Jag vet att kärlek inte är som på film.

Det är inte det man tror och väntar på som får kärleken att plötsligt poppa upp likt en maskros, vild, lite irriterande, i vägen men ändå, med en bitterljuv doft och speciell skönhet.

Till skillnad mot maskrosen är dock den där speciella kärleken väldigt sparsamt förekommande. Den stora likheten är väl att den tränger sig upp precis där den vill.

Liksom en maskros kan den blomma under väldigt knappa omständigheter. Kärleken lyser starkt precis som  maskrosen och kanske är det så att kärlekens färg inte alls är röd som rosen utan gyllene gul liksom maskrosen?

Glädjen inför synen av den första maskrosen som pressar sig upp vid en varm husvägg.  Ett lite pirr som ger en föraning om att något nytt komma skall.

Risken är väl just den, att man blir blind när man vant sig vid kärleken, så som man i slutet av sommaren inte längre fylls av glädje inför synen av en maskros, inte ens av en hel äng i strålande gult som borde fylla själen med lycka.

Det är farligt att vänja sig vid det som är vackert, fint, mjukt, skört och ger glädje.

Det behöver finnas tid att ta hand om känslan, liksom det behöver finnas tid för att minnas och ta hand om det unika i varje kärlek.

Det är så lätt att glömma bort hur man njuter av den där första maskrosen.

Låt den här sommaren bli den sommar då du även i augusti minns att varje maskros är en unik blomma, att den har sin egen söta doft, att den är flyktig, se till att du behåller några av de frön som flyger i vinden, fånga dem, ta hand om den och se till att din egen maskrosodling växer och växer för vart år. Bry dig inte om att andra kanske tycker det är ett ogräs och inte ser det speciella och unika. Din maskrosodling är värd att tas om hand. Det är bara din och att andra förundras över att du tycker den är vackert, ska du glömma bort.

Låt tusen maskrosor och kärleken blomma, lysa stark och gul!

nu menar jag den sorten som verkar anse att djurens rättigheter och liv är viktigare än medmänniskors.

Sällan blir jag så illa bemött i mitt arbete som av rabiata djurvänner. Sällan är det några andra som vägrar acceptera att det inte är en fråga som "vem som helst" handlägger. Få andra är hysteriska, elaka och totalt oemottagliga för fakta.

Jag klarar inte att ta en person seriöst, som storgråter i telefon för att hennes syster sett magra hundar i Spanien. För mig känns det enbart fånigt att någon kan bli så upprörd över något sånt, dessutom i andra hand... 

För att inte tala om damen som sett ett trafikskadat rådjur lida, innan viltvårdaren kom. Hur mycket hon än bölade vägrade jag styvnackat att koppla henne till socialministern för att han skulle lindra hennes lidande.

Visst är det trist att en del människor har sex med djur, men om det hindrar dem från att ge sig på och våldföra sig på människor?

Är det inte mer synd om den människan? Som inte kan ha normala relationer med andra människor?

Jag blir inte rörd till tårar över att man drar fjädrar av fåglar, har hönor i bur eller att griskultingar biter varandra, sorry!

Joo, jag känner djur, jag gosar med snälla hundar, katter, getter, får och kor.

Men! Jag anser aldrig att ett djurs liv är viktigare eller lika viktigt som en människas, aldrig!

Joo, jag tycker det är trist om någon skaffar sig djur som man sen inte tar hand om, det är tråkigt. Men inte mer än så.

Om man läst tidigare berättelser hittar man en liten länk till en av dem i den här. Det är lite av min tanke, att allt och alla hänger ihop på ett eller annat sätt.

Den här kallar jag:

Hann inte

Måndag igen. Inget har hänt. Miraklen uteblev. Den här helgen också. Kvart över fem ringde klockan. Kroppen alldeles för tung. Kudden fortfarande mjuk. Svårt att lämna. Myset i TV-soffor. Kräver starkt kaffe.

