En sådan där klokmening någon lagt upp på Facebook.

Det är jättebra, så länge man talar om saker, grejer och pryttlar.

Fy bubblan vad saker man har, äger, spar på som man inte alls behöver.

Senast igår fyllde jag en kasse med kläder som jag inser att jag inte kommer att använda igen, eftersom jag inte gjort det på ett år eller så.

Om det däremot kommer till medmänniskor är jag inte säker på att det är det klokaste att göra.

Eller i alla fall inte alltid.

Självklart om det störande också är sårande eller skadligt.

Men när det störande består av att du genom att umgås med någon blir mer eller mindre tvingad till tankesätt du inte vågat dig på förut. Du blir störd till att plocka fram känslor du försökt dölja, förtränga, låtsas att du inte har. Det gör ont och är smärtsamt som faan ibland.

Störande funderingar, jobbiga samtal, gråt, sorgsenhet.

Och ändå, ändå är den personen så speciell, så nära, så viktig att det är förbannat värd varenda störd sekund.

Du vet att genom att vara tillsammans med den personen, kanske också stör andra. De kan inte förstå hur och varför ni väljer att vara med varandra. Ni passar inte ihop, ni är fel, ni ska helt enkelt inte gilla att vara med varandra.

Ändå…

Trots allt det störande är det något av det bästa som hänt, det starkaste, svåraste, mest underbara.

Det som innehåller mest doser av livsglädje, nyfikenhet, innerlig och kokhet vänskap över alla trösklar och hinder.

Då får det störa bäst det vill, för det är trots allt mer än värt att behålla och vårda.

                    Pussen då   !