kucke-li-lo

Alla inlägg under juni 2010

Av Li-Lo - 16 juni 2010 13:55

forsätter att delge mina skrivkurs övningar..här gällde det att utgå från  valfri musik och få personen att se tillbaka med hjälp av det. (det här är en av mina favoriter faktiskt   )



  



Tillbakablickar - Three little birds       

 

 

                                                  
              

Vem sa att Gud inte ger en tyngre bördor än man orkar med, tänkte Siri. bistert. Matkassarnas tyngd och det halkiga snögloppet irriterade henne. Hon var trött, det hade varit tungt att ännu en dag fylla hyllorna på ICA. Maten i kassarna gjorde henne trött i rygg och axlar, plasthandtagen skar i händerna, trots vantarna. Hon funderade över hur det kom sig att just den billigaste maten var den tyngsta. Potatis, rotfrukt, litervis med mjölk och fil. Grytbitar och burktomater väger mycket mer än oxfilé, ostron och färsk sparris. Hon tänkte vidare på det här med tyngd. Det har varit tungt att ensam lämna och hämta dagisbarn. Små hål i byxbakar,  tänder plus gigantiska hål i plånboken är tungt att hantera. Vaknätter, föräldrasamtal och uteblivna inbjudningar till vänners parmiddagar väger det också. Tyngden av en manskropp som fick sängfjädrar och hennes kropp att kvida ikapp, det var en enda tyngd hon kände att hon verkligen saknade.

– Annars är jag fanimej mer än nöjd med de bördor jag har, mumlade hon och klafsade vidare.



Hon höjde blicken för ett ögonblick och såg tre ruggiga snöskator sitta på en och samma novembersvarta trädgren.


”Three little birds”

 Roskildefestivalen 1978. Tälten, myllret av människor, unga män och kvinnor. Flickor, pojkar, barn och hundar. Glädje i blickar vart hon än vände sej. Möten med vänner, nya och gamla, som delade samma värme och ungdomliga tro på framtid och lycka. Det danska språket som ibland fick dem att vrida sig i skratt. Och så förstås musiken! Musik överallt, på små scener, mellan tälten och förstås på den för året nya stora orange scenen. Mattan av musik som lindade sig som en varm mjuk filt runt och över dem alla. Det kan inte finnas nåt som är lika härligt som det här, tänkte hon många gånger de dagarna. Man kan inte vara lyckligare.



– Hur är det? Har du gjort dig illa? Hon hade halkat och satt sig pladask, kassarna och deras tunga innehåll låg strödda i snögloppet runt henne.

Siri tittade upp i ett par varmt bruna ögon, kände vätan tränga genom HM- jeansen ända in i de urblekta, formlösa singelmammatrosorna. Hon försäkrade mannen att allt var bra, reste sig och plockade ihop sin utspridda börda. Hon tackade honom för hans omtanke och han fäste ännu en gång ögonen i hennes för att få bekräftat att hon verkligen var okej.

-          Det går bra, måste hem, ungarna väntar, sa hon kort och traskade iväg med sin börda.

Sammetslen blick är det bäst att akta sig för, är det någon som vet allt om det så är det väl jag.

Sista backen nu, snöklafset lindade sig runt benen och den blöta byxbaken brände kallt och genant mot hennes hud. Hon passerade huset bakom den risiga häcken, där doftade det som vanligt underbart.

 -Tjockisen där inne lagar visst jämt mat, tänkte hon.



-          Hej, hallå, är det någon hemma?


Siri visste redan svaret. Med tonåringar i huset känns, hörs, syns och i värsta fall även luktar det. Rutinen och vanan ledde henne trots det först in i flickrummet. Utspridda kläder, smink, plastpåsar, CD-fodral och gosedjur fyllde golv, säng och skrivbordets yta, vilket gjorde att där inte rymdes en den minsta lilla skolbok. På väggarna bilder av rappare, hiphopare och dansande tjejer. Hon drog igen dörren med en suck och vände sig mot sonens rum. Där rådde som vanligt stram ordning. På hyllorna stod ishockeypriserna. På skrivbordet låg läxböckerna i hög bredvid den släckta datorn. Sängen var välbäddad, ett avtryck i överkastet visade att han legat där en stund innan dagens träningspass. Som vanligt hade han fått bära sin tunga trunk själv. Siri hade aldrig haft råd att ta körkort, än mindre att köpa bil.

