänta utanför det grå tvåvåningshuset som där biblioteket låg i källarvåningen.

 Nu var jag nästan säker på att fröken var fläng i roten, det var ju Lena som gjorde fel! Dessutom verkade det ju som fröken fått för sig att jag var uppnosig. Jag försökte spegla mig i fönstret för att se om min näsa börjat peka uppåt, men det enda jag såg var klasskamraterna som valde och valde, de flesta bland bilderböckerna. Jag som hade velat låna en ny kapitelbok, kanske en av Gunnel Linde som skrev så roliga böcker.



Hemma försökte mamma få mig att förstå att det var så det var i skolan. Man måste göra som fröken säger och försöka vara tyst. Bröderna tittade menande på varandra och såg ut som om det var precis det här de pratat om! Mamma sa också, att min näsa var lika fin som förut och att jag var jätteduktig som kunde läsa, skriva och räkna redan, fast jag precis börjat skolan. Jag lovade henne att försöka vara tyst och snäll nästa dag.



Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men ivrig var jag och ännu så länge stolt över det jag kunde. Det var konstigt att det tog så lång tid innan vi skulle få göra något jag inte redan kunde och väntan på att kamraterna skulle fylla sina rader i de blå och rosaröda böckerna blev tråkig och långsam. De kunde inte svaret på frågorna fröken ställde och jag ville ju bara hjälpa till, så jag delgav dem gärna högt det jag visste. Frökens tålamod höll sällan en hel dag, jag fick tillsägelse på tillsägelse, men korridoren hade jag inte fått gå till ännu.



Det gick någon månad och jag kämpade på, försökte låta bli att prata när jag fick sitta och vänta på de andra. Ibland kom jag ihåg att räcka upp handen och jag lärde mig en del saker jag inte kunnat förut. Fröken var faktiskt jättesnäll ibland, mina blå och rosaröda böcker fylldes av guldstjärnor och jag tyckte det var roligt att lära mig nya sånger och det där med Jesus och sånt hade jag inte hört talas om tidigare.


En dag skulle vi prata om hembygden och fröken skrev olika ord på tavlan som beskrev det hon pratade om.

Jag tittade på och skrev av orden i min bok. Jag tittade på vad jag skrivit och så glömde jag allt det där med att vara tyst, räcka upp handen och vänta på min tur, igen!

-          Fröken så där stavar man väl inte?

-          Liselotte, du ska inte prata nu.

-          Men fröken du har ju stavat fel!

-          Nu får det vara nog, nu får du gå ut i korridoren och jag ska ringa din mamma. Du får inte störa hela tiden.

-          Jamen

-          Så, nu går du ut och slutar genast vara så uppnosig.



Tårar av ilska och förödmjukelse rann ner för mina kinder när jag väntade i korridoren. Nu visste jag att det var som de sagt.

I korridoren fick man sitta, uppnosig var man och fröken var, precis som de avgudade auktoriteterna till storebröder sagt:

– Fläng i roten!




ANNONS
Av Li-Lo - 10 juni 2010 16:00

fann jag i lådan   



Hon tittade åt båda hållen, stannade precis utan för tobaksaffären med sin kvällstidning i handen och trisslotten i fickan. Allt oftare kände hon sig osäker på vilket håll som var det rätta. Femtiotvå år i samma lägenhet, men numera hade omgivningen förlorat den självklarhet den alltid haft.



Lyckan över att de haft råd att köpa en lägenhet var lika stor som overklig. En son och en dotter hade de hunnit få och i hennes mage växte det tredje barnet. Befriad, tänkte hon skamset när den sista av deras få pinaler lastades in i den lilla lånade bilen. Äntligen få slippa svärmors blickar och goda råd. Hon var tacksam och hyste varma känslor för sin makes mamma. Då pojken var på väg hade det varit så självklart att de skulle gifta sig. Allt annat fick lösa sig på vägen. Vardagen tog snabbt över, den var inte rosenskimrande överhuvudtaget. Hos svärmor i Vasastan var det rymligt, men mörkt och belamrat med möbler.

 Tryggheten på Söders hemtama gator fattades henne. Väninnorna hon träffat varje dag, hade flyttat även de. Till egna lägenheter med sina makar, de var fruar allihop i tjejgänget numera, lyckliga fruar. Sex år hade hon haft på sig att vänja sig, men kände sig sällan som en fru och var inte säker på om hon var lycklig heller. De pratade inte om det när de träffades, tjejerna. Det kändes inte rätt att verka missnöjd. Sura gamla gummor, de klagade på sina gubbar, sånt gjorde inte tjejer från Söders höjder. Hon hade ju en snäll man. Alla karlar drack väl lite för mycket ibland? Hon tyckte inte om det alls, när han var på pickalurven som han kallade det.



Vårsolen lös på hennes smaragdgröna jacka, hon stod kvar utanför tobaksaffären och tvekade. För att samla tankarna tog hon de få stegen till bänken vid fontänen. Satte sig en stund och tittade på dem som passerade. De var inte bekanta. Det var de förut. När hon och grannfrun tog med sina barnaskaror till torget och satt tillsammans en stund i solen. Barnen satt stilla på bänkarna så länge de små pinnglassarna räckte. Idag satt en liten ljushårig flicka med skrapade knän på bänken bredvid med sin mamma. Hon slickade koncentrerat på en alldeles för stor glasstrut. Den smälte över hennes hand, i ansiktet hade hon utsmetade spår av vanilj och choklad.

