Det är verkligen svårt att veta varför man gör vissa saker.

Det här med att ställa upp, hjälpa, finnas till hands tänker jag på.

Självklart vill jag inbilla mig att jag är en ädel person, som gör saker enbart för andras skull.

Så är det såklart inte, för jag är inget helgon, ingen ängel.

Men om jag gör något för andra, spelar det egentligen någon roll om det samtidigt ger mig lite jävla självgod tillfredsställelse?

Vilket väger tyngst?

Mitt eget behov, eller det faktum att jag i alla fall försöker vara en droppe i havet?

Ingen aning.

Men igår sa min arbetskamrat till mig att hon tänkte åka till IKEA efter jobbet.

 ”Åh, vad synd att jag inte visste det, då kunde jag skickat med mitt presentkort så kunde du köpa grejor som jag kunde ge till de som kommer hit, eller som behövs i boenden för nyanlända” sa jag.

”Men vilken bra idé, jag har också presentkort!” säger hon och så satte vi bollen i rullning.

(jag hade tänkt på det ett tag, att mitt lilla bekymmer över att få min soffa försent, liksom kändes som en pytteliten fis i rymden jämfört med det som den som lämnar allt för att undkomma ett vansinnigt krig har att bekymra sig om)

Lite mer jobb än vi trodde blev det, många samtal, sms- och messengerkonversationer innan vi tagit reda på ställen och behov vi trodde vi skulle kunna fylla.

Under den tiden fylldes summan vi hade att spendera på, av några andra arbetskamrater och kollegans föräldrar.

Det blev inköp inte bara på IKEA

vi hann med RUSTA och Stadium också, innan vi var klara.

Tur att Gulle-F har bil, det hade ju inte fungerat annars. På ett ställe behövdes det väskor och hygienartiklar.

Jag släpar kabinväskor

Där bor det medmänniskor, som har för avsikt att fortsätta till andra nordiska länder. På RUSTA får man mycket tvål och sådant för pengarna. Vi fick ihop tre kassar!

Nästa anhalt var ett hus med boende för ensamkommande barn, de behövde kläder för att kunna delta i skolgymnastiken. Shorts var jättedyrt, men vi kunde lämna av ett gäng t-shirts i olika färger och storlekar, samt några enkla ryggsäckar i alla fall.

Det jättestora boendet vi åkte till sen…

Ett konferenshotell som nu fungerar som boende. Fullt av människor i alla åldrar, hjärtat värmdes av att se lekande glada barn och tyngdes av att se de som ivrigt sökte efter passande kläder i de kassar någon ställt innan för dörrarna.

Inne i boendet, finns en ”shop” som några eldsjälar driver.

(det är alltså en butik där allt är gratis, det verkade som att de fick gå dit enligt någon slags schema, beroende på rumsnummer)

De hade talat om att de behövde fler ställningar att hänga kläder på samt en så enkel sak som PARAPLYER. Vem tänker ens på att det behövs?

Självklart kunde inte vårt lilla bidrag fylla behovet för alla de uppåt 500 personer som bor där, vuxna och barn av många olika nationaliteter. Men ett litet bidrag blev det i alla fall.

Sista anhalten var ett café i stan där man har personer boende tillfälligt. Där lämnade vi av lakan, örngott och påslakan.

Lite trötta och ganska flamsiga :)

Snälla F körde hem mig sen, trots att hon bor i andra ändan av stan.

Mina fötter och ben värkte och jag hade lillhuvvet fullt av intryck, hjärtat fullt av både sorg och glädje. Men trots det, somnade jag som en stock och jaa, kansketrött är det som de säger, att ett gott samvete är en bra huvudkudde?

Gott har jag sovit och bra mår jag idag, även om jag genom det jag upplevde igår, känner starkt att jag verkligen ska försöka förmå mig, anstränga mig, ta tag i att faktiskt göra mer…

Jag hoppas att den känslan inte lämnar mig, utan att jag faktiskt kommer att göra det också.

Dessutom hade vi roligt tillsammans när vi gjorde det!

Så kanske är det helt enkelt en så kallad win-win grej?

                          Pussen då   !

 

Ruth i Virginia

17 september 2015 14:21

Underbart! Du och kompisen fick en idé och aktiverade den.
Ni GJORDE nånting! Jag är full av beundran för er båda.
Vanligtvis sitter man och tänker eller snackar med andra om vad
man borde göra, men det blir aldrig av.
Kanske du och kompisen har startat nånting pågående. Vem vet!
Du kan känna dej nöjd med dej själv, den saken är klar. Kram!

