Jag har lite svårt för att tycka att Ensamstående är ett bra ord för att beskriva hela denna grupp av föräldrar som inte lever tillsammans med den andra föräldern till barn(en).

(jag fortsätter att skriva barnet för att slippa ///- och ( ) -överdos)

Det finns enorma skillnader i hur livet gestaltar sig efter en separation.

Idealet är förstås att man:

Delar lika på tiden man ansvarar för barnet. Fattar gemensamma beslut som rör barnet, delar på den ekonomiska biten. Barnet reser på semester med båda, får presenter av båda. Båda föräldrarna leker med, engagerar sig i och låter det ta del av bådas familjer och släkt. Samt uppför sig som vuxna människor med barnets bästa för ögonen. På så sätt får båda föräldrarna också tid att ”återhämta” sig, få tid för lite vuxenliv, ork och ekonomisk möjlighet att vara så goda föräldrar som möjligt.

För mig känns uttrycket Ensamstående förälder väldigt märkligt när det gäller de som lyckas med detta. De kanske kunde kallas Delande föräldrar?

Sen finns det förstås de, där den ena föräldern kommer som ett urverk, men inte gör eller tillför minsta lilla utöver det som en gång bestämts. Som så att säga mer ”har” barnet, när det är dags enligt schemat.

Andra poppar upp lite då och då, kanske inte alltid när det är bestämt, men de flesta gångerna i alla fall.

Mina barn hade en Pop-up Pappa, i alla fall ett par år, sedan slutade han helt enkelt att poppa up överhuvudtaget!

Jag blev så att säga en helt Enastående mamma.

På så sätt kunde jag många gånger känna att jag inte alls tillhörde samma ”grupp” som de, i framför allt den första gruppen.

Att ibland lyssna på när de ”klagade” över sena hämtningar, snålt tilltagna presenter, missade föräldramöten eller dåliga semestrar, kunde kännas som ett slag i magen på mig.

Mina killar har en gång fått varsin julklapp av sin pappa sen vi separerade, det längsta de rest tillsammans är till Gnesta över dagen.

Jag har inte haft sällskap på ett föräldramöte, kvartssamtal, sjukhusbesök eller vid sidan av någon fotbollsplan.  Det har inte funnits en annan förälder att diskutera fram- eller motgångar i barnens liv med. Ingen att rådgöra med vad det gäller skola eller aktivitet, eller något annat heller för den delen.

Däremot har jag fått strida för att få olika instanser att fatta att det var jag, jag och bara jag som hade hela ansvaret. Det fanns ingen att få andra åsikter av eller papper signerade av.

Jag kände ibland att jag inte räckte till, inbillade mig att man i ett fungerande förhållande delar på rollerna. Kanske så att när barnet gjort något som varit mindre bra så blir den ena ”förbannad” och lite ”elak” medan den andra tar över, tröstar, resonerar och förklarar. Ensam med två aktiva och envisa barn nära i ålder kände jag att det var förbannat sällan vi någonsin hann till det här med att trösta, förklara och resonera. Snarare gick jag taket igen på grund av något nytt som hände!

Nu är det verkligen inte så att jag försöker få någon att tycka synd om mig eller mina killar. Jag kan bara känna att det ibland talas om separerade föräldrar som en homogen grupp, vilket jag verkligen inte tycker att det är.

Jag hade en enorm tur på så sätt att mina barn sovit gott, ätit bra och varit ovanligt, nästan extremt friska. Vaknätter kan jag räkna på mina fingrar tror jag.

Jag har förstås i stället fått tampas med:

– Varför kommer han inte när han har lovat? – När ska han komma nästa gång? – Varför får inte vi presenter av våran pappa? och den värsta av dem alla: - Varför kan inte jag få en annan pappa?

Jag har fått trösta, lindra, ljuga och lirka för att få livet att fungera. Det är inte rätt att tala om för sina barn att ”pappa får inte vara hos oss, för han tar saker av mamma och tömmer era spargrisar”, så man måste hitta på ett annat rimligt skäl, eller hur?

Hur jag än försökte kände jag föga eller ingen självklar koppling med en annan mamma som antingen hade två veckor i månaden eller åtminstone varannan helg på sig att varva ner och bara vara sig själv.

När sådana mammor diskuterade hur jobbigt de tyckte det var att pappan gjorde si eller så, struntade i ditten eller datten, så kände jag mig ibland så jävla utanför, mer ensamstående än någonsin.

Jag tänker på andra mammor i samma sits som jag.

De kanske inte ens har familj och vänner i närheten, de kanske inte är lika bra på att ta för sig av det som bjuds som jag var.

Socialtjänsten fick efter många om och men äntligen tummen ur plånboken och såg till att killarna fick komma ifrån mig till en kontaktfamilj en helg i månaden. Jag sökte pengar ur fonder och stiftelser för att ha råd att göra något på våra semestrar.