 Inte behöver en så liten jänta en så stor glass tänkte hon. Fanns det ens så stora glassar förr? Det visste hon inte, men om det funnits hade de i alla fall inte haft råd. Grannfrun hade fyra ungar och själv hade hon tre. De köpte aldrig till sig själv heller, det gjorde dagens föräldrar. Det lilla vi fick över när det nödvändiga skaffats, det sparade de. Vuxna människor ser fåniga ut när de sitter ute och slickar på glasspinnar, mindes hon att hon och grannfrun sagt till varandra. Hemma hände det att det åt paketglass, randig i ljusgult, varmt brun och lent rosa. Ett halvliterspaket av papper delades noggrant i fyra delar. Barnen fick varsin och hon och maken delade på den sista biten.



Saknaden efter honom gjorde sig påmind, som så ofta. Varje dag, oftast varje timme förnam hon känslan av saknad i hjärta, mage och hjärna. ”Men mamma, pappa har ju varit borta i femton år nu." Barnen kunde inte begripa att det var just det som gjorde så ont. Han var borta. Han skulle aldrig mer se på henne med sin varma blick, han skulle aldrig mer irritera henne. Inte en enda gång till skulle han se trotsig ursäktande ut, när han tog ännu en öl ur kylen. Ingenting skulle han göra, inte någonting. Borta, det är fortfarande det jag inte förstår, tänkte hon.



Trerummaren de köpt kändes som en jättevåning i början. De fick ett eget sovrum och barnen delade på det andra. Ändå hade de ett över. Plats för soffa, de ärvda stolarna och så småningom deras svart-vita TV med teakdörrar som gick att dra för då de inte tittade.

 De hade massor av kul. Tjejerna och hon fortsatte att träffas regelbundet. Deras gubbar var med när de firade födelsedagar, på kräftskivor och andra fester. De skrattade och dansade massor och hade så roligt.



Varför sitter jag här? Just det en kvällstidning var det. Hon reste sig från bänken, tog de få stegen fram till tobaksaffären. När hon höjde handen mot handtaget upptäckte hon tidningen hon redan höll. Generat vände hon om, vandrade långsamt hemåt mot tystnaden.

ANNONS
Av Li-Lo - 7 juni 2010 12:42

och hittade denna stackars man!


Ensam (om att förstå)



Era blickar bränner, trots det skydd jag försökt bygga upp. Eftersom ni inte tillhör oss som vet, behöver jag ett skydd för att hindra era blickar att skada. Det verkar vara omöjligt att få er att förstå. Ni har aldrig lyssnat på vad jag säger. En del av er har påstått att ni ska lyssna och kallat er läkare, psykiater, psykolog. Skickat hem mig med tabletter som ni sagt ska få mig att komma till ro. Komma till ro, när jag är en av de få som vet, ser och hör?

  Tabletterna har jag hämtat på apoteket, jag vet ju att ni kontrollerar sådant. Jag släpper inte in er i mitt hem, att de ligger kvar i sina små askar inuti påsar som travats i rummet, det vet ni inte. Ännu så länge har ingen av er lyckats ta er in. Det ringer på min dörr ibland, men jag öppnar aldrig. Mina väggar skyddar mig. Ventiler, fönster och andra öppningar har jag täckt. Det är svårt att få det tätt, men jag köper extra tjock ugnsfolie. Den är stark och tjock, jag litar på att den håller mitt hem tryggt. Jag vill känna mig säker där. Jag känner mig inte säker utanför, men går ofta ut ändå. Det måste finnas andra som vet, även här där jag nu bor. Jag går ut, men jag är vaksam och har byggt upp ett skydd mot dem som inte vet. Mina ben har inte alltid varit tillräckligt skyddade, jag behöver stöd av en rullvagn de gett mig. Jag kan därför inte resa runt som tidigare. Det var på en resa jag föll och blev tvingad att tillbringa en dag på ett sjukhus. Blickar, apparater som lös genom min kropp gjorde att jag sedan dess förlorat styrkan och får hålla mig nära mitt hem. Jag sätter mig på en bänk på torget och betraktar de som passerar.

 De som ser mig när jag sitter där, de vet inte. Om jag tvättar mina kläder och min kropp förlorar jag en del av skyddet. Jag hör att ni kallar mig smutsig, snuskig och äcklig. Ni verkar inte veta att jag hör. Jag önskar att ni förstod bättre.

   Att skydda ögonen är svårare. Solglasögon begränsar synfältet, jag är rädd att missa någon. Lösningen är att aldrig titta på någon som har ansiktet vänt mot mig. Blickar från dem som inte vet bränner svårt i mina ögon och skadar även min hud. Det gör ont när de sveper över mig. Som svaga elektriska stötar mot min hud.



Jag kände mig tryggare där jag bodde förut. Jag var ensam om att veta även där, men jag var mer van vid dem. Deras ansikten var bekanta, ända sen jag var barn. Det fanns de som alltid försökte fästa blicken i min, men jag hade lärt mig vilka de var. På sätt kunde jag undvika dem genom att gå andra vägar eller vända mig om när de kom. När jag var barn var det annorlunda. Jag tror att barns hud är mjukare och starkare mer elastisk, det går inte lika lätt att skada den. Det var lättare, jag var sällan rädd eller orolig då. Det hände till och med att jag i de lägre klasserna kunde röra vid mina kamrater under lekar och lektioner.

