Men ändå, kanske är det inte ens ändan som är det viktiga?

Alltså jag menar, det finns ju en mitt, ett skinn och ett innehåll också, allt beror ju på hur man upplever det, vad man söker i korven och vem som äter den.

Jag vill alltså ha sagt att det finns olika aspekter på allt här i livet!

Just nu kämpar jag sedan drygt tre veckor med att inte röka.

Eller, nää, jag har faktiskt inte tyckt att det varit speciellt svårt den här gången.  Månaderna innan, hade jag bara tyckt att det var mindre ”gott” mest hela tiden.

Jag saknar ovanan emellanåt, men tar mig igenom det utan större problem.

Men!

En av orsakerna till att jag ville lägga av, är att jag inte gillar att jag tappat min starka grundkondis, jag haft hela livet. Alltså den negativa påverkan det har på hjärtats funktioner.

Men!

Nu i dagarna har varenda tidning haft artiklar om hur farligt det är för hjärtat med dålig sömn.

Jag som alltid, hela livet, trots eländen, sorger och bedrövelser kunnat sova, som ett näpet spädbarn

– vaknar nu var och varannan natt, efter ett par timmars sömn, vrider och vänder på mig timme ut och timme in, utan att somna om.

Inte för att jag tänker låta lite förlorad sömn få mig att ge upp mitt rökfria liv,men ändå!

Sen har jag tänkt på en helt annan sak.

Jag har ju levt ganska mycket som enastående, har haft två längre förhållanden och ett och annat kortare.

Jag kan verkligen vara extremt avundsjuk på de som fått chansen att uppleva den djupa och innerliga kärleken, när man ”växer ihop” och verkligen lär känna varandra och delar livet i vått och torrt.

Men!

De senaste dagarna har jag tänkt på en sak, som jag (till skillnad mot den som lever i ett förhållande) har möjlighet till fortfarande, utan att såra någon eller avsluta något värdefullt.

Jag har många gånger fått njuta av att vara nyförälskad, kär och galen, känna mig helt förvirrad, bortkollrad.

Flina som en fåne helt utan anledning, se mig själv i spegeln och förvånas över hur mina ögon gnistrar och att mina skrattgropar syns varenda gång jag tittar efter.

Eftersom jag lätt hamnar i det tillståndet, vet jag att det känns precis lika underbart, spännande, jätteläskigt, fantastiskt och oroligt som när jag var en finnig tonårsjänta!

Inte på något sätt vill jag påstå att det ena är bättre än det andra, men roligt är det i alla fall, att fortfarande kunna vara:

  Kär, galen och lättantändlig   !

                                         Pussen då   !