Men innan ni får läsa om henne, tänker jag passa på att önska er alla en Glad Mysig Trevlig Midsommar! Puss på er!

På bänken

Som vanligt är det ingen som hälsar. Jag vet att de sett mig. Tjejerna har fnissat, killarna har suckat, högt och överdrivet. Varför jag sitter här igen, fattar jag överhuvudtaget inte. De kommer aldrig tycka att jag duger. Jenny duger inte heller. Men hon är inte lika dum som jag, hon håller sig ifrån centrum och torget. Den enda gång hon kommer hit är när hon går och handlar med sin morsa. De kommer sent, hunden har de alltid med sig. Ibland sitter jag här och glor när de kommer. Nä, Jenny är inte lika dum som jag, hon har fattat. De kommer aldrig att gilla såna som oss. Ändå sitter jag här som en idiot ikväll igen.

   Ibland när jag sitter här ringer jag till Jenny. Då pratar jag högt. Skrattar högt och ofta. Det gör jag inte annars. Jenny brukar säga att hon alltid vet om jag är i centrum eller på tunnelbanan när vi pratar. – Nu är du så där igen, säger hon. Jag vet att det är helt sjukt, men jag kan liksom inte låta bli ändå.

Jenny är snäll och har hund. Min pappa tycker att det är idiotiskt att ha hund i lägenhet.

 – Hade vi bott hemma i Ångermanland skulle hunn kunna vari ute. Gjort nytta, vaktat och hjälpt till i jakten. De ska inte vara inomhus och bli bortklemade, säger han.

Mamma säger ingenting, alla såna saker är det pappa som bestämmer.

   Jenny har ingen pappa hemma. Hon tjatade och tjatade tills hennes mamma köpte hunden till henne. Förut var vi jämt hos Jenny, vi lekte med varandra, med dockor och med hunden. Tog långa promenader med hunden i skogen, pratade och skrattade. Jag vill inte alltid vara med Jenny längre. Sitter här på bänken och glor istället. Ibland sätter jag mig på ryggstödet., med fötterna på sätet. De andra brukar sitta så.

 Men om någon av hundtanterna kommer, glider jag ner och sitter ordentligt långt innan de är framme. Det finns många hundtanter här, jag känner nästan alla. Förut brukade jag gå ut med deras små knähundar. Jag vill inte längre. För att de skulle sluta fråga hittade jag på att det var en stor lös hund som skrämt mig. Alla tanterna tyckte synd om mig, ojade sig och slutade tjata sedan. Men jag brukar fortfarande passa deras ”små älsklingar” när de ”kilar in och handlar”.

   Ibland verkar det som om någon i gänget är lite nyfiken, kanske också gillar hundar? Men ingen närmar sig. Jag sitter på bänken, klappar mopsen, taxen eller vad tanten lämnat hos mig. Jag klappar, pratar högt och fånigt med hunden. Tillgjort, jag gör mig alltid till för att de ska märka mig, titta på mig. Jag hatar mig själv när jag gör det, men kan inte låta bli. När hundtanten hämtar sin lilla älskling brukar jag få en slant, som dom kallar det. – Du vill väl hellre ha pengar än godis? De tittar på mina finnar och på fläsket som väller ut mellan mina mjukisbyxor och toppen som sitter tajt. Jag tackar för pengarna och säger att jag ska spara dem till en egen hund. Ljuger igen. När jag fått tillräckligt med hundtantspengar går jag till den lilla tobaksaffären utanför centrum, köper cigaretter och rosa bubbelgummin. När det börjar bli mörkt vågar jag röka till och med där på bänken. Ciggen gömmer jag längst ner i min fåniga väska när jag går hem. Den som mormor köpte i Thailand. Jenny brukar säga att det luktar om min väska. Jag ljuger igen, säger att jag plockat upp fimpar för att inte småbarn ska stoppa dem i munnen.

   Det känns fel när jag ljuger för Jenny. Jag gjorde aldrig det förut. Jenny är likadan som hon alltid varit. Inuti mig känns allt annorlunda och fel. Jag längtar efter saker jag inte vågar berätta för Jenny. Jag drömmer om att någon kille ska titta på mig, att de ska säga något om mig, om min rumpa, mitt hår eller mina bröst. Jag tror mina bröst är ganska snygga. En gång tog jag ett foto med mobilen på mig själv. Bara munnen, halsen och mycket av urringningen syntes. Jag tänkte sätta in bilden på någon sida på nätet, men vågade inte. Tänk om Jenny skulle känna igen mig. Hon vet ju inte att jag tänker på sådant här. Jag raderade bilden ur mobilen och gick ner till centrum.

Den dagen var det en tax som behövde passas.

 

Anna

11 november 2011 13:51

Är det inte fruktansvärt? Den där stora känslan av utanförskap...
För de flesta tonåringar idag ser dessutom vardagen ut på det viset. En enda lång strävan efter att passa in, ha en plats, duga i samhällets ögon.
Det får mig att gråta...

http://annalandin.bloggplatsen.se

Li-Lo

11 november 2011 14:06

Jag kräks på "att passa in"

Jag kanske ska starta fler byar?
Trendlösa, Normlösa, Måstelösa, Modelösa och ibland, kanske man vill ta en sväng till Skamlösa rent av...
Modlösa och Tröstlösa däremot, de ska vi jämna med marken : )

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...