   När tonåren tog över och jag började förstå att jag visste, avtog allt sådant. Brännandet började och de sista skolåren var jag knappast närvarande, blickarna började smärta mer och mer. Den enda smärta som alltid var värre, var bestraffningarna jag fick av pappa. Mamma verkade förstå hur svårt jag hade det. Hon lät mig stanna hemma allt oftare. Mina dagar tillbringade jag i mitt rum, bakom tjocka fördragna gardiner och neddragen svart rullgardin. Mamma lät mig vara i fred, men förmådde inte få pappa att förstå. De dagarna upplevde jag frid ända fram till den sekund jag hörde ytterdörren öppnas. ”Har du låtit honom slippa skolan idag igen” Hans röst ekade i lägenheten, jag visste att mamma inte skulle kunna stilla hans vrede. Bestraffningen för min lathet var intensivt plågsam. Pappa var stark.  Ändå lärde jag mig uthärda, det var en kortvarig smärta. Han bestraffade mig inte varje gång, andra gånger lät han mig vara ifred. Hans tystnad varade i dagar. Pappa gick bort när jag var tjugo. Mamma och jag tog hand om varandra. Hennes blickar brände inte, trots att hon fortfarande var ovetande när hon gick bort för femton år sedan. Då hade jag börjat mitt letande efter andra, reste med tunnelbana, bussar och pendeltåg. Vid varje station och hållplats har jag suttit kortare eller längre stunder. Ibland har jag varit ganska säker på att jag sett en person som vet, men har inte fått kontakt. För sju år sedan tvingade ni mig att flytta. Huset skulle byggas om, och jag fick flytta hit.



Strax efter flytten förlorade jag kraften i mina ben. Nu får jag leta här. Hittills har jag inte funnit någon. Det finns barn som ser rakt på mig utan att det bränner. Om jag försöker prata med något av dem är det alltid någon vuxen, något äldre barn som drar iväg med dem. ”Du ska inte prata med såna farbröder!” Barnen kan låta blicken vila kvar på mig när de dras undan, det gör inte ont.  

   Ibland har jag sällskap av en hund som ligger under bänken för att få skugga. Den kommer och går. Vem som äger den vet jag inte. Det är synd att jag inte kan tala med den, jag är säker på att den vet. Alla djur vet, de ryggar inte för min lukt eller mitt utseende. Vissa dagar sitter den framför mig, ser rakt in i mina ögon. Det känns inte alls. Jag rör den ibland, en hand på huvudet eller ryggen. Sträv päls, mina naglar kan känna huden mellan hårstråna. Hunden tröttnar snabbt på att sitta framför mig. Den traskar iväg eller tar sig in under bänken igen.

Det känns bra att den ligger där. Troligen kommer den att uppfatta mycket tidigare än jag, när det kommer en som vet.



  



Av Li-Lo - 3 juni 2010 12:43

Om man läst tidigare berättelser hittar man en liten länk till en av dem i den här. Det är lite av min tanke, att allt och alla hänger ihop på ett eller annat sätt.


Den här kallar jag:


Hann inte




Måndag igen. Inget har hänt. Miraklen uteblev. Den här helgen också. Kvart över fem ringde klockan. Kroppen alldeles för tung. Kudden fortfarande mjuk. Svårt att lämna. Myset i TV-soffor. Kräver starkt kaffe.

 Lika ensam som i helgens början. Huvudet är tyngre, mycket tyngre. Påsar under mina rödsprängda ögon. Lukten i lägenheten. Inget man vill dela. Katten bryr sig inte. Jag skulle vilja dela. Det har alltid tagit slut. Innan jag hunnit. Stora steg tar för lång tid. Har foten i luften för länge. När jag ska sätta ner den. Ser jag redan ryggtavlan. Hann inte. Ensamt innan det hann bli tvåsamt.


 I fredags som vanligt. Tog en bira efter jobbet. Och sen en till. På puben finns andra. Tror vi delar något. Vet inte vad. Vi är vana vid varandra. Vi har haft kul. Förut. Det snackar vi om. Och om fotboll. Sport och trav.

Luftar känslorna. På det sättet. Ingen väntade hemma. Katten förstås, men. Bara en bira till. Redan mörkt utanför. Borde ha käkat. Öl fyller magen. Lättare att glömma hungern. Alla sorters. Den kommer tillbaks senare. Det är bättre utan den. Den gjorde ont i fredags.


Jag har sett hennes fräkniga ansikte genom fönstret många gånger, men hon brukar aldrig komma in. Nu fanns det nära mig och hennes blågnistrande ögon såg rakt på mig. ”Hej, visst är det du, va kul! jag ska träffa en kompis innan vi åker till stan, vi ska på en klubb och dansa sen. Äntligen har ungarna blivit så stora att jag kan göra saker för mig själv”

 Hon satte sig på stolen mittemot min. Hennes fräkniga händer på bordet, nära mina som höll hårt i ölglaset nu. Trettiosju på hennes vänstra och fyrtiotre på hennes högra. Jag började räkna fräknarna samma dag vi träffades och blev kära. Den sextonde april nittionhundrasjuttioåtta. De etthundrasjuttiotvå i hennes ansikte var lika söta nu. En del av dem hade krupit in och gömt sig i små rynkor runt hennes ögon. ” Hur gamla är de nu?” Självklart visste jag redan svaret. Alla visste att hon blivit på smällen med någon rastasnubbe på Roskildefestivalen den sommaren. Jag var den enda som inte garvade åt det. ” Snart tjugo nu. Det är härligt att bo här igen, jag hade så kul här förr. Du, jag har sett dig ibland, men visste inte säkert om du kände igen mig längre” Inte kände igen! Jag sa ingenting, men tänkte på hur tungt det hade känts när hon någon gång den hösten försvann till en annan förort. Då kunde man redan ana en rundning under hennes islandströja. Jag blev kvar här, har varit kvar sedan dess. ”Men hur mår du egentligen? Du ser lite sliten ut” Jag skulle öppna munnen, övertyga henne om att allt var toppen. Då ringde hennes mobil och hon försvann ut genom dörren för att prata ifred. Utan för pubens fönster lös hennes ljusa ansikte i det svarta. Hon stoppade ner mobilen i fickan. Kom in och satte sig ytterst på stolkanten. Hon lossade mitt fasta grepp om ölglaset. Tog mina valkiga händer mellan sina mjuka, trettiosju och fyrtiotre. Åttio fräknar som kramade mina händer. Fast blå blick riktades rakt in i min rödsprängda. ”Jag måste sticka, min kompis står vid tunnelbanan. Men ta hand om dej, ta dej själv på allvar, lova det. Jag vet vilken fin kille du är”

 Innan jag hann öppna munnen var allt jag såg hennes ryggtavla. Innanför kläderna på den fanns vit hud, täckt av oräknade fräknar.