Ett varmt bad, tänkte Siri, det är vad jag behöver för att tina mina frusna skinkor. Maten går snabbt när jag väl kommer igång. Det varma, lena vattnet fick Siri att blunda och låta tankarna vandra. Hon såg varma bruna varma ögon, precis såna som fick sommaren 1978 att bli den sista av sitt slag. Hennes sista sommar som bekymmerslös, ansvarslös och tyngdlös.




Långt innan Bob Marley förväntades äntra den nya stora orange scenen, samlades de. Han var det årets stora dragplåster. Siri älskade reggaemusiken och hade kunnat stå där i dagar för att få chansen att se honom live. Hon var lerig till knäna, hennes kropp var trött efter dagar i fuktiga kläder och för lite sömn. Hennes näringsintag de senaste dagarna var klent, ”Mor Toves aebleskivor” och en och annan vegetarisk röra, fyllde knappast kostcirkel eller matpyramid. Hennes sinne var behagligt dövat av dansk flasköl och haschruset fyllde henne och många av de andra med ett glädjefyllt lugn.



När musiken tills sist började hade det hunnit mörkna och hon hade tappat kontakten med sina vänner, men vad gjorde det? Nu stod  han på scenen och alla nedanför den var vänner, de delade glädjen, musiken, ruset, värmen av varandras kroppar. Rytmen, det tunga basgunget och takten, Siris fötter och kropp började röra sig och hon lät sig fyllas av musiken.



“Three little birds sittin’ on my doorstep…”

Siri dansade för sig själv med slutna ögon, men när hon tittade upp såg hon ett par vackert glittrande ögon, bruna och varma som hett nybryggt kaffe. De brände fast i hennes och hon hörde honom fortsätta texten.

”Baby don’t worry ’bout a thing, ’cause every little thing ’s gonna be alright…”

Kaffeblicken hettade och hans varma hand drog henne mot sig med ett brett leende. Nu var det de två som gungade och njöt tillsammans, för varje ögonblick försvann alla andra mer och mer ur Siris medvetande. Det enda som rymdes där nu var intensiv lycka och förunderlig hetta. Deras kroppar gungade och böljade. Tveklöst och njutningsfullt pressade hon sitt hettande underliv mot bulan i hans skrev, det fanns inget att skämmas eller vara generad för. Hon kände så djupt i sitt sjuttonåriga hjärta att de älskade varandra! Hon rös, hennes kropp pirrade och hjärtat gungade i tung baktakt.


När musiken tystnade stod de blixtstilla en lång stund, den varma blicken fick sånär hennes knän att svikta, men han tog hennes huvud mellan sina stora händer och de kysstes för första gången. ”Baby don’t worry..” Sjöng han tyst och ledde henne därifrån mellan sittande, liggande och stående människor. Siri gick tätt, tätt bakom honom, fäste blicken på de dreadlocks som ringlade längs hans rygg, glad över att han hans mössa hade så starka färger att den var lätt att hålla reda på i myllret och mörkret.



Ett litet tvåmanna tält bland alla de andra tälten, ett zipp och lite kravlande i den låga öppningen och så var de i paradiset. Beröring, musiken, ölen, haschet och hans närvaro var allt Siri någonsin drömt om. Högen av leriga kläder i ett hörn växte. De tillbringade den natten nakna, lyckliga och svettiga på en gammaldags sovsäck av grön, källardoftande bomull. Kärlek, öl, sex, prat, skratt och sex och varma kyssar.  Siri kunde inte tro att hon inbillat sig att hon var lycklig tidigare. Det här var riktig, sann lycka! Av en slump hade hon behållit  sin klocka på, konfirmationsklockan. Hon kastade ett öga på den och for upp från deras skrynkliga underlag. Ååååh nej, hon och polarna måste åka hem om senast en timme.

-          Vänta här. Hon rafsade ihop och slängde på sig kläderna och kysste honom, sprang genom festivalområdet utan att halka i en enda lerpöl. Där, där var vännerna.

-          Snälla, snälla hjälp mig! Packa mina saker, snälla, jag lovar att jag är tillbaka så vi kan åka i tid.

