Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott i lägenhet nästan hela tiden. På alla ställen jag har bott har jag såklart haft grannar-närbor av olika slag.

En del har jag blivit god vän med, andra har jag småpratat med, de flesta har jag på vanligt Svenne-Banan manér nöjt mig med att hälsa på.

Jag har troligen haft tur, för jag har aldrig haft några större problem eller konflikter med någon granne.

Dock har jag haft ett par grannar under mig, som jag tror att de andra grannarna upplevde som väldigt störande, jobbiga och lite obehagliga. Kanske de rentav tyckte det var skönt när de inte längre kunde betala hyran och försvann ut i hemlöshet?

De bodde i en tvåa, antalet där varierade mellan två och fem ungefär. Så vitt jag vet var det ingen av dem som hade ett arbete, de försörjde sig delvis på att spela för sitt uppehälle, oftast inne i tunnelbanorna.

Jag visste redan vilka de var, när vi flyttade in. Så när vi möttes i trappen presenterade jag mig och talade samtidigt om att de var välkomna att låna ”vanliga saker” av mig, men att de fick fixa alkohol, tobak och pengar på annat sätt. Det fungerade till 99 % faktiskt!

Oftast bodde där J som med sitt långa ljusa hår och skägg påminde om de bilder man ser av Jesus. Han spelade gitarr. P som var född i en spelmansfamilj gned fram folkmusik på fiol med bravur. Han och hans bröder har spelat på stämmor, i radio och spelat in en skiva.

Ena brorsan kom och gick i lägenheten han också. P hade i början en flickvän, för att fylla en funktion spelade hon tamburin, eller snarare slog den hårt mot låret i närheten av takten de andra spelade i.

I perioder fanns även

i huset. Han är pappa till P och slog igenom som trubadur på 70-talet med egna låtar med texter om sina erfarenheter som fängelsekund.

Alla drack, alla deras vänner drack (och använde droger), ofta och mycket. De hade även det gemensamt att ingen av dem visste vem som hade nycklarna till dörren eftersom de var fler boende än de hade nycklar. Jag kan föreställa mig att detta var en av orsakerna till att de andra grannarna hade svårare för dem än jag.

Men kommer man ända hem till sin port efter att ha druckit mer än lovligt så går man inte ut, bara för att dörren är låst? Man lägger sig i porten och sover. Jag var den enda som gick ner och bredde en filt över dem och faktiskt tog jag och torkade upp spyor också.

Vi fungerade faktiskt bra ihop, några tillfällen har satt sig extra i minnet.

Strax före jul hade jag bakat och lagat mat och stod vid diskbaljan med fönstret öppet och radion på. Det ringde på dörren och där stod J och P's pappa.

 ”Vi tänkte du kanske vill ha lite levande musik i stället?”

Självklart fattade jag att de frös och var utan nycklar, men sa inget, bara lät dem komma in i värmen.

De käkade några pannbiffar och pepparkakor, sen spelade de flera låtar för mig där i köket.

Sen tömde de fickorna på de mynt de tjänat under dagen. Ett par hundra var det, de gjorde tre högar, behöll varsin och sa åt mig att ge mina killar den tredje  !

En annan gång satt jag med en kompis i köket och drack lite vin, mina söner var på kollo.

Då ringde P hans brorsa och J på och ville umgås lite. De hade en liter whiskey som de drack ur med världens fart. Spelade ett par låtar och vi hade riktigt trevligt.

Vi skulle iväg nånstans, då var det en liten skvätt av spriten kvar, när J tänkte ta den med sig, sa P chevalereskts ”Nej, nej, lämna den till värdinnan”!

Självklart var det inte alltid jättekul, det som kunde störa mig mest var faktiskt dofterna.

Om jag vaknade och ville släppa in frisk morgonluft hände det att de hade haft samma tanke. Jag hoppas verkligen att de dofter jag släppte ut från min lägenhet inte gick att jämföra med  de "odörer" de släppte ut.

Speciellt en gång, då de hade haft planer på att koka sin egen sprit. Dock kom de inte längre än till mäsken, som ju har en viss alkoholhalt den också.

Då hade jag öppnat balkongdörren och mötte sonen i hallen. Han vädrade i luften och frågade

”Har grannarna varit uppe, det luktar sprit?”

Men ofta tänkte jag att bor man i lägenhet får man tåla lite, vi hade en ömsesidig respekt och jag kan för mitt liv inte tycka att det var bra att de kastades ut i hemlöshet. Även om P ibland varit flott och erbjudit mig att hälsa på i den husvagn eller båt han just då bott i.

Nu är det här ett par år sen, men jag ser dem ibland, framför allt P. Jag får alltid en dunderkram och vi pratar lite. Förra sommaren frågade jag honom hur det var

”Inte så bra alls”

 ”Men hur vill du att det SKA vara då?”

”Jag vill bo i Bagis och vara granne med dej, världens bästa granne!”

Jag önskar att P, hans pappa och deras vänner alla kunde hitta någonstans att bo, där de trots att de inte alltid klarar av samhällets normer och värderingar, fick värme, nånstans att laga mat och sköta sin hygien utan att riskera att bli utkastade.

För jag kan faktiskt sakna att ha såna grannar, som trots allt, var fulla av liv, värme och generositet.

                             Pussen då   !