Två saker om detta.

Ett:

Min blogg är inte snygg. Det vet jag.

Jag har inte ens en tillstymmelse till megabyte i huvet för att spara ens den enklaste information om olika handhavanden vad det gäller sånt här.

När jag nyss bytte till en ärvd laptop tog det mig en halv dag att försöka föra över mina foton och min musik till en sån där minnespinne.

 Ändå fick Mambo-sonen göra alltihop åt mig i slutändan   

Så:

Om NÅGON tycker att min blogg är värd ett bättre utseende tar jag gärna emot hjälp!

Nu till

Två:

Herre min je! så många bloggar som handlar om bantning, smink, utseende, träning, vikt (för lite eller för mycket). 

Är jag naiv eller dum eller uppvuxen på 70-talet?

Har så här många så stora problem med detta? Är det så viktigt för så många?

Självklart har jag som alla andra stunder när jag tycker att jag verkligen kunde ha:

Lite mindre näsa, större ögon och mindre kalkonhäng under hakan. Visst skulle det kanske vara snyggare med mindre fluffig mage, längre hela jag, snyggare hår och kortare tuttar.

Jag skulle dock aldrig, om det inte var av medicinska skäl, underkasta mig en diet. Mina ögonbryn växer som dom vill, likaså har jag lurv av naturen både här och där!

Jag bestämde mig för ett antal år sedan att försöka sluta tänka på allt som skulle kunna vara bättre.

Ställde mig framför en spegel och funderade ut vilka tre saker i mitt utseende jag faktiskt är NÖJD med.

   Skrattgrop!    Ögonfärg

Det tredje behåller jag för mig själv   !

När jag hade funderat klart på detta kände jag efter vilka tre egenskaper jag GILLAR hos mig själv.

Sen…

Tro det eller ej, så växte mitt självförtroende!

Jag blev gladare och öppnare, jag blev mer mottaglig för smicker och flörtande. Helt enkelt mer nöjd med mig själv

Visst har jag fortfarande stunder framför spegeln, men si, då tar jag fram de där tre+tre grejerna och fokuserar på dem.

Självklart fungerar det inte alltid och för alla, men baske mig om det inte är värt ett försök!

Eller så har det med min extremt höga ålder att göra?

Pussen då   !

Det måste vara något, jag har ingen aning om vad det är som gör att vissa perioder varje år vaknar de.

Alla dessa som bara ringer och ringer och ringer. Om samma sak, om och om igen. Eller om nya saker hela tiden.

Det går inte att låta bli att förundras över att de är så övertygade. Det kan vara precis vad som helst, i princip allt som händer i vårt land har anknytning till min arbetsplats och mycket av det som sker i andra länder också.

Vad får en människa att tycka att ett av de stora problemen i vår tid är att tepåsar inte längre görs av papper, utan av plast. (Någon annan som uppmärksammat det?)

Eller hur kan man fullare än en hel koloni med alikor, tycka att det vettigaste att göra är att ringa samma nummer, gång på gång på gång. Jag sa redan vid åtta på morronen att han kanske skulle ringa ”i morgon” eftersom han var aspackad redan då. ”Jag har tagit mig en liten drink” Visst, ur en hink?

Kanske slumrade han en stund för vid 11-tiden var han tillbaks, frågade om det var morgon… Ja, det var ungefär det jag uppfattade, samt att han undrade vad han ska ”göra med sitt liv”!

Men han är på gång i dag också, fortfarande lika berusad, vår gamla raggarkompis.

Hur kan man ringa till en växel och säga ”Hej, jag heter Josefin. Var kommer jag ifrån?”

Svårt att veta, faktiskt?

Ibland är det ju självklart varifrån någon kommer, arga skåningar och ilskna göteborgare, huga, de är inte att leka med.

Just nu har vi även en kvinna, förlåt att jag säger så, men hon är inte helt utvecklad å huvudets vägnar. På något outgrundligt sätt har hon lyckats ta sig till Indien, gifta sig och resa hem. Hon vet knappt var mannen bor och jag undrar om de ens har träffats. Faktiskt så undrar jag om han ens finns eller om det är en fantasi hon lever i.

Mannen som aldrig känner sig välkommen i det här jävla tjuvsamhället återkommer alltid, hela tiden!

Elaka Tanten som kan prata i evigheter utan att andas och bara vräka ur sig anklagelser har återkommit denna vecka.

Mannen från Indien som är förföljd av ”gäng” likaså. Att förstå honom är inte lätt.

Det fattas bara att ”snuskgubben” ska göra sin stämma hörd, så har vi snart njutit av alla våra gamla goda bekantskaper. Det är alltså han som bland annat frågat om jag är bra på svenska språket, för han ville veta följande:

” Vad säger man i Sverige när en flicka blir kvinna, kallar man det defloration eller säger man HÅLSLAG”

Vad är det för fel på människorna,  rejält synd om en del av dem är det i alla fall!

Tro nu inte att jag behandlar de här minst sagt konstiga människorna illa, eller är brysk mot dem, tvärtom. Jag och mina tålmodiga kollegor lirkar, svarar och hänvisar. Lyssnar, förklarar och ger råd om andra ställen.

Vi borde få medalj, så är det!

Pussen då   !