Ingen hann svara förrän hon sprang iväg igen, hon sprang och sprang.

-          Jävla hala lerjävel, hon skrek högt när hon föll, men var uppe och sprang igen innan hon hann uppfatta att hennes bak var våt och nersmetad.

Hon tittade sig omkring när hon sprang och insåg plötsligt att hon var vilse. Grönt? Blått? Vilken färg hade tältet hon nyss lämnat? Det var väl ett stort orange bredvid, eller? Ögonen fylldes av tårar när hon insåg att hon inte mindes. Hon ville skrika, ropa efter honom. Nu kom ångesten, hon visste inte ens vad han hette, det hade inte känts viktigt igår. Idag var det viktigare än något annat. Vad skulle hon göra? Hon stod alldeles stilla, lät blicken fara längs myllret av bakrusiga, småfulla människor som omgav henne.

Där! En virkad mössa i glada färger, hon tog ett par snabba steg åt det hållet, men mössbäraren vände sig om och under den mössan fanns varken varm kaffeblick eller gnistrande leende.



Mötesplatsen, anslagstavlan dit man gick för att hitta de man tappat och för att sätta upp lappar som talade om var man kunde hitta varandra igen. Siri satte fart igen, säker på att det var där han var. Hennes vänner var där, de skulle precis sätta upp en lapp för att hon skulle veta att de inte tänkte vänta längre.  De måste sticka och Siri visste att hon inte kunde ta sig hem på annat sätt än med den bil de hyrt tillsammans. Hon rev ner en lapp från tavlan och skrev att han måste höra av sig, hon var inte orolig, hon visste ju att allt skulle bli bra. Hon var säker på att han skulle gå hit när hon inte dök upp som hon lovat.

Namn, telefonnummer och adressen, allt han behövde för att kunna nå henne så fort han hittat den.

”Three little birds…” hon gnolade lyckligt hela vägen hem, förvissad om att hon funnit stark äkta kärlek.



-          Morsan! Hallå! Sover du? Ska du inte laga mat snart?

Det bankade på badrumsdörren och hon vaknade ur sina drömmar. Klev upp och satte på sig den vidrigt blekrosa frottérocken. Jaja, den var i alla fall gratis om man tog en prenumeration på Amalia, som vanligt tröstade hon sig med den tanken.


Utanför badrummet stod de, hennes ungar. Det var för deras skull hon slet och släpade, kånkade och bar alla dessa tyngder. Visst fan var det jobbigt och visst hade hon svurit över sin rusiga oskuldsfulla naivitet många gånger. Men vilka tyngder som än lades på hennes axlar skulle hon utan tvekan fortsätta att bära.


-          Vi kan hjälpa dig med maten, mamma. Marya log brett med gnistrande vita tänder, hennes ljust bruna hud var rosig på kinderna.

-          Självklart morsan, oroa dig inte, allt kommer bli bra. Bobbies vänliga kaffebruna ögon rakt i hennes.


Tvillingarna försvann ut i köket, Siri såg sig själv i den immiga badrumsspegeln, log mot sitt fräkniga ansikte och gnolade tyst…





ANNONS
Av Li-Lo - 15 juni 2010 15:59

Jupp, så här tyckte jag det var att börja skolan!





Nu skulle vi väl ändå komma igång? Vi gick ju i skolan nu, och det hade gått flera dagar sedan fröken gav oss de ljust blå böckerna med rader i. Räkna skulle vi få göra i de rosaröda, de med rutor i.

 Det hade varit lekar och sånger, vi hade blivit indelade i grupper, jag hamnade i den blå. Slöseri med tid tyckte jag, i skolan var vi väl för att läsa och skriva?

Så tog Fröken kritan och skrev ett stort A på den gröna tavlan. Sen vände hon sig mot oss i den blå gruppen och frågade:

Vet ni något som börjar på bokstaven A?

-          Apa, apelsin. Jag ropade genast högt, för jag visste ju svaret och trodde att jag skulle få beröm.

-          Ja, det var rätt Liselotte, men du får inte svara innan du räckt upp handen och jag sagt ditt namn.

-          Men, fröken, det börjar ju på A. Det vet jag för jag kan läsa.

