i media. I nittionio fall av hundra är min bild av hur det är att leva, att vara kvinna i Sverige en helt annan än den som förmedlas.

Jag har helt ärligt ingen som helst längtan efter väskor med ett speciellt märke på utsidan. (men som synes vet jag i alla fall att de finns) Visst har jag flera olika handväskor, kanske en och annan fler än jag behöver. De fyller olika behov, liten för små promenader i närheten. En större att kånka matlåda, bok och annat när jag ska till jobbet. Nån som jag tycker är fiiiin och som får följa med på fest   . Sen kanske vissa anser att jag är onödigt noga vad det gäller färger, jag kan helt enkelt inte tänka mig att ha min röda väska om mina kläder för övrigt går  i lila. (om jag inte irrat omkring extremt mycket på morgonen så jag inte hinner byta)

Jag har aldrig köpt en dyyyyr parfym, har faktiskt inte ens använt parfym på 10-15 år, ändå är det ingen som klagar på hur jag luktar (eller är min omgivning synnerligen varlig med att meddela mig?)

Den lilla make-up jag använder för att få lite fason på ögonen kommer från det jag förmodar är hörnan för småtjejer som ska använda veckopengen på sånt.

Det jag smörjer mitt rynkiga nylle och knubbiga kropp med är funktionellt, billigt och sällan parfymerat.

För att inte prata om mina kläder! Jo, jag har mycket av dom, det har jag. (att jobba i city innebär att ha vrålkoll på när det blir halva reapriset på exklusiva ställen som H&M, Indiska, Gina Tricot!) Men märken? Tjaa, när Make hjälper mig att hänga tvätt, kan det bli ett och annat märke efter klädnypor, det händer ju.

En i övrigt bra bok kan göra mig super irriterad när jag mitt i en text hittar meningar som "hon tog sin GUCCI väska och sina PRADA skor", va fasen, det säger mig INGENTING, jag har inte en aning om hur det ser ut bara för att man anger ett "märke".  (eller får de pröjs för att lägga in sånt???)

Sen verkar kvinnor i böcker och filmer ha en tendens att "bli osams" under dramatiska former. Inte ens som tonåring blev jag det och har inte fattat grejen ännu. Antingen gillar man folk eller inte? Om man gillar nån och den gör nåt man har svårt för så får man väl stå ut, prata om det eller välja bort den?

En annan sak som är mig totalt främmande är "skrikandet". I reklam, TV-serier och filmer "skriiiiker" flickor och kvinnor av upphetsing inför allt möjligt. Det "skriiiiks" för att någon har en stor garderob, för att något är billigt, för att någon har köpt  något eller för att någon träffat en person av andra könet.

Jag har ALDRIG skriiiiiikit!    Vrålat av ilska, det har jag däremot så ugnar och grannar hoppat högt!