En stor stark. En sexa whiskey också. Det blev ännu mörkare. Det blev en riktigt mörk helg. Minnena få. Hungern sved i hela kroppen. Längtan gjorde mig tung. Fick katten mat? Sket gjorde den. Det är jag säker på. Minnen, men inte från helgen. Vit hud. Gnistrande fast blå blick. Oräknade fräknar. Kattjäveln!

 Ikväll ska jag inte.




Av Li-Lo - 1 juni 2010 13:20

från min "låda"


    Bakom henne...                                
                                                  
                                                  
                                                  
         


Jag gick bakom henne som vanligt. Under hela vårt samboliv har hon gått först. Vi hade varit vid sjön. Jag tycker om sommarkvällarna vid sjön. Ofta tänker jag på vilken tur vi har som kan promenera dit på mindre än en kvart från vårt hus. Vi köpte huset för snart tjugo år sedan. Det är rymligt och trivsamt, men inte för stort eller vräkigt. Jag trivs där. Jag har lätt för att trivas. Hon trivs sällan längre stunder med något. När det gäller vår bostad är jag glad att jag satte ner för foten för att få min vilja fram. Annars får hon gärna vara den som bestämmer. Det gör mig sällan något.

 Hon vill gärna vara synlig. Genom sina åtaganden i den lokala politiken sker det ganska ofta. Ingen fråga tycks för liten för hennes intresse och engagemang. Hon läser alla brev, lämnar sällan något obesvarat. Katthem, gatubelysning, rättvisemärkt kaffe i stadsdelsnämndens cafeteria. Vilsna ungdomar eller nedläggning av apotek. Lokalpressen hör av sig och hon uttalar sig gärna, framstår som påläst och kunnig.

 Hemma går vi mest om varandra i en trivsam, parallell tystnad. Gemensamma vardagsaktiviteter som den ikväll är ett undantag.  Jag vandrar gärna den här vägen ensam alla årstider. Att se sjön ger mig frid. På sommaren kan jag bli sittande länge på en klippa. Somliga kvällar klär jag av mig och låter det svala sjövattnet omsluta mig. Att ligga på rygg och flyta, låta vattenljuden fylla mina öron fyller mig med en mild, mjuk lycka.

 Men ikväll skulle vi vistas vid sjön på hennes villkor. Vi skulle testa ett nytt sätt att slappna av genom aktivitet. ”Man behöver fylla sig med något för att tömma huvudet på tankar”. Jag har inte riktigt förstått det, men följer med henne. Aktiviteterna är intensiva en kort period, oftast i början på varje sommar. Efter en månad eller så kan jag återgå till min stilla vardagslivslunk.

 Fiske. I år är det fiske som ska få oss att slappna av och må bra. När hon började prata om det i förra veckan stannade jag till på Statoil och köpte två spön för 99 kronor styck. Hemma på köksbordet låg redan två kompletta ABU-spön med exklusiva rullar. Bredvid stod en låda full med drag, tafsar och linor. Mitt är fortfarande orört, 99 kronors spöet tog jag med i kväll. Jag lät henne fnysa åt mitt val av redskap.



Jag älskar min sambo. Hon är rund och mjuk. Vi har trevliga vänner och relativt normala relationer till våra få släktingar. Att resa med henne är fantastiskt. Hon är påläst och välinformerad. Genom sina olika engagemang har hon kontakter på många platser runt om i världen. Vi besöker dem, blir väl mottagna och får inblickar i vardagsliv som känns speciella och unika.

 Olikheterna mellan oss är stora, ta bara en kväll som den här. Hon vill ha resultat av det hon företar sig. Fiskar man ska man få fisk! Abborrpinnen hon drog upp var för henne ett bevis på att vår kväll var lyckad.  Tystnaden, stillheten och doppet i det svala vattnet var min behållning av vår gemensamma kväll. Det gav mig oändligt mycket mer än anblicken av den lilla randiga fiskkroppen som riste på bergknallen. Synen av min älskade sambos mjuka, lena vita kropp på den gråsvarta skrovliga stenen fyllde mig med stillsam, sugande åtrå. Kvinnan i mitt liv har en kropp som består av de mest ljuvliga kullor och dalar. Under åren har de förändrats och förflyttats likt topografin i en landskapsbild. Hon vet mycket väl att jag gärna njuter av den synen. Innan hon glider ner i vattnet kråmar hon sig ytterst lite framför mig och särar på benen ett kort ögonblick. I vattnet simmar han tillräckligt nära för att våra kroppar ska snudda varandra, aldrig mer.



Nu är vi på väg hem. Jag går bakom henne i den branta backen. Hennes bara, runda, starka vader spänns i uppförslutet. Baken rör sig mjukt och böljande under sommarklänningens blommiga tunna tyg. Midjans valkar, nackens fjun, armarnas rundhet och redan en antydan till fukt i hennes armhålor.

 Gick jag framför henne skulle den synen vara mig förvägrad.