-          Här i skolan väntar man på sin tur och alla måste räcka upp handen.


Jag försökte vara tyst och tänkte lite. Var det så som storebröderna sagt att Fröken kan vara fläng i roten? De hade pratat om det, att deras fröknar var det ibland. De hade också sagt att man kunde bli utkörd i korridoren om man var ”uppnosig”. Jag visste inte riktigt vad det betydde, men trodde inte att det var något jag var i alla fall. (I spegeln tyckte jag inte det verkade se ut så, men jag misstänkte att de kanske menade något annat) Nu hade fler andra försökt sig på att hitta på ord som började på A och nu sa fröken att vi skulle öppna den blå skrivboken, för nu skulle vi få skriva A i den.


Vi skulle skriva hela första sidan full med stora A:n. Jag tog min gula blyertspenna och plitade snabbt som ögat sidan full, när jag var klar kom jag ihåg att räcka upp handen samtidigt som jag ropade:

-          Fröken, fröken jag är klar

-          Du får inte skrika i skolan Liselotte

-          Men jag är ju klar, vad ska vi göra nu, ska vi skriva andra bokstäver?

-          Nej, nu får du sitta och vänta tills alla är klara.


Sitta och vänta? Jag ville ju göra något nytt. Innan de andra hade plitat sin första rad, hade jag tröttnat på väntandet. Jag tittade i min bänkkamrat Anders bok, han hade bara fått till två stycken stora A, det verkade som om han glömt hur man skulle göra. Genast försökte jag berätta för honom hur han skulle göra.

-          Liselotte låt Anders jobba ifred!

-          Men han kan ju inte?

-          Du ska sköta dig själv och låta dina klasskamrater jobba själva.


Ännu en tråkig stund senare glömmer jag mig igen och frågar högt om vi inte ska skriva några andra bokstäver snart. Fröken blir irriterad och säger till mig att sitta tyst och vänta tills alla är klara. Jag blir mer och mer fundersam och misstänker att det verkligen är så att hon faktiskt är fläng i roten.



Det gick några veckor. Jag kom sällan ihåg att räcka upp handen och att vara tyst när jag visste svaret på något. När klasskamraterna i högläsningen försökte staka sig igenom vad Li och Lo pysslade med i boken, kom jag sällan ihåg att jag inte högt fick fylla i de ord de fastnade på.



 Hemma var det som vanligt, jag läste textremsan på Familjen Flinta högt för mina storebröder när mamma inte hade tid. Jag fortsatte leka skola med stora gula Teddy, lilla grå luggslitna Nalle och den vithåriga dockan Mia. Dock hade min ton mot eleverna i den lilla klassen hårdnat och de fick sällan beröm. Jag klagade över att det var tråkigt i skolan, men traskade de två kilometrarna varje dag med den blå och beige väskan dinglande över axeln. Fortfarande kunde jag inte förstå, hur det kunde ta en evighet för en del att skriva de där bokstäverna och siffrorna på sina rätta platser.



Vi fick dock börja gå till Biblioteket. Nu när jag äntligen blivit en förstagluttare fick jag lov att ha ett eget lånekort. Mitt blå lånekort hade nummer 1197, tant Ekman och de andra i personalen behövde inte fråga, de kunde det utantill när jag kom för att lämna tillbaks mina böcker. En dag när vi var på Bibblan, satt en klasskamrat och tittade i en bok, jag hörde att hon pratade högt och tänkte att jag skulle kunna få reda på vad grävlingen Polly sysslade med om jag satte mig där och lyssnade när hon läste. Då upptäckte jag att hon inte alls läste vad som stod på sidan, utan bara tittade på bilderna och hittade på!

Jag blev både upprörd och arg.

-          Vad gör du?

-          Läser

-          Nää, det gör du inte, varför håller du på så där? Varför LÄSER du inte? Du ser väl vad det står? Sluta hitta på, det är ju inte det som står där. LÄS istället!

-          Liselotte, på biblioteket ska man vara tyst.

-          Men fröken hon LÄSER ju inte, hon bara hittar på. Det står ju där vad Polly säger!

-          Liselotte, nu får du ta din väska och gå ut och vänta på oss utanför, kan du inte låta bli att vara uppnosig får du inte vara kvar och du får inte låna några böcker den här veckan.

