Det är ju bara 18 månader mellan mina (före detta) små gossar.

Vi levde helt ensamma  från att den lille var knappt året.

Jag var nog inte alltid den mest tålmodiga och snälla mamman. Mycket frustration över att inte räcka till, ha tid och ork var det emellanåt.

Det kan hända att någon liten tallrik for i golvet och att jag var säkert mer än nödvändigt hårdhänt när jag separerade dem från handgemäng som uppstod, titt som tätt.

Jag blev ofta förvånad över min röst, stark som på en magstödstränad operasångerska, dock helt utan vacker klang.

Tyvärr minns jag alltför väl att den store talade om för mig att jag såg ut som ett monster, när jag var som argast.

  ungefär så?

Men elakast var jag tydligen när de kastade med en basketboll inomhus.

– Ni får inte kasta med den inne, gå ut i stället.

– Men låt bli att kasta med den inomhus då!

– Om ni slänger den en enda gång till inne, kommer jag sticka hål på den, vill ni det?

Studs, duns, duns, duns…

Som en galen panter kastade sig    genom rummet och fångade bolljäveln.

Bar ut den i köket, lade den på diskbänken, tog tag i en    och punkterade bollen med ett kraftfullt hugg!

Jag vill inte påstå att det var välriktat, väl genomtänkt eller något att rekommendera.

Men Gode Gode vilken härlig känsla det var!

Gossarna har dock inte glömt det och det händer att kravet på ny boll poppar upp emellanåt än idag.

                                     Pussen då   !