Verkar det som om saker och ting inte var så farliga, skadliga och krångliga som nu?

Då var jag liten, faktiskt ganska pytteliten till att börja med.

Föräldrarna köpte ett hus, precis innan jag fyllde ett år.

De tog med sig de fyra andra ungarna som bott med dem i lägenheten i Bagis också.

Huset ligger precis vid sjön Drevviken i Tyresö. Hur de fick tid över att ta med oss ut på klämmiga vinteraktiviteter redan den första vintern funderar jag över.

Men bevisligen fanns den tiden.

Här tramsades inte med specialdesignad utrustning för att bära omkring på barn inte! Ner med ungen och ut på isen bara.

(Inte undra på att jag fick, enligt sönerna, ”små krumma ben”)

Tydligen hände det att den äldre brodern inte orkade gå, fast han kunde. Då valde de en annan lösning. Själv kunde jag nog inte gå då, även om det ser ut som om jag skulle behövt lite motion, vilka kinder!

På sommaren släpades man också iväg. Då skulle det tältas gudbevars! (Tältas, inte campas, det gjorde man nog inte förrän sen, när färgerna kom?)

Ungen satte man på gräsmattan och hoppades (?) att hon skulle vara kvar när man kom tillbaka.

Ibland fick vi vara inomhus.

Det var tydligen inte så gott om plats därinne, eftersom vi alla ville vara på samma ställe? (och inte hade jag lärt mig gå heller, hullet finns kvar)

Några vintrar senare, hade de tydligen fått råd att köpa skidor.

Till nästan alla, jag blev visst utan, men verkar inte ledsen för det. Nästa år kanske någon vuxit ifrån sina, så då kanske jag fick åka? Vi åkte i slänten på tomten, pappa byggde en sån där ”start-ramp” som de har när de hoppar med skidor, ja jäklar va man tyckte det var en lång backe.

Den gick även att åka ”bob” i, pulkorna hade inte heller kommit ännu, de kanske också väntade på färgtiden?

Vi åkte även på någon slags TV-rutor av plexiglas, de gick fort.

Bobbanan, skid- och kälkbacken slutade PÅ VÄGEN! Det var allt tur att det inte kom så mycket trafik, för det var inte alltid man lyckades med att bromsa eller svänga som man tänkt!

Men det gick bra, ingen blev påkörd, bussen som gick typ varannan timme, hade chaufförer som visste att vi brukade komma farande!

Jaja, men sen kom färgerna och livet blev så mycket svårare och farligare för oss alla?

                          Pussen då   !

 

Mikaela

27 oktober 2014 14:57

Tänk vad skönt att bara få hänga med, igen som kollar och oroar sig för allt. Var inge kul att vara ensambarn till en orolig barnsköterskeutbildad mamma men jag blev rätt bra på att ljuga och det har jag haft en viss nytta av i livet.
Så fina foton. På nåt sätt säger de mycket mer än alla som tas i dag. Man plockade ut ögonblicken som skulle förevigas och svartvitt är fint, man blir inte distraherad av färgerna.
Men jag tycker om färger och skulle gärna ha mer av dem i mitt liv.
Puss tebaka.

Li-Lo

27 oktober 2014 15:26

Det är nog inte alls dumt att vara yngst i en stor skara. Det var nog mycket de slutat att oroa sig för och litade kanske på att syskonen skulle ta hand om mej?

Visst är det härliga bilder!

Kramkram

 

Ama de casa

28 oktober 2014 10:01

Vilka underbara bilder och ett underbart inlägg! Ja, visst var det mindre farligt förr. Kom ihåg att jag låg på hyllan i bakrutan av bilen när vi var ute och åkte. Det gör jag inte nuförtiden... Haha!

Kram!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

28 oktober 2014 10:40

Haha, där ligger inte jag heller längre, av rent utrymmesmässig skäl :)

Kramkram

 

Ruth i Virginia

28 oktober 2014 17:18

Oj, va´ kul att se! Älskar dej nedstoppad i ryggsäcken.
Kan du tänka dej en modern frälder använda nåt så primitivt!?!?
Hade bara ett syskon, min bror, som var 4 år äldre. Vi bodde
djupt inne i skogen (far var skogvaktare) och det fanns inga andra
familjer i närheten. Så tills jag var 5 år, fick vi leka med varandra.

Från dina bilder får jag känslan att dina fräldrar var väldigt glada
över att ha barn att ta hand om och att leka med. Hur är det med syskonskapen nu när ni är vuxna?

Härliga bilder!!!!

Li-Lo

28 oktober 2014 20:58

Jaa, visst är det en härlig bild och neej dagens barn måste ha något anatomiskt, ergonomiskt helst ekologist för att det ska fungera :)
Det fanns inte så många barn där vi bodde heller, fast det bara är knappt 20 km från Stockholm.

Vi har fin kontakt numera, så vitt jag minns har vi inte haft några stora, besvärliga kontroverser. Det är härligt faktiskt!

Kram

 

Ruth i Virginia

29 oktober 2014 00:17

Skönt att ha syskon! Det är så tråkigt när "enda barn"
får sjuka föräldrar och är den enda som finns kvar att hjälpa.

Li-Lo

29 oktober 2014 08:24

Det är fint med syskon, vi hjälps åt på många plan och har dessutom trevligt tillsammans :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...