-          Det är ju hon som gör fel.

-          Sluta nu, kom så följer jag med dig och hämtar jackan.


Jag gav upp följde med, hämtade min mörkblå täckjacka och ställde mig att vänta utanför det grå tvåvåningshuset som där biblioteket låg i källarvåningen.

 Nu var jag nästan säker på att fröken var fläng i roten, det var ju Lena som gjorde fel! Dessutom verkade det ju som fröken fått för sig att jag var uppnosig. Jag försökte spegla mig i fönstret för att se om min näsa börjat peka uppåt, men det enda jag såg var klasskamraterna som valde och valde, de flesta bland bilderböckerna. Jag som hade velat låna en ny kapitelbok, kanske en av Gunnel Linde som skrev så roliga böcker.



Hemma försökte mamma få mig att förstå att det var så det var i skolan. Man måste göra som fröken säger och försöka vara tyst. Bröderna tittade menande på varandra och såg ut som om det var precis det här de pratat om! Mamma sa också, att min näsa var lika fin som förut och att jag var jätteduktig som kunde läsa, skriva och räkna redan, fast jag precis börjat skolan. Jag lovade henne att försöka vara tyst och snäll nästa dag.



Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men ivrig var jag och ännu så länge stolt över det jag kunde. Det var konstigt att det tog så lång tid innan vi skulle få göra något jag inte redan kunde och väntan på att kamraterna skulle fylla sina rader i de blå och rosaröda böckerna blev tråkig och långsam. De kunde inte svaret på frågorna fröken ställde och jag ville ju bara hjälpa till, så jag delgav dem gärna högt det jag visste. Frökens tålamod höll sällan en hel dag, jag fick tillsägelse på tillsägelse, men korridoren hade jag inte fått gå till ännu.



Det gick någon månad och jag kämpade på, försökte låta bli att prata när jag fick sitta och vänta på de andra. Ibland kom jag ihåg att räcka upp handen och jag lärde mig en del saker jag inte kunnat förut. Fröken var faktiskt jättesnäll ibland, mina blå och rosaröda böcker fylldes av guldstjärnor och jag tyckte det var roligt att lära mig nya sånger och det där med Jesus och sånt hade jag inte hört talas om tidigare.


En dag skulle vi prata om hembygden och fröken skrev olika ord på tavlan som beskrev det hon pratade om.

Jag tittade på och skrev av orden i min bok. Jag tittade på vad jag skrivit och så glömde jag allt det där med att vara tyst, räcka upp handen och vänta på min tur, igen!

-          Fröken så där stavar man väl inte?

-          Liselotte, du ska inte prata nu.

-          Men fröken du har ju stavat fel!

-          Nu får det vara nog, nu får du gå ut i korridoren och jag ska ringa din mamma. Du får inte störa hela tiden.

-          Jamen

-          Så, nu går du ut och slutar genast vara så uppnosig.



Tårar av ilska och förödmjukelse rann ner för mina kinder när jag väntade i korridoren. Nu visste jag att det var som de sagt.

I korridoren fick man sitta, uppnosig var man och fröken var, precis som de avgudade auktoriteterna till storebröder sagt:

– Fläng i roten!




ANNONS
Av Li-Lo - 11 juni 2010 12:36

  bilder.


Det  här tycker jag är en härlig sån. Det är min systerdotters grand danois som är intresserad av vad som händer utanför.

Dom bor på rena rama vischan utanför Kungsbacka, så det hade hon inget för kan jag tala om.


   Den här stilstudien av en brors fötter från dansgolvet gillar jag också. Mitt femtiårskalas! Åh, vilket party, som vi dansade och dansade och dansade!


  

Alla med varandra  

Klämdans med alla gamla goa vänner


Alla med alla igen...


Jag mådde såååå bra och var så nöjd med den festen, vill gärna fylla 50 igen!


                   

Av Li-Lo - 10 juni 2010 16:00

fann jag i lådan   



Hon tittade åt båda hållen, stannade precis utan för tobaksaffären med sin kvällstidning i handen och trisslotten i fickan. Allt oftare kände hon sig osäker på vilket håll som var det rätta. Femtiotvå år i samma lägenhet, men numera hade omgivningen förlorat den självklarhet den alltid haft.



