För det har jag ju ingen!

Men, som tur är har jag andra små jäntor i mitt liv, som dessutom förgyller det.

När gossarna var små, hade de, speciellt den stora, en kompis lilla C.

Hon är precis mittemellan dem i ålder. Det var en härligt orädd, klättradande och klängande jänta. Som for omkring både mer och högre än mina gossar, cyklade och simmade långt före de kunde göra det.

Söt som en liten sockertopp med långa fina flätor och stora blå ögon.

Frågvis, positiv och glad hängde hon med på alla möjliga äventyr tillsammans med min familj eller bara med killarna.

Jag har alltid haft en stor plats för henne i mitt hjärta och blir lika glad varenda gång vi ses, inte så ofta nuförtiden tyvärr.

Men häromdagen stötte vi ihop i centrum hemma. Babblade en stund och sen sa hon enkelt:

”Jag måste gå nu, men jag skulle ju kunna komma upp till dej och käka nån kväll snart så kan vi prata lite mer”

Sötunge!

Det känns bra och härligt att hon tar mig helt och hållet för given

Så på måndag blir det middag, utan min dotter, men väl med goa, fina C!

                                   Pussen då   !