  


Av Li-Lo - 26 maj 2010 13:59

var det enda ord jag hade att utgå från när den här berättelsen kom till. Det kan eventuellt vara "Guzzi-tjejen" från en annan berättelse, men det är inte säkert..


Håll till godo


   ”Du har blivit så djävla skum!”  vrålade hon, reste sig, sprang ut och slängde igen dörren, så att vartenda  fönster i lägenheten skallrade.

   Kvar satt jag och lyssnade på hur ljudet av springande fötter försvann snabbare än fönstren tystnade. Hennes ord skallrade  fortfarande mot huvudets skål och min förvirring sprang ingenstans. Vad menade hon? Hade jag blivit skum? Det var väl inte jag som under loppet av några veckor förvandlats till någonting helt nytt.


Två veckor tidigare hade vi som vanligt vid löning åkt till Täby centrum på lördagen. Sen Maya fyllde tio år hade vi gjort det varje månad. Egentligen tycker jag inte om att gå i butiker. Inomhuscentrum tilltalar mig inte alls, jag föredrar mindre butiker och luft ovanför mitt huvud. Men för min älskade dotters skull var det inga problem att stå ut.

   Det är ju så viktigt att ha kvalitetstid tillsammans, det kan varenda präktig föräldratidning, beskäftig ”ta ditt ansvar även som skild kurs", och näbbig dagisfröken intyga. Så jag bet ihop och följde min dotter ut och in i alla de affärer hon ”måste kolla lite i” Likt en arabisk hustru fanns jag tillgänglig och tyst tio steg bakom min dotter, jag, en fyrtioårig helgpappa, lite tunnhårig och uppgiven, men med full koll på vad som gjorde min dotter lycklig. Plånboken kanske åkte upp lite oftare än den borde ha gjort, men glädjen i Mayas ögon över varje lite pryl! Vilken pappa kan låta bli när pengarna räcker och blir över ändå?

   Den här lördagen var inte annorlunda, Mayas ögon glittrade när hon fick ännu en lite påse att bära. Jag visste att hon verkligen inte behövde ännu en glittrig penna, inte heller ett till block med rosa hjärtan. Hon behövde inte den där tröjan heller, det visste jag så väl, men när hon la sitt söta huvud på sned och tittade på mej kunde jag inte neka henne.

   Påsar i rosa, lila och blått, påsar med sjuttiotalsblommor och en minimal silverfärgad påse, Maya skuttade bredvid mig på väg till den obligatoriska vilan på pizzerian. Min dotter älskar pizza, och för mig var det skönt att få vila en stund och få lite tid att prata med henne. Visst skulle hon vara hos mig hela helgen, men hemma är det så lätt att tappa bort tiden, det finns något att syssla med hela tiden. Maya kunde tillbringa timmar i sitt rum, pyssla med sina små saker, rita, sjunga högt och falskt till sina Darinskivor, klä ut sig och sällan vara i behov av mig, att jag fanns, lät lite då och så verkade vara nog.


Maya pladdrade på i den halvtomma pizzerian. Juan hade som vanligt nickat vänligt när vi kom in, lika mycket hälsning som en bekräftelse på att vi ville ha våra vanliga oxfilépizzor med extra allt. Maya berättade om den nya killen som börjat i klassen, och som inte liknade någon annan som gått där tidigare. Han hade bott i stan tidigare, hade gått om ett år och skulle alltså egentligen gå i åttan. Pizzorna kom in, vi bytte samtalsämne och pratade om resan vi skulle göra på jullovet. Jag undrade i förbifarten över att Maya lämnade mycket av köttet, men trodde det kunde bero på att jag fallit till föga även för tjatet om att få provsmaka ur jättepåsen vi köpt på Godisparadiset. Visst skulle det egentligen vara till mysstunden på kvällen men Maya visste så väl att pappas regler kan tänjas vid behov och med rätt sorts bedjande blick.

  När pizzan var uppäten under småprat, var det dags att åka hem, vi hade en riktigt mysig pappa-dotter helg tillsammans. Efter en lång söndagspromenad körde jag henne som vanligt till stationen, det är ju bara två hållplatser med tåget till Ulrika och nu när Maya snart är tretton tycker vi det är bra att hon får börja visa att hon klarar sig själv. Jäntungen min gav mej en hård kram och en puss på kinden, önskade mig lycklig resa och skuttade iväg. Jag åkte hem, packade min väska och la mej att sova. Planet till min studieresa i Italien skulle gå tidigt nästa morgon.


Dagarna i Italien gick snabbt, fyllda av intressanta besök på vingårdar, jag lärde mig mycket om processerna och hade huvudet fullt när jag sent varje kväll somnade i min hotellsäng. Jag hann inte med många ord i telefon, varken med Maya eller med Ulrika. Ska sanningen fram var jag oerhört trött och lite lätt berusad varje kväll och uppfattade inte nyanserna av oro i Ulrikas röst. Maya hade inte lust att prata, men hon har aldrig varit speciellt förtjust i att prata i telefon med mig, så det bekymrade mig inte heller.

   Jag hade inga bekymmer alls när jag klev ombord på planet hem på torsdagens eftermiddag. Tvärt om jag var uppfylld av allt jag sett och upplevt. Tanken på de nya kontakter jag knutit och de kunskaper jag fått fyllde mig med tillförsikt och jag gladde mig åt att företaget med hjälp av detta troligen skulle blomstra i många år till.