Li-Lo

17 september 2015 15:12

Tack Ruth!
Jo, som sagt, jag kände mig rätt nöjd med mig själv när jag somnade och hoppas innerligt att några personer fått det ett uns bättre av det vi gjorde.
Kramkram

 

Sara - En blogg om psykisk ohälsa, MS & Livet

17 september 2015 20:37

Åh, jag blev så glad när jag läste detta. Media har fyllts av så många skräckhistorier om hemska människor som spottar på flyktingar och man ser så mycket hat. Detta inlägget är värmande och det känns skönt att se att det finns godhjärtade människor som du kvar här i världen.

http://saramodigh.bloggplatsen.se

Li-Lo

18 september 2015 15:57

Det känns bra, att kunna göra fler än de få vi kunde hjälpa glada :)

Att hitta hat mot dessa, som lämnat allt för sina barn och sin egen skull..
Nog måste man ha väldigt gott om det inom sig, för att kunna det?

Tack och kram

 

Ruth i Virginia

18 september 2015 01:04

Jag är verkligen förvånad, att ingen annan än jag
kommenterat här. Är bloggarna inte intresserade?

Li-Lo

18 september 2015 15:55

Bloggarna läser nog inte just min blogg...

Kram

 

Ama de casa

18 september 2015 09:02

Jag kan bara hålla med Ruth - FANTASTISKT fint gjort!

Men det vet jag ju redan att du är en otroligt varmhjärtad människa.

Kram!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

18 september 2015 15:55

Det är sant, som det är sagt
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något..

Kram och tack

 

Miaannorlunda

23 september 2015 00:17

Hej! Jag heter Mia och är en 44-årig två barns mamma och fru. Vi bor på landet på en gård. Min blogg handlar om familjen, ridning, våra hundar, promenader, hästar, stickning, smycke, göra handverk, scrapbooking och min vardag m.m
Här i denna blogg ska jag berätta om min vardag om mina svårigheter med diganoser m.m Vad jag gör på fritiden m.m Den ska också handar om min familj m.m
Jag skulle beskriva mig själv som pratsam, kreativ, rastlös och med en humor som få förstår sig på. Jag älskar att uttrycka mig kreativt, såsom måla fota, sjunga och skriva. Annars tycker jag om att lyssna på musik, hänga med sköna människor, plöja mig igenom tv-serier, dricka kaffe, äta sötsaker och en massa annat.
Här på bloggen skriver jag om in vardag och om psykisk ohälsa, och jag gör mitt bästa för att peppa, hjälpa och inspirera andra. Jag hoppas du finner detta intressant och fortsätter läsa.
Jag bloggar om hur det är att leva med aspberger, koncentrationssvårigheter och mkt mer. Även om hästar och ridning.
Det är ganska skönt att skriva som det är och får ut mina tanka öppet här. Vad som helst. Ett tecken på hjälp. Hur gör man en blogg så det kan nor ut till alla. Fundera på att skriva om mitt liv hur jag har det i mitt tråkia liv. Mina funderningar m.m
Mitt namn är Mia, och jag är född 1970, bor i ett hus på landet tillsammans med min man, våra barn, våra hundar m.m Jag driver en blogg om psykisk ohälsa.
Min blogg skiljer sig från andra bloggar inom ämnet genom att jag på ett öppet och ärligt sätt berättar om psykiska svårigheter utan att läsningen blir allt för tung och ledsam.
Vill gärna blogga om det här!
Jag med Aspergers syndrom, Autism, utvecklingstöning o.s.v
Jag har kämpat med mitt dåliga mående i hela livet och kommer förmodligen tampas med det så länge jag lever. Men i dag hanterar jag det på ett bättre sätt än jag någonsin gjort tidigare.
Tyvärr tar inte mina motgångar slut där. Utan 2003 dog min mamma.
Mammas död kom väldigt plötsligt och helt utan förvarning vilket försatte hela vår familj i chock och sorg som är väldigt svår att hantera. Jag har fortsatt att kämpa på så gått det går. Jag har svackor som kommer och går i bland mer och i bland mindre.
Men jag kämpar fortfarande på. För jag har trots allt detta fortfarande livskraft kvar. Jag tänker inte ge upp!
Jag försöker hålla en trivsam och positiv ton i livet trots att det är svårt.
Men jag har mina guldkorn i min familj, mina hundar och mina intressen m.m
Bloggen handlar ju främst om mig och vad som händer i mitt liv, både positivt och negativt. Jag är alltid öppen och ärlig i bloggen.
Jag skulle aldrig medvetet skriva någonting för att skada någon!
Jag tjänar inte heller pengar på min blogg så allt ni läser är mina personliga åsikter.
I min blogg skriver jag också mycket om attityder gentemot psykisk ohälsa och jag bloggar om psykiska olikheter för att minska tabun och sprida vetskapen om hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Jag vill att skammen som ligger i att vara psykiskt sjuk ska försvinna och det samma gäller alla fördomar som finns kring psykiska olikheter.
För kontakt:
mia2@home.se
Kom in och läs min blogg vetja!

http://miaannorluda.bloggplatsens.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...