Lyckan över att de haft råd att köpa en lägenhet var lika stor som overklig. En son och en dotter hade de hunnit få och i hennes mage växte det tredje barnet. Befriad, tänkte hon skamset när den sista av deras få pinaler lastades in i den lilla lånade bilen. Äntligen få slippa svärmors blickar och goda råd. Hon var tacksam och hyste varma känslor för sin makes mamma. Då pojken var på väg hade det varit så självklart att de skulle gifta sig. Allt annat fick lösa sig på vägen. Vardagen tog snabbt över, den var inte rosenskimrande överhuvudtaget. Hos svärmor i Vasastan var det rymligt, men mörkt och belamrat med möbler.

 Tryggheten på Söders hemtama gator fattades henne. Väninnorna hon träffat varje dag, hade flyttat även de. Till egna lägenheter med sina makar, de var fruar allihop i tjejgänget numera, lyckliga fruar. Sex år hade hon haft på sig att vänja sig, men kände sig sällan som en fru och var inte säker på om hon var lycklig heller. De pratade inte om det när de träffades, tjejerna. Det kändes inte rätt att verka missnöjd. Sura gamla gummor, de klagade på sina gubbar, sånt gjorde inte tjejer från Söders höjder. Hon hade ju en snäll man. Alla karlar drack väl lite för mycket ibland? Hon tyckte inte om det alls, när han var på pickalurven som han kallade det.



Vårsolen lös på hennes smaragdgröna jacka, hon stod kvar utanför tobaksaffären och tvekade. För att samla tankarna tog hon de få stegen till bänken vid fontänen. Satte sig en stund och tittade på dem som passerade. De var inte bekanta. Det var de förut. När hon och grannfrun tog med sina barnaskaror till torget och satt tillsammans en stund i solen. Barnen satt stilla på bänkarna så länge de små pinnglassarna räckte. Idag satt en liten ljushårig flicka med skrapade knän på bänken bredvid med sin mamma. Hon slickade koncentrerat på en alldeles för stor glasstrut. Den smälte över hennes hand, i ansiktet hade hon utsmetade spår av vanilj och choklad.

 Inte behöver en så liten jänta en så stor glass tänkte hon. Fanns det ens så stora glassar förr? Det visste hon inte, men om det funnits hade de i alla fall inte haft råd. Grannfrun hade fyra ungar och själv hade hon tre. De köpte aldrig till sig själv heller, det gjorde dagens föräldrar. Det lilla vi fick över när det nödvändiga skaffats, det sparade de. Vuxna människor ser fåniga ut när de sitter ute och slickar på glasspinnar, mindes hon att hon och grannfrun sagt till varandra. Hemma hände det att det åt paketglass, randig i ljusgult, varmt brun och lent rosa. Ett halvliterspaket av papper delades noggrant i fyra delar. Barnen fick varsin och hon och maken delade på den sista biten.



Saknaden efter honom gjorde sig påmind, som så ofta. Varje dag, oftast varje timme förnam hon känslan av saknad i hjärta, mage och hjärna. ”Men mamma, pappa har ju varit borta i femton år nu." Barnen kunde inte begripa att det var just det som gjorde så ont. Han var borta. Han skulle aldrig mer se på henne med sin varma blick, han skulle aldrig mer irritera henne. Inte en enda gång till skulle han se trotsig ursäktande ut, när han tog ännu en öl ur kylen. Ingenting skulle han göra, inte någonting. Borta, det är fortfarande det jag inte förstår, tänkte hon.



Trerummaren de köpt kändes som en jättevåning i början. De fick ett eget sovrum och barnen delade på det andra. Ändå hade de ett över. Plats för soffa, de ärvda stolarna och så småningom deras svart-vita TV med teakdörrar som gick att dra för då de inte tittade.

 De hade massor av kul. Tjejerna och hon fortsatte att träffas regelbundet. Deras gubbar var med när de firade födelsedagar, på kräftskivor och andra fester. De skrattade och dansade massor och hade så roligt.



Varför sitter jag här? Just det en kvällstidning var det. Hon reste sig från bänken, tog de få stegen fram till tobaksaffären. När hon höjde handen mot handtaget upptäckte hon tidningen hon redan höll. Generat vände hon om, vandrade långsamt hemåt mot tystnaden.