Jag kunde jobba hemma på fredagen. Ulrika ringde och talade om att Maya skulle komma direkt efter skolan, med 14.47 tåget. Hon började tveksamt prata om hur Maya förändrats och att jag kanske borde förbereda mig på det. Efteråt känner jag att jag borde ha lyssnat, frågat och tagit mig tid att ta del av hennes oro. Uppfylld som jag var över att just ha fått reda på att vingården Monte de Garda just gått med på att skriva på avtalet tog jag därför mindre notis om Ulrikas antydningar än jag borde ha gjort.


Jag satt i bilen utanför stationen, tåget kom, som vanligt många skolbarn myllrade ur dess inre Mayas blonda lockar syntes dock inte till någonstans och jag skulle just ta upp min Nokia ur fickan när två svarthåriga individer närmade sig bilen. Min hand fastnade i fickan, jag blev stel och kände att min mun fastnade i ett vidöppet, förvånat gap. Den där personen klädd i svart, med svart hår och ett par änglavingar i rosa på ryggen.

   ”Maya?” Det var inte min mening att det skulle låta som en fråga, för visst såg jag att det var min lilla unge som stod där. Bredvid stod vad som verkade vara en pojke, lite längre, lite grövre men ändå utan minsta antydan till vuxenhet i det bleka ansiktet med svartsminkade ögon.

   ”Hej pappa! Det här är Hampus som jag berättade om, han är min bästa kompis nu”. Mayas ögon glittrade när hon tittade på figuren bredvid sig. Känslan i min mage, den var obekant och obehaglig, men jag svalde och sa ”Hej Hampus, jag heter Magnus och är Mayas pappa”. Figuren bredvid min dotter mumlade något som liknande ett hej, vände sig snabbt mot Maya och som genom ett trollslag kunde han nu tala tydligt och klart när han sa ”Hej då, vi ses sen, kom vid sextiden så kan vi göra sällskap till stan”

   Bilresan hem blev märklig. Maya pladdrade hela vägen om Hampus och allt han gjort och sagt och tyckt och var han inte gullig och såg du va fint han målat sig? Tyst mummel var allt jag bidrog med, min blick sökte hela tiden Maya och jag kände mig som en främling inför denna nya människa som satt där, så lik min lilla jäntunge, men ändå, vad hade hänt?

   När vi kom hem skuttade hon ur bilen och in i sitt rum, det var jag van vid. Men att dörren stängdes och att musiken som trängde ut därifrån var allt annat än Darin, det var något helt nytt. Jag dukade fram till middagen, började steka fläskfilé, det vill Maya alltid ha på fredagarna. Dörren till hennes rum for upp och hennes lilla näsa rynkades och så for tungan ut mellan de svartmålade läpparna. ”Bläh, men pappa, jag ääääter inte kött, det är sjukt att döda djur för att ha något att äta, har inte mamma sagt att jag är vegetarian?”


Det var väl där det började. Min förvirring och rädsla för detta nya fick mig att fara ut mot min lilla jänta! Plötsligt hörde jag mig själv domdera och stå i om ”att här ska ingen lite unge komma och tala om för mig, du ska vara glad att du har något att äta och vem är han egentligen den där Hampus och vad gör hans föräldrar". ”Och förresten du ska inte alls träffa honom eller någon annan heller klockan sex, du ska vara hemma ikväll. Jag har varit bortrest och har massor att berätta, present har jag köpt i Italien och nu är du så snäll…..”


Maya tittade upp på mig, ur hennes svartmålade ögon rann tårar som fick det näpna ansiktet att bli randigt. Hon vände på klacken, sprang in i sitt rum. Med jackan i ena handen och de där fåniga rosa vingarna i den andra kom hon ut ur rummet, och rusade mot ytterdörren.


Ilska och sorg i hennes ögon när hon vrålade de där märkliga orden och försvann. Kvar sitter jag, helgpappan, förvirrad och förlorad, försöker verkligen förstå och acceptera.

   Tyst öppnas ytterdörren igen, Maya springer fram till mig, pussar mig blixtsnabbt på kinden, vänder sig om och säger. ”Förlåt pappa, det gör inget att du är så skum, jag älskar dej ändå”. Innan jag riktigt fattat, hörs fötterna i trappan igen och genom den ännu skallrande rutan ser jag min lilla svartklädda ängel på gården. Hon vinkar och försvinner mot hörnet där en annan svartklädd figur väntar.




                                                  
                                                  
                                                  
                             

Av Li-Lo - 18 maj 2010 21:45

Här kommer då en lite mer "mustig" text. Den som har svårt för texter som innehåller sexualitet håller för ögonen när den läser, eller nåt sånt...


  





Är det bara vissa förunnat att få känna lust, åtrå, passion samt trygghet, vardagsvärme och förnuft i ett och samma förhållande? Tankarna är oundvikliga där hon sitter på tunnelbanan. Hon känner sin kropp ånga av sex. Mellan hennes ben sipprar droppar av sperma ur den varma, svullna mjuka vulvan. Hon kommer just från ett möte med ännu en av de där männen. En av dem som får henne att känna sig till hundra procent kvinna, åtråvärd, sexig och vacker. En av dem som får hennes kropp att rista i njutningsfulla, ljuvliga lustvågor. De i vars sällskap allt är enkelt, behagligt och otvunget. De, vars fel och brister, smutsiga klädhögar eller alltför noggrant städade sovrum är henne likgiltigt.

 Men en suck tänker hon på de andra männen. De som är trygga, pålitliga och somnar framför TV: n när hon längtat efter deras närvaro, deras kroppar. De som inte flirtar med hennes väninnor, håller vad de lovar och kysser henne vänligt, likgiltigt utan värme. I värsta fall älskar de henne likadant, vänligt och varmt men likgiltigt.



