fann jag i lådan   

Hon tittade åt båda hållen, stannade precis utan för tobaksaffären med sin kvällstidning i handen och trisslotten i fickan. Allt oftare kände hon sig osäker på vilket håll som var det rätta. Femtiotvå år i samma lägenhet, men numera hade omgivningen förlorat den självklarhet den alltid haft.

Lyckan över att de haft råd att köpa en lägenhet var lika stor som overklig. En son och en dotter hade de hunnit få och i hennes mage växte det tredje barnet. Befriad, tänkte hon skamset när den sista av deras få pinaler lastades in i den lilla lånade bilen. Äntligen få slippa svärmors blickar och goda råd. Hon var tacksam och hyste varma känslor för sin makes mamma. Då pojken var på väg hade det varit så självklart att de skulle gifta sig. Allt annat fick lösa sig på vägen. Vardagen tog snabbt över, den var inte rosenskimrande överhuvudtaget. Hos svärmor i Vasastan var det rymligt, men mörkt och belamrat med möbler.

 Tryggheten på Söders hemtama gator fattades henne. Väninnorna hon träffat varje dag, hade flyttat även de. Till egna lägenheter med sina makar, de var fruar allihop i tjejgänget numera, lyckliga fruar. Sex år hade hon haft på sig att vänja sig, men kände sig sällan som en fru och var inte säker på om hon var lycklig heller. De pratade inte om det när de träffades, tjejerna. Det kändes inte rätt att verka missnöjd. Sura gamla gummor, de klagade på sina gubbar, sånt gjorde inte tjejer från Söders höjder. Hon hade ju en snäll man. Alla karlar drack väl lite för mycket ibland? Hon tyckte inte om det alls, när han var på pickalurven som han kallade det.

Vårsolen lös på hennes smaragdgröna jacka, hon stod kvar utanför tobaksaffären och tvekade. För att samla tankarna tog hon de få stegen till bänken vid fontänen. Satte sig en stund och tittade på dem som passerade. De var inte bekanta. Det var de förut. När hon och grannfrun tog med sina barnaskaror till torget och satt tillsammans en stund i solen. Barnen satt stilla på bänkarna så länge de små pinnglassarna räckte. Idag satt en liten ljushårig flicka med skrapade knän på bänken bredvid med sin mamma. Hon slickade koncentrerat på en alldeles för stor glasstrut. Den smälte över hennes hand, i ansiktet hade hon utsmetade spår av vanilj och choklad.

 Inte behöver en så liten jänta en så stor glass tänkte hon. Fanns det ens så stora glassar förr? Det visste hon inte, men om det funnits hade de i alla fall inte haft råd. Grannfrun hade fyra ungar och själv hade hon tre. De köpte aldrig till sig själv heller, det gjorde dagens föräldrar. Det lilla vi fick över när det nödvändiga skaffats, det sparade de. Vuxna människor ser fåniga ut när de sitter ute och slickar på glasspinnar, mindes hon att hon och grannfrun sagt till varandra. Hemma hände det att det åt paketglass, randig i ljusgult, varmt brun och lent rosa. Ett halvliterspaket av papper delades noggrant i fyra delar. Barnen fick varsin och hon och maken delade på den sista biten.

Saknaden efter honom gjorde sig påmind, som så ofta. Varje dag, oftast varje timme förnam hon känslan av saknad i hjärta, mage och hjärna. ”Men mamma, pappa har ju varit borta i femton år nu." Barnen kunde inte begripa att det var just det som gjorde så ont. Han var borta. Han skulle aldrig mer se på henne med sin varma blick, han skulle aldrig mer irritera henne. Inte en enda gång till skulle han se trotsig ursäktande ut, när han tog ännu en öl ur kylen. Ingenting skulle han göra, inte någonting. Borta, det är fortfarande det jag inte förstår, tänkte hon.

Trerummaren de köpt kändes som en jättevåning i början. De fick ett eget sovrum och barnen delade på det andra. Ändå hade de ett över. Plats för soffa, de ärvda stolarna och så småningom deras svart-vita TV med teakdörrar som gick att dra för då de inte tittade.

 De hade massor av kul. Tjejerna och hon fortsatte att träffas regelbundet. Deras gubbar var med när de firade födelsedagar, på kräftskivor och andra fester. De skrattade och dansade massor och hade så roligt.

Varför sitter jag här? Just det en kvällstidning var det. Hon reste sig från bänken, tog de få stegen fram till tobaksaffären. När hon höjde handen mot handtaget upptäckte hon tidningen hon redan höll. Generat vände hon om, vandrade långsamt hemåt mot tystnaden.