Här kommer då en lite mer "mustig" text. Den som har svårt för texter som innehåller sexualitet håller för ögonen när den läser, eller nåt sånt...

Är det bara vissa förunnat att få känna lust, åtrå, passion samt trygghet, vardagsvärme och förnuft i ett och samma förhållande? Tankarna är oundvikliga där hon sitter på tunnelbanan. Hon känner sin kropp ånga av sex. Mellan hennes ben sipprar droppar av sperma ur den varma, svullna mjuka vulvan. Hon kommer just från ett möte med ännu en av de där männen. En av dem som får henne att känna sig till hundra procent kvinna, åtråvärd, sexig och vacker. En av dem som får hennes kropp att rista i njutningsfulla, ljuvliga lustvågor. De i vars sällskap allt är enkelt, behagligt och otvunget. De, vars fel och brister, smutsiga klädhögar eller alltför noggrant städade sovrum är henne likgiltigt.

 Men en suck tänker hon på de andra männen. De som är trygga, pålitliga och somnar framför TV: n när hon längtat efter deras närvaro, deras kroppar. De som inte flirtar med hennes väninnor, håller vad de lovar och kysser henne vänligt, likgiltigt utan värme. I värsta fall älskar de henne likadant, vänligt och varmt men likgiltigt.

I femtio år har hon funnits på jorden, i drygt trettio av dem har hon haft sex med män. Att ha det med kvinnor har inte funnits med som alternativ. Olikheten, den är det som lockar. Det är den som får henne att strunta i nattsömn, måltider och som får henne att flexa ut från jobbet, trots att det redan är alltför många minustimmar på kontot.

 Det är den som får henne att le varmt mot en attraktiv, främmande man på den iskalla tunnelbaneperrongen. Hon ler mor en främmande man trots att en annan mans varma säd fortfarande simmar i hennes tillfredsställda sköte.

Hon anser sig inte vara rädd för kärleken. Visserligen har hon aldrig varit speciellt romantisk, men hon tror på kärlek, tillit, vardag och att dela tid med någon. Att ta hänsyn, visa respekt och vara ärlig är självklart för henne mot alla människor. Trohet anser hon vara möjlig, definitivt känslomässig sådan i alla fall. Fast hon ser på andra i sin närhet, att detta faktiskt verkar vara möjligt tycker hon inte att hon någonsin under sitt liv kommit i närheten av detta.

Hon funderar över vad det är som styr henne. Är det lusten? Är det behovet att bli bekräftad? Är det tanken på att kanske upptäcka att man valt fel, när man väl gjort ett val?

Trots alla dessa motsägelsefulla tankar och obesvarade frågor fortsätter hon att njuta ohämmat av känslan från det senaste mötet. Tanken på hur deras blandade svett torkar på hennes kropp, lyser upp hennes ansikte till ett mjukt leende. Hon funderar över om medpassagerarna (framför allt männen ) kan känna dofterna hon gömt under sina kläder. (Hon vill sällan duscha efter sex, tycker om att bära med sig doften som minne ett tag).

   Från somliga möten går hon fylld av kärlek, förälskelse och värme. Andra lämnar hon med en svag obehaglig känsla av att ha blivit utnyttjad. De männen träffar hon aldrig igen. Hon behöver känna sinnlighet, närvaro och tillit även i tillfälliga förbindelser. Hon föredrar att kalla det relationer, anser att det är en relation även då mötet bara handlar om hett ångande sex. Kroppar som möts och tillsammans skapar glädje, lust och lidelse, de kropparna relaterar till varandra. Vem är det som påstår, antar, säger att relationer alltid behöver innefatta krav? Hon kräver ingenting annat än respekt. Respekt för den hon är, för det hon har valt att dela med sig av.  

 För vissa män känner hon själv ingen respekt, de träffar hon inte igen. De som skryter, om ägodelar, status och sina olika förmågor fyller henne med avsmak ,hon snabbt tappar intresset och lusten. En chans att bevisa om de döljer något att dela med sig av bakom allt detta kan hon ge. Men oftast, jaa nästan alltid är det första intrycket rätt.

De som strålar av liv. De som ser och ger. Det är dem hon inte kan motstå. Se och ge. Det är det enda hon kräver av männen. De som ser bortom överflödigt hull, för korta ben och konstig näsa. Ser bortom ekonomi, arbete och ointresse för kläder och smink. Som ser viljan att ge och är beredda att ta emot. De som istället för att berätta för henne hur viktiga, märkvärdiga och intressanta de anser sig vara, nöjer sig med att vara det.

   Som ger stunder av värme och närvaro. Som ger leenden och tid. Som tar emot lika självklart som de ger. De männen älskar hon. Hur de ser ut, deras status, ekonomi, tidigare liv och relationer intresserar henne inte. Männen som kan LEVA, det är dem hon vill vara nära.

Hon reser sig, med kinder fortfarande ljust rodnande av upphetsning.. En tunn rännil av ännu ljummen sädesvätska sipprar ur hennes heta inre. Framför henne står en mycket yngre man, han vänder sig om, för ett ögonblick fastnar deras blickar i varandra. De ler. Han går framför henne ut på torget.

  Hon känner sig fri, stark och vacker. Hon vandrar självklar ut i vårsolen, en kvinna mitt i livet och lusten.

Hon grenslar sin gröna cykel och susar över torget, det hennaröda lockiga håret gnistrar i det blå vårljuset.