I femtio år har hon funnits på jorden, i drygt trettio av dem har hon haft sex med män. Att ha det med kvinnor har inte funnits med som alternativ. Olikheten, den är det som lockar. Det är den som får henne att strunta i nattsömn, måltider och som får henne att flexa ut från jobbet, trots att det redan är alltför många minustimmar på kontot.

 Det är den som får henne att le varmt mot en attraktiv, främmande man på den iskalla tunnelbaneperrongen. Hon ler mor en främmande man trots att en annan mans varma säd fortfarande simmar i hennes tillfredsställda sköte.



Hon anser sig inte vara rädd för kärleken. Visserligen har hon aldrig varit speciellt romantisk, men hon tror på kärlek, tillit, vardag och att dela tid med någon. Att ta hänsyn, visa respekt och vara ärlig är självklart för henne mot alla människor. Trohet anser hon vara möjlig, definitivt känslomässig sådan i alla fall. Fast hon ser på andra i sin närhet, att detta faktiskt verkar vara möjligt tycker hon inte att hon någonsin under sitt liv kommit i närheten av detta.



Hon funderar över vad det är som styr henne. Är det lusten? Är det behovet att bli bekräftad? Är det tanken på att kanske upptäcka att man valt fel, när man väl gjort ett val?



Trots alla dessa motsägelsefulla tankar och obesvarade frågor fortsätter hon att njuta ohämmat av känslan från det senaste mötet. Tanken på hur deras blandade svett torkar på hennes kropp, lyser upp hennes ansikte till ett mjukt leende. Hon funderar över om medpassagerarna (framför allt männen ) kan känna dofterna hon gömt under sina kläder. (Hon vill sällan duscha efter sex, tycker om att bära med sig doften som minne ett tag).

   Från somliga möten går hon fylld av kärlek, förälskelse och värme. Andra lämnar hon med en svag obehaglig känsla av att ha blivit utnyttjad. De männen träffar hon aldrig igen. Hon behöver känna sinnlighet, närvaro och tillit även i tillfälliga förbindelser. Hon föredrar att kalla det relationer, anser att det är en relation även då mötet bara handlar om hett ångande sex. Kroppar som möts och tillsammans skapar glädje, lust och lidelse, de kropparna relaterar till varandra. Vem är det som påstår, antar, säger att relationer alltid behöver innefatta krav? Hon kräver ingenting annat än respekt. Respekt för den hon är, för det hon har valt att dela med sig av.  

 För vissa män känner hon själv ingen respekt, de träffar hon inte igen. De som skryter, om ägodelar, status och sina olika förmågor fyller henne med avsmak ,hon snabbt tappar intresset och lusten. En chans att bevisa om de döljer något att dela med sig av bakom allt detta kan hon ge. Men oftast, jaa nästan alltid är det första intrycket rätt.


De som strålar av liv. De som ser och ger. Det är dem hon inte kan motstå. Se och ge. Det är det enda hon kräver av männen. De som ser bortom överflödigt hull, för korta ben och konstig näsa. Ser bortom ekonomi, arbete och ointresse för kläder och smink. Som ser viljan att ge och är beredda att ta emot. De som istället för att berätta för henne hur viktiga, märkvärdiga och intressanta de anser sig vara, nöjer sig med att vara det.

   Som ger stunder av värme och närvaro. Som ger leenden och tid. Som tar emot lika självklart som de ger. De männen älskar hon. Hur de ser ut, deras status, ekonomi, tidigare liv och relationer intresserar henne inte. Männen som kan LEVA, det är dem hon vill vara nära.



Hon reser sig, med kinder fortfarande ljust rodnande av upphetsning.. En tunn rännil av ännu ljummen sädesvätska sipprar ur hennes heta inre. Framför henne står en mycket yngre man, han vänder sig om, för ett ögonblick fastnar deras blickar i varandra. De ler. Han går framför henne ut på torget.

  Hon känner sig fri, stark och vacker. Hon vandrar självklar ut i vårsolen, en kvinna mitt i livet och lusten.


Hon grenslar sin gröna cykel och susar över torget, det hennaröda lockiga håret gnistrar i det blå vårljuset.



Av Li-Lo - 12 maj 2010 16:02

under helgen?  Ett alster från min skrivkurs, där det vi fick att jobba med var rubriken på denna text. En del av mina kursdeltagare tyckte denna text var äcklig! Det uppstod även diskussion om personen var kvinna eller man. Vad tror och tycker du?


”Livet är inte det värsta vi har, och snart är kaffet klart”                      


Kaffebryggaren inne i köket har slutat gurgla. Ändå reser jag mig inte från min plats i trädgården. Det är så vilsamt den här tiden på året, att sitta under blodlönnen som inte fått sina mörkröda blad utan ännu så länge prunkar med mängder av blommor i en förunderlig gul färg.

Gräset längs trädgårdsgångens spruckna plattor börjar redan bli långt och jag vet att det kommer att växa vilt även i år.  Jag trivs så mycket bättre här nu, än när solen gassar och hela trädgården blir fylld av stillastående hetta. Under sommarens varma dagar stannar jag helst inomhus i svalkan. Ibland tvingar jag mig ut för att hämta posten, på vägen tillbaka brukar jag stanna till och vila och samtidigt plocka av de blommor som växer här och där i gräset. Jag vet inte vad en enda av dem heter och har inga planer på att ta reda på det heller. Däremot vet jag mer än väl, vilka av dem som passar fint tillsammans i en vas på det slitna bordet i grov furu som jag älskar.


