En sak jag inte kommer nämna fler gånger än just precis nu i min blogg är detta:

  Jag älskar mina söner.   

De är det finaste jag har och någonsin har haft.

Killarna är kloka, roliga och generösa.

De var supersöta, jättegulliga och världens bästa redan när de var små

och är snygga unga män numera.

Däremot har jag aldrig tyckt att det känns viktigt att berätta att jag gör det.

Jo, självklart för dem, men inte för andra.

Jag säger det inte till andra, och jag skriver inte om denna självklara kärlek i min blogg eller på min Facebook sida heller.

Mina söner är så olika på alla sätt man kan vara det som syskon.

Olika till utseende, kroppsbyggnad, färger och fysiska förmågor.

Inte det minsta liknade intressen, sinne, humör eller psykiska förmågor.

De har sällan eller aldrig gjort som jag velat eller tyckt att de borde, envisheten och självständigheten har de delat.

Som de allra flesta syskon som leker och umgås mycket hade de såna där GREJER! Såna där som ALLTID fick dem att fnissa eller skratta hysteriskt, ofta vid fel tillfälle. Nästan alltid helt obegripliga för resten av världen, men sååå himla kul!

Ingen av dem har valt vägar jag skulle valt eller rått dem att välja.

De har långt kvar innan mamma slutar lägga sig i, gnälla och tjata.

Två saker har de dock gemensamt som jag är stolt och glad över:

Båda två håller på Bajen 

samt ogillar starkt orättvisor och rasism.

De har alltså blivit i princip så perfekta jag kunde önska!

Puss    på mina söta pluttelutter !