 Lika ensam som i helgens början. Huvudet är tyngre, mycket tyngre. Påsar under mina rödsprängda ögon. Lukten i lägenheten. Inget man vill dela. Katten bryr sig inte. Jag skulle vilja dela. Det har alltid tagit slut. Innan jag hunnit. Stora steg tar för lång tid. Har foten i luften för länge. När jag ska sätta ner den. Ser jag redan ryggtavlan. Hann inte. Ensamt innan det hann bli tvåsamt.

 I fredags som vanligt. Tog en bira efter jobbet. Och sen en till. På puben finns andra. Tror vi delar något. Vet inte vad. Vi är vana vid varandra. Vi har haft kul. Förut. Det snackar vi om. Och om fotboll. Sport och trav.

Luftar känslorna. På det sättet. Ingen väntade hemma. Katten förstås, men. Bara en bira till. Redan mörkt utanför. Borde ha käkat. Öl fyller magen. Lättare att glömma hungern. Alla sorters. Den kommer tillbaks senare. Det är bättre utan den. Den gjorde ont i fredags.

Jag har sett hennes fräkniga ansikte genom fönstret många gånger, men hon brukar aldrig komma in. Nu fanns det nära mig och hennes blågnistrande ögon såg rakt på mig. ”Hej, visst är det du, va kul! jag ska träffa en kompis innan vi åker till stan, vi ska på en klubb och dansa sen. Äntligen har ungarna blivit så stora att jag kan göra saker för mig själv”

 Hon satte sig på stolen mittemot min. Hennes fräkniga händer på bordet, nära mina som höll hårt i ölglaset nu. Trettiosju på hennes vänstra och fyrtiotre på hennes högra. Jag började räkna fräknarna samma dag vi träffades och blev kära. Den sextonde april nittionhundrasjuttioåtta. De etthundrasjuttiotvå i hennes ansikte var lika söta nu. En del av dem hade krupit in och gömt sig i små rynkor runt hennes ögon. ” Hur gamla är de nu?” Självklart visste jag redan svaret. Alla visste att hon blivit på smällen med någon rastasnubbe på Roskildefestivalen den sommaren. Jag var den enda som inte garvade åt det. ” Snart tjugo nu. Det är härligt att bo här igen, jag hade så kul här förr. Du, jag har sett dig ibland, men visste inte säkert om du kände igen mig längre” Inte kände igen! Jag sa ingenting, men tänkte på hur tungt det hade känts när hon någon gång den hösten försvann till en annan förort. Då kunde man redan ana en rundning under hennes islandströja. Jag blev kvar här, har varit kvar sedan dess. ”Men hur mår du egentligen? Du ser lite sliten ut” Jag skulle öppna munnen, övertyga henne om att allt var toppen. Då ringde hennes mobil och hon försvann ut genom dörren för att prata ifred. Utan för pubens fönster lös hennes ljusa ansikte i det svarta. Hon stoppade ner mobilen i fickan. Kom in och satte sig ytterst på stolkanten. Hon lossade mitt fasta grepp om ölglaset. Tog mina valkiga händer mellan sina mjuka, trettiosju och fyrtiotre. Åttio fräknar som kramade mina händer. Fast blå blick riktades rakt in i min rödsprängda. ”Jag måste sticka, min kompis står vid tunnelbanan. Men ta hand om dej, ta dej själv på allvar, lova det. Jag vet vilken fin kille du är”

 Innan jag hann öppna munnen var allt jag såg hennes ryggtavla. Innanför kläderna på den fanns vit hud, täckt av oräknade fräknar.

En stor stark. En sexa whiskey också. Det blev ännu mörkare. Det blev en riktigt mörk helg. Minnena få. Hungern sved i hela kroppen. Längtan gjorde mig tung. Fick katten mat? Sket gjorde den. Det är jag säker på. Minnen, men inte från helgen. Vit hud. Gnistrande fast blå blick. Oräknade fräknar. Kattjäveln!