Av Li-Lo - 9 juni 2010 14:01

är enligt en dam i SvD idag ett bra recept på lycka!

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hon-testade-allt-for-att-bli-lycklig_4837117.svd


Kan någon tala om det för Make och Mamboson?

Då kanske de kunde låta bli att klaga så högljutt när jag kämpar så för att göra oss lyckliga genom att låt min ljuva stämma fylla våningen?


Inte är det så värst mycket svenska han kan, Make, men SLUUUTA, det kan han minsann.


Tänker jag inte göra   Jag vill baske mig vara lycklig!


Är ganska bra på att sova också och ett par riktigt bra vänner har jag därtill.


Känns bra, så bra att jag skulle tänka mig att sjunga lite för att öka på



LYCKAN!!!

Av Li-Lo - 8 juni 2010 12:41

Restaurang ägaren, men jag är säker på att det var en lösnagel i min mat och inte alls en bit av en plastdunk!


   Himla tur att jag inte är kräsmagad!


Åt det mesta på en skön solig plats vid vattnet, lämnade tillbaka resten och fick mina pengar åter.


Det kan hända att det tar ett tag innan jag väljer det stället igen trots allt.

Men egentligen är jag mest glad att det tänderna inte tog skada, det hade varit riktigt jävligt.


För övrigt ser jag fram emot att träffa en liten kille som föddes i söndags, och enligt hans mamma (min svägerska) vill han träffa mig också, vilken duktig krabat som redan fattat vem som är hans bästa "auntie"   !


   Så sööööt


Det blir nog en sväng dit i morron för att beundra honom , och på söndag blir det namngivning och därpå följande matorgie bland alla släktingar och vänner.


Känner mig kanske lite mindre vilsen den här gången, än förra året när jag var på studentfest förra året, hade inte den blekaste aning om hur umgänget skulle gå till och begick säkert alla ettikettsbrott man kan!


Å så behöver jag sticka färdigt koftan till honom, fast han inte kommer kunna ha den på ett par månader....





Av Li-Lo - 7 juni 2010 12:42

och hittade denna stackars man!


Ensam (om att förstå)



Era blickar bränner, trots det skydd jag försökt bygga upp. Eftersom ni inte tillhör oss som vet, behöver jag ett skydd för att hindra era blickar att skada. Det verkar vara omöjligt att få er att förstå. Ni har aldrig lyssnat på vad jag säger. En del av er har påstått att ni ska lyssna och kallat er läkare, psykiater, psykolog. Skickat hem mig med tabletter som ni sagt ska få mig att komma till ro. Komma till ro, när jag är en av de få som vet, ser och hör?

  Tabletterna har jag hämtat på apoteket, jag vet ju att ni kontrollerar sådant. Jag släpper inte in er i mitt hem, att de ligger kvar i sina små askar inuti påsar som travats i rummet, det vet ni inte. Ännu så länge har ingen av er lyckats ta er in. Det ringer på min dörr ibland, men jag öppnar aldrig. Mina väggar skyddar mig. Ventiler, fönster och andra öppningar har jag täckt. Det är svårt att få det tätt, men jag köper extra tjock ugnsfolie. Den är stark och tjock, jag litar på att den håller mitt hem tryggt. Jag vill känna mig säker där. Jag känner mig inte säker utanför, men går ofta ut ändå. Det måste finnas andra som vet, även här där jag nu bor. Jag går ut, men jag är vaksam och har byggt upp ett skydd mot dem som inte vet. Mina ben har inte alltid varit tillräckligt skyddade, jag behöver stöd av en rullvagn de gett mig. Jag kan därför inte resa runt som tidigare. Det var på en resa jag föll och blev tvingad att tillbringa en dag på ett sjukhus. Blickar, apparater som lös genom min kropp gjorde att jag sedan dess förlorat styrkan och får hålla mig nära mitt hem. Jag sätter mig på en bänk på torget och betraktar de som passerar.

 De som ser mig när jag sitter där, de vet inte. Om jag tvättar mina kläder och min kropp förlorar jag en del av skyddet. Jag hör att ni kallar mig smutsig, snuskig och äcklig. Ni verkar inte veta att jag hör. Jag önskar att ni förstod bättre.

