Det här inlägget, är i alla högsta grad skrivet för min egen skull, men kanske kan någon annan få ut något av det, så jag släpper mina spärrar och kastar ut det i den sociala cyberrymden.

Jag vet att jag ofta framställer mig själv som en stark, kavat, klämmig, glad person. Och det är så jag oftast är.

Den här veckan, har dock inte varit så.

Plötsligt befinner jag mig i ett svart hål. Som en brunn, där jag ser att det finns stegpinnar, inte alls utom räckhåll. Dock behöver jag anstränga mig en liten, liten smula för att nå dem och det har jag helt enkelt inte orkat. Det har helt enkelt inte känts så jävla viktigt för jag har inte sett någon mening med att ta mig upp. Varför skulle en person med så fula, förbjudna tankar, så dålig förmåga att göra bra saker förtjäna att komma upp ur hålet?

Alla misslyckanden i livet travas på hög framför den där stegpinnen jag skulle kunna greppa, om det inte kändes så idiotiskt orättvist att just jag skulle få den möjligheten. Så många andra med mycket större värde borde få tillgång till den före mig.

Det känns som jag fått ett själskott. Det blöder, sipprar och rinner i mig och jag gör allt jag kan för att stoppa det, men rätt var det är läcker bandaget och allt rinner ur mig igen.

Har jag varit en bra mamma? Varför har det varit så mycket som inte fungerat för de där två, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Varför är jag så inkompetent på att ge dem positiv återkoppling när de gör bra saker?

Som en svart gegga rinner allt jag gjort fel ur själskottet, alla gånger jag satt mina egna behov framför deras, alla gånger jag inte ansträngt mig tillräckligt för dem. Hur kunde jag ens inbilla mig, att jag skulle ha förmågan att ta hand om andra människor och se till att deras liv blev bra?

Den ironiska och skrattretande tanken att någon enda man på denna jord skulle finna att jag var värd så mycket som en tanke eller blick från dem, har också passat på att gnaga intensivt.

Men mest av allt är det den mest förbjudna tanken som gör mig svag för den är så skamfylld.

Jag orkar inte med dotterrollen längre!

Att besöka min pappa känns bara som ett tvång, en plikt, något jag MÅSTE göra.

Jag mår dåligt när jag är där, jag blir irriterad, trött, sur och vresig.

Små, små mikroskopiska ögonblick av igenkännandets glädje och kärlek kan jag känna.

Men mest ser jag till att hela tiden ha något att göra, för att jag ska slippa umgås, slippa se på den man, som är ett skal som knappt liknar den pappa jag haft.

Ändå är han inte sjuk, han är inte dement eller så. Han är bara mycket gammal och nedförsbacken är ett faktum.

Det är så hemskt, ångestladdat, förbjudet och så skamfyllt, inte bara att jag känner så.

Skräcken att inse , att en dag kommer kanske mina egna ungar känna samma sak inför mig paralyserar mig helt enkelt.

Jag kämpar och kämpar just nu, med att klättra upp, iallafall korta stunder och det har gått både bra och dåligt.

Jobba har jag inte gjort, anser att det här är en sjukdom mer än väl likställd med snuva, kräkningar eller brutna lemmar. Igår lyckades jag ta mig ut på en cykeltur och sökte lindring av naturen, det fungerade ganska bra, så mitt mål idag är att få till en idag också, kanske till gymmet, så jag får lida lite extra.

Jag är på väg upp, jag har fått tag i nedersta pinnen och tänker inte släppa taget.

Inser att det är åratal av odelat ansvar (för barnen inte för pappa, tack vare mina syskon, tack) återhållna känslor och annat som sipprar fram, jag har haft små, små känningar av det förr, men kanske varit så rädd att jag inte vågat känna så här mycket.

Nu just nu, är jag trots allt ganska tacksam över att jag släppt taget och låtit det komma.

Jag behöver ingen tröst eller uppmuntrande tillrop om att det snart blir bra, för det är jag säker på att det kommer att bli. Jag skriver det här mest för min egen skull, men kanske också för att jag känner mig rätt övertygad om att det kommer sådana här ögonblick i allas liv och för att jag mer och mer blir övertygad om att det är en del av livet, som man inte ska tränga undan.

Och för att jag tror att det är rätt att kalla det för sjukdom även för sig själv, låta det ta tid, inte vara duktig och "kämpa på".

Hela och läk dig själv, på just det sätt du tror på.

Kanske till och med njut lite på ett skevt sätt av den där drunkningskänslan, ligg kvar i sängen, soffan, på golvet och låt svärtan ta över ett tag. Trösta dig med saker som inte är skadliga, ,ät bara kakor, chips, drick coola eller svält dig en dag eller två medans teven står på och du inte har en aning om vad som visats under en hel dag.

Fan, nu blir det sårande för dem som mår mycket sämre än jag.

Men det har funkat för mig, tror jag..