 Jag älskar inte bara mitt köksbord, köket är hjärtat i mitt hus och mitt hjärta finns i detta kök. Detta kök som samtidigt gör mitt liv till det helvete det är. Jag älskar mat! Kärleken till maten, den enda kärlek jag verkar få uppleva i mitt vuxna liv, den kärleken är stark, innerlig, sinnlig och fyller alla mina sinnen med vällust. Smaken av en vällagad pastej, doften av nybakt bröd, aromen av kryddor, synen av en brungräddad gratäng där grädden bubblar fram mjuk och lent gul, det hemlighetsfulla ljudet av puttrande under ett grytlock, det fyller mig med känslor och ger mitt liv dess mening.



Min kärlek till mat har gjort mig till det oformliga berg av fett jag är idag. Jag vet att min kropp blir sjuk, att mina leder lider, att jag förkortar mitt liv med dagar för varje gigantisk portion jag lassar in i min mun som längtansfullt öppnar sig för ännu en stund av sinnlig njutning.


Där jag sitter i trädgården och känner doften av kaffet genom det öppna fönstret tänker jag på Mor. ”Ät mitt hjärta, ät” Varje morgon en stor tallrik havregrynsgröt med en gyllene klick smör som långsamt smälte. Solöga hette det och jag åt av solögat, den varma lena gröten, det lätt saltade smöret och den kalla mjölken på en och samma sked. Njutning och glädje när mor berömde mig för att jag åt så duktigt. Mor som vuxit upp i en statarlänga på Svartsjölandet med ständig hunger och kamp om varje matbit med sina sju syskon. Mors största njutning var att kunna mätta sitt enda barn varje dag med mer än rågade portioner av vällagad, god mat.




 Och jag åt, jag åt av gröten, jag åt de smörgåsar med tjocka lager smör Mor gav mig. Köttbullarna och potatisen som simmade i gräddsås ”Det är riktig tjockgrädde ska du veta Hjärtat mitt”. Fruktkompott med rinnande grädde mellan bitarna av mörkbrun och ljusbrun frukt, smaken och doften av kanel. Mors glädje över hur mycket jag kunde tugga i mig visste inga gränser.




 Så fort jag var stor nog att stå på en taburett fanns jag alltid på plats bredvid Mor i köket.

Tillsammans formade vi (enligt Fru Augusta Lundins receptbok i modern lättare matberedning) smör till vatten liljor och vindrufsklasar. Ägg a´la Russe och Negerägg dekorerades av våra ivriga händer. Vi stekte fin kalfbiff och serverade med Sallad Royal. Fransysk äppelbeigne och mandelpudding avrundade våra måltider, vilka vi oftast intog i ensamhet då Far oftast åt sina måltider på lokal tillsammans med andra herrar av dignitet.

Hyllorna i vårt skafferi bågnade under tyngden av konservglas, buteljer och karotter.



 På min tioårsdag fick jag min första kokbok: ”Oscar Knaust Lilla Kokbok, med kulinarisk spets.” Denna kokbok var en guldgruva under krigsåren då den innehöll kapitel som: Rätter av föraktade djurdelar, Hur man föryngrar en höna samt Några soppor i bistra tider.

Med hjälp av denna bok kunde mor och jag fortsätta våra matlagningsorgier. Tack vare de listiga recepten i denna bok kunde vi även under dessa år bereda fantastiska måltider och Mor kunde fortsätta glädjas åt att se mig tömma tallrikar och fylla magen trots bristen på råvaror.




 Mor själv smakade av allt vi tillrett, men det som gav henne sann glädje var att se mig äta och vetskapen om att det aldrig saknades mat i vårt hem. Kom jag hem från skolan med ett lyckat provresultat provade vi ett nytt recept som jag förväntades äta upp till minsta smula. Lös solen en tidig vårdag, som den idag, firade vi det genast med smörbakade kakor och ångande choklad, toppad med ett berg av vitt fluffig grädde. Mina födelsedagar tillbringade vi i köket Mor och jag, vi stekte, kokade, hackade, malde och bakade. Svettiga arbetade vi sida vi sida och jag smakade av allt, åt av allt. Att se Mor stolt stråla av glädje när jag tömt ännu ett fat, gjorde mig alltid lika tillfreds.



Vänner hade jag inget behov av och att det viskades och tisslades bakom min enorma ryggtavla bekom mig inte. Skolläkare Parkmans stränga blick när han förmanade mig berörde mig inte. Mina tankar var redan hos Mor i köket och funderingar över vad vi skulle tillaga och äta suddade ut hans ord om osund övervikt, slitage på kroppen och följdsjukdomar. Pappren med förslag på hälsosamma dieter kastade jag i papperskorgen på skolgården när jag påbörjade den ansträngande vandringen hem till Mor och tryggheten i vårt kök.



Köket där det nybryggda kaffet borde ha runnit ner, lockar som det alltid gjort trots att Mor för länge sedan lämnat det för att göra himlen än mer himmelsk med sina anrättningar. Jag vet mer än väl att jag inte borde tillbringa all denna tid där, jag borde inte fortsätta äta för att glädja Mor. Min kropp har för länge sedan drabbats av allt det skolläkare Parkman varnat mig för och mer därtill. Ändå kan jag inte låta bli att resa mig för att påbörja min mödosamma vandring mot de tre trappstegen som leder in i mitt eget paradis. Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli pajen i kylskåpet, den kommer att locka mig till sig med sina dofter av lime, citron och den lätta ansats av lakrits som det mörka förföriska muscovadosockret tillfört den.

Den lätt vispade grädden kommer att göra skapelsen fullkomlig och jag kommer som vanligt att äta större och fler bitar än jag borde.



Jag känner hur människorna i husen runt mitt ömkar mig och mitt liv, hur de funderar över min ensamhet, min enorma fetma och min bundenhet till Mor.

 Men livet är inte det värsta jag har, att mitt livs stora kärlek gör det kortare är värre.











Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se