   Att skydda ögonen är svårare. Solglasögon begränsar synfältet, jag är rädd att missa någon. Lösningen är att aldrig titta på någon som har ansiktet vänt mot mig. Blickar från dem som inte vet bränner svårt i mina ögon och skadar även min hud. Det gör ont när de sveper över mig. Som svaga elektriska stötar mot min hud.



Jag kände mig tryggare där jag bodde förut. Jag var ensam om att veta även där, men jag var mer van vid dem. Deras ansikten var bekanta, ända sen jag var barn. Det fanns de som alltid försökte fästa blicken i min, men jag hade lärt mig vilka de var. På sätt kunde jag undvika dem genom att gå andra vägar eller vända mig om när de kom. När jag var barn var det annorlunda. Jag tror att barns hud är mjukare och starkare mer elastisk, det går inte lika lätt att skada den. Det var lättare, jag var sällan rädd eller orolig då. Det hände till och med att jag i de lägre klasserna kunde röra vid mina kamrater under lekar och lektioner.

   När tonåren tog över och jag började förstå att jag visste, avtog allt sådant. Brännandet började och de sista skolåren var jag knappast närvarande, blickarna började smärta mer och mer. Den enda smärta som alltid var värre, var bestraffningarna jag fick av pappa. Mamma verkade förstå hur svårt jag hade det. Hon lät mig stanna hemma allt oftare. Mina dagar tillbringade jag i mitt rum, bakom tjocka fördragna gardiner och neddragen svart rullgardin. Mamma lät mig vara i fred, men förmådde inte få pappa att förstå. De dagarna upplevde jag frid ända fram till den sekund jag hörde ytterdörren öppnas. ”Har du låtit honom slippa skolan idag igen” Hans röst ekade i lägenheten, jag visste att mamma inte skulle kunna stilla hans vrede. Bestraffningen för min lathet var intensivt plågsam. Pappa var stark.  Ändå lärde jag mig uthärda, det var en kortvarig smärta. Han bestraffade mig inte varje gång, andra gånger lät han mig vara ifred. Hans tystnad varade i dagar. Pappa gick bort när jag var tjugo. Mamma och jag tog hand om varandra. Hennes blickar brände inte, trots att hon fortfarande var ovetande när hon gick bort för femton år sedan. Då hade jag börjat mitt letande efter andra, reste med tunnelbana, bussar och pendeltåg. Vid varje station och hållplats har jag suttit kortare eller längre stunder. Ibland har jag varit ganska säker på att jag sett en person som vet, men har inte fått kontakt. För sju år sedan tvingade ni mig att flytta. Huset skulle byggas om, och jag fick flytta hit.



Strax efter flytten förlorade jag kraften i mina ben. Nu får jag leta här. Hittills har jag inte funnit någon. Det finns barn som ser rakt på mig utan att det bränner. Om jag försöker prata med något av dem är det alltid någon vuxen, något äldre barn som drar iväg med dem. ”Du ska inte prata med såna farbröder!” Barnen kan låta blicken vila kvar på mig när de dras undan, det gör inte ont.  

   Ibland har jag sällskap av en hund som ligger under bänken för att få skugga. Den kommer och går. Vem som äger den vet jag inte. Det är synd att jag inte kan tala med den, jag är säker på att den vet. Alla djur vet, de ryggar inte för min lukt eller mitt utseende. Vissa dagar sitter den framför mig, ser rakt in i mina ögon. Det känns inte alls. Jag rör den ibland, en hand på huvudet eller ryggen. Sträv päls, mina naglar kan känna huden mellan hårstråna. Hunden tröttnar snabbt på att sitta framför mig. Den traskar iväg eller tar sig in under bänken igen.

Det känns bra att den ligger där. Troligen kommer den att uppfatta mycket tidigare än jag, när det kommer en som vet.



  



Av Li-Lo - 5 juni 2010 22:24

utan att ha den blekaste aning om varför...


Make-stackarn förstår lika lite som jag, frågar och undrar.


Jag har ju inte ens nån att fråga!   


Hur orättvist är inte det?

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5
6
7 8 9 10 11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se