Jag ”tvingade” mig in i ”hela” familjer trots att det ibland kändes lite obekvämt. Parkleken blev vårt andra hem och där fick jag välja vilka andra föräldrar jag ville umgås med, både de med och utan förhållanden.

För det är ju egentligen det Enastående föräldrar och deras barn behöver, familjer som består av mer än bara en förälder och deras barn. I alla fall minst lika mycket som de behöver andra familjer med bara en förälder. Visst kan Enastående föräldrar vara ett stort stöd för varandra, det ska jag verkligen inte förneka.

Jag vet inte om det är ett rörigt inlägg utan mening, men det kändes viktigt för mig att skriva det.

Kanske är det en uppmaning till er, att om ni i er närhet har en familj med en Enastående förälder:

Ta hand om dem och bjud in dem ibland? En Enastående förälder kan vara rätt trevlig, även i umgänge med andra par.

Den är sällan något hot mot förhållanden, för Enastående föräldrar har för det mesta så fullt upp och är så mycket föräldrar den där biten är helt raderad ur hårddisken.

Så här gulliga var vi då i alla fall, lilla familjen Marsipangris eller kanske den här bilden hade passat bättre till jul?

                Glad påska puss   !

 

Hanna

4 april 2012 21:25

Jo, ordet ensamstående är lite märkligt! Speciellt med tanke med att det går att få inseminationer osv så att du inte ens behöver ha en partner!
Gillar din nya header! Den är mysig, precis som bilden på dig och barnen!
Kramar

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Li-Lo

5 april 2012 08:13

Jaa, det tänkte jag inte ens på. Och ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i det, att man kan få hjälp att bli ensamavsvarig för ett barn. Det är inte det bästa, kan jag aldrig tycka!
Tack, jag ville liksom prova, har trott att det var jättesvårt att fixa till, men det gick ju galant. Perfekt blev det inte, men det är ju inte jag heller tack och lov!

Ha det gott, kramkram

 

Ama de casa

5 april 2012 09:35

Själv är jag skilsmässobarn och växte upp i Norrland med min mamma. Åkte till pappa och hans nya familj i Stockholm på loven.
Min mamma var en stark kvinna, ja, enastående kan man säga!

Fin header du har fått till!

Glad Påsk :-)

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

5 april 2012 09:45

De flesta kvinnor är ju det! Vare sig de har ensamt ansvar för barn eller inte, faktiskt :)

Ja, jag är mäkta stolt över att ha fått till den, helt på egen hand och genom att lista ut hur jag skulle göra!

Glad Påsk till dig och stalkern!

 

Gun

8 april 2012 14:39

Du är verkligen enastående! :) Jag har ingen erfarenhet av det du skriver om. Mina föräldrar håller ihop än och Mumannen och jag också. Däremot känner jag en "ensamstående" tjej som fått barn genom insemination och försöker få ett till på samma sätt. Hon har helt enkelt inte träffat "den rätte" och vågade inte vänta längre på att få bli förälder. Enastående är hon, hon också.

http://horni.blogg.se

Li-Lo

8 april 2012 18:12

Tack! Men man gör ju vad man måste på något sätt!

Hoppas du fått en underbar helg med lilla Mu!

 

Fatou

2 april 2015 15:52

Vilket bra blogginlägg!! Håller med dig på alla punkter!! Den där känslan av ensamhet i föräldraskapet var verkligen smärtsam många gånger. Och vad snabb man var på att ta på sig ALLT negativt som hände barnet med ett: "Det är mitt fel, jag räcker inte till som förälder/jag är värdelös..." och när man fick beröm om barnet: "ÅH, vad duktig hen är! Hur kunde JUST JAG få ett så duktigt/smart/vackert/begåvat barn...?" Hehehee...

http://fatou.se

Li-Lo

2 april 2015 15:56

Jaa, det var länge sen jag skrev det, men blev jättenöjd när jag läste det igen!

 

Moma

2 april 2015 16:24

JA OCH AMEN, och inte är vi nån homogen grupp inte! Ville ta till lipen på t-banan, det var så mycket jag känner igen men hade skyfflat undan i bakhuvudet. Som ensamstående hinner sällan stanna upp och känna efter, det är mer "bita-ihop-och-kom-igen". Men vi är ju "SÅ DUKTIGA" (*kräks*)

Puss på're pinglan

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

2 april 2015 19:00

Nää verkligen inte homogent, men det är ofta så man kände/känner.
Lite så var det för mig med, nu när jag läste om det, fy bubblan vad man gnetat :(

Duktiga, pyttsan, man gör vad man måste, påskapuss på dej med sötnos

 

susanne

2 april 2015 18:07

Synonymer till enastående:
Makalös ;) ...cool,lysande,fantastisk,lysande,fenomenal, otrolig, i särklass......etc
Gulle familj Du "kämpat/ar" för <3

Li-Lo

2 april 2015 18:58

Jaa, kämpande har det blivit en del genom åren!

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...