 Ikväll ska jag inte.

från min "låda"

    Bakom henne...                                
                                                  
                                                  
                                                  
         

Jag gick bakom henne som vanligt. Under hela vårt samboliv har hon gått först. Vi hade varit vid sjön. Jag tycker om sommarkvällarna vid sjön. Ofta tänker jag på vilken tur vi har som kan promenera dit på mindre än en kvart från vårt hus. Vi köpte huset för snart tjugo år sedan. Det är rymligt och trivsamt, men inte för stort eller vräkigt. Jag trivs där. Jag har lätt för att trivas. Hon trivs sällan längre stunder med något. När det gäller vår bostad är jag glad att jag satte ner för foten för att få min vilja fram. Annars får hon gärna vara den som bestämmer. Det gör mig sällan något.

 Hon vill gärna vara synlig. Genom sina åtaganden i den lokala politiken sker det ganska ofta. Ingen fråga tycks för liten för hennes intresse och engagemang. Hon läser alla brev, lämnar sällan något obesvarat. Katthem, gatubelysning, rättvisemärkt kaffe i stadsdelsnämndens cafeteria. Vilsna ungdomar eller nedläggning av apotek. Lokalpressen hör av sig och hon uttalar sig gärna, framstår som påläst och kunnig.

 Hemma går vi mest om varandra i en trivsam, parallell tystnad. Gemensamma vardagsaktiviteter som den ikväll är ett undantag.  Jag vandrar gärna den här vägen ensam alla årstider. Att se sjön ger mig frid. På sommaren kan jag bli sittande länge på en klippa. Somliga kvällar klär jag av mig och låter det svala sjövattnet omsluta mig. Att ligga på rygg och flyta, låta vattenljuden fylla mina öron fyller mig med en mild, mjuk lycka.

 Men ikväll skulle vi vistas vid sjön på hennes villkor. Vi skulle testa ett nytt sätt att slappna av genom aktivitet. ”Man behöver fylla sig med något för att tömma huvudet på tankar”. Jag har inte riktigt förstått det, men följer med henne. Aktiviteterna är intensiva en kort period, oftast i början på varje sommar. Efter en månad eller så kan jag återgå till min stilla vardagslivslunk.

 Fiske. I år är det fiske som ska få oss att slappna av och må bra. När hon började prata om det i förra veckan stannade jag till på Statoil och köpte två spön för 99 kronor styck. Hemma på köksbordet låg redan två kompletta ABU-spön med exklusiva rullar. Bredvid stod en låda full med drag, tafsar och linor. Mitt är fortfarande orört, 99 kronors spöet tog jag med i kväll. Jag lät henne fnysa åt mitt val av redskap.

Jag älskar min sambo. Hon är rund och mjuk. Vi har trevliga vänner och relativt normala relationer till våra få släktingar. Att resa med henne är fantastiskt. Hon är påläst och välinformerad. Genom sina olika engagemang har hon kontakter på många platser runt om i världen. Vi besöker dem, blir väl mottagna och får inblickar i vardagsliv som känns speciella och unika.

 Olikheterna mellan oss är stora, ta bara en kväll som den här. Hon vill ha resultat av det hon företar sig. Fiskar man ska man få fisk! Abborrpinnen hon drog upp var för henne ett bevis på att vår kväll var lyckad.  Tystnaden, stillheten och doppet i det svala vattnet var min behållning av vår gemensamma kväll. Det gav mig oändligt mycket mer än anblicken av den lilla randiga fiskkroppen som riste på bergknallen. Synen av min älskade sambos mjuka, lena vita kropp på den gråsvarta skrovliga stenen fyllde mig med stillsam, sugande åtrå. Kvinnan i mitt liv har en kropp som består av de mest ljuvliga kullor och dalar. Under åren har de förändrats och förflyttats likt topografin i en landskapsbild. Hon vet mycket väl att jag gärna njuter av den synen. Innan hon glider ner i vattnet kråmar hon sig ytterst lite framför mig och särar på benen ett kort ögonblick. I vattnet simmar han tillräckligt nära för att våra kroppar ska snudda varandra, aldrig mer.

Nu är vi på väg hem. Jag går bakom henne i den branta backen. Hennes bara, runda, starka vader spänns i uppförslutet. Baken rör sig mjukt och böljande under sommarklänningens blommiga tunna tyg. Midjans valkar, nackens fjun, armarnas rundhet och redan en antydan till fukt i hennes armhålor.

 Gick jag framför henne skulle den synen vara mig förvägrad.