jag känner mig fortfarande lätt irriterad och har kvar känslan av obehag efter besöket jag gjorde i helgen.

Då jag inte tror att Kriminalvården, dit jag egentligen skulle vilja skicka detta, skulle bry sig så struntar jag i att skicka detta dit, men vill i alla fall "bli av med det".

Att besöka en anhörig på en anstalt. (klass 2)

Det är en svår, kluven och psykiskt ansträngande upplevelse att första gången besöka en kriminalvårdsanstalt. I mitt fall för att besöka min son som ännu inte fyllt 25 år. Jag förstår att han ska straffas för de handlingar han har begått och har accepterat detta.

Jag har dock svårt att acceptera och förstå att jag som besökare ska känna mig ovälkommen, förvirrad och gå därifrån med en känsla av obehag.

Att sätta upp en enkel skylt vid ingången vad det är som förväntas av en besökare är en enkel åtgärd. Det är inte självklart för alla och envar att man ska ringa på en anonym knapp utan minsta information.

En anstalt som håller stenhårt på tiderna, borde kunna uppföra ett enkelt skydd mot vädrets makter, eller erbjuda en plats inomhus. Om man som jag kommer i taxi direkt från flygplatsen och har tjugo minuter till godo kan de bli väldigt lång väntan. Jag hade tur, det vara bara fyra minusgrader, det hade varit värre dagen efter när det var tjugo minus. Eller om det ösregnat.

När jag till sist blev insläppt genom grinden fick jag själv gissa åt vilket håll jag skulle gå. Det hade varit ganska enkelt för rösten som hälsade mig välkommen in att lägga till att jag skulle gå till höger eller vänster för att komma rätt.

Systemet med vad man får och inte får lämna till den intagne är också tungrott och svårt att förstå. Jag ringde fler samtal innan och fick olika svar. Min son hade fått muntligt löfte (och kanske skriftligt, det är jag inte säker på) att jag skulle kunna ta med lite pennor av olika slag, för att han skulle kunna teckna efter inlåsning. Detta hade ändrats när jag kom till centralvakten.  Böcker och tidskrifter som jag får skicka och han alltid får ta emot fick jag inte lämna denna väg. Det fanns heller ingen möjlighet att lämna dem till någon form av gemensamt bibliotek.

Jag accepterar utan invändning att genomföra besöket utan några som helst personliga tillhörigheter, att jag blev stressad och nervös av situationen så att jag glömde mina glasögon får jag stå för själv.

Det var trevligt att ha möjlighet att äta tillsammans. Det uppskattade jag verkligen.

Besöksrummet var erbarmligt tråkigt och fult. Om man som jag rest runt 100 mil, vill man gärna utnyttja den hela den tid som finns för besök, i vårt fall tre timmar ena dagen och nästan sex timmar nästa. Ett kalt rum, med möbler som inte passar tillsammans, vare sig i färg eller i form.  Två menlösa tavlor och ett för litet bord för att rymma matbrickorna.

Kan några enkla spel, en kortlek, papper och pennor på något sätt vara skadligt?

Nu är vi två uppfinningsrika och positiva personer, som lyckades få tiden att gå och till och med ha lite roligt tillsammans.

Jag är övertygad om att kontakten med anhöriga är en viktig del i processen för att förändra sitt liv. Annars hade jag inte spenderat tusentals kronor på resa, taxi och hotell för att genomföra detta besök.

Jag förstår också att det finns personer som har helt andra avsikter med sina besök än att påskynda den processen.

Ändå har jag svårt att smälta känslan av att det inte bara är den intagne som ska ”känna av” att den gjort fel. Det vore självklart en bättre utgångspunkt om den som besöker en vän eller anhörig fick känslan av att här arbetar vi, tillsammans med den intagne och de som bryr sig om den för att livet för honom eller henne efter vistelsen ska bli mycket bättre än innan.

Det heter ju trots allt kriminal-VÅRD, inte förvaring eller förvärring.

Med små medel och enkla insatser skulle besöket kunna vara en mycket bättre upplevelse.

Kanske är jag naiv och känslig?

               L

 

Hörni

7 februari 2013 12:44

En sån tråkig upplevelse, jag håller med dig, det skulle inte skada att underlätta besöken. Dels är det (precis som du skriver) inte ni anhöriga som ska straffas, dels är det säkert bra för de flesta att ha god kontakt med sina anhöriga. Jag tycker du ska skicka brevet till kriminalvården ändå.
Kram

http://horni.blogg.se

Li-Lo

7 februari 2013 13:29

Jag har fått den åsikten av flera, så jag ska göra det. Nånstans känner jag också att det troligen inte bara är jag som upplevt detta och att det är lite min plikt att berätta då jag har relativt lätt att uttrycka mig i skrift.
Kram

 

Hanna

7 februari 2013 14:26

Tycker att det låter som en tråkig och jobbig upplevelse. Tycker att du skall skriva det du nu har skrivit och skicka det i ett mail till anstalten. Kanske gör de ingen förändring? Eller så gör det åtminstone någon liten förändring som att bli bättre på att informera var besökaren skall gå.
Kramar

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Li-Lo

7 februari 2013 15:02

Ja, jag ska nog göra det, har fått lite förslag på andra ställen att skicka det till också.
Det enda som oroar mig är att det på något sätt ska påverka hans tid där negativt så jag kanske väntar tills han kommer ut..

kramkram

 

susanne

7 februari 2013 15:10

Känslig har Du all rätt att vara!! Naiv tror jag inte Du är! Tänker så här serru -hur många orkar bry sig i en sån här situation? -tycker och tänker gör nog många MEN att gå vidare???
SKRIV för katten Lissan skriv!! Du är som skickad för det och så får Du "bli av med det liiite till" ;)

Li-Lo

7 februari 2013 15:45

Jo, jag ska nog se till att få iväg det till lite olika ställen...

 

Ama de casa

8 februari 2013 09:51

Men fy vilket trist sätt att behöva göra detta inte alltför muntra besök på. Jag tycker verkligen att du ska skicka detta till dom det berör - och varför inte till tidningarna?

Dom kanske förväntar sig att alla är kunniga om hur såna här besök går till och utgår från att alla fångar är återfallsförbrytare?

Största KRAMEN till dig!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

8 februari 2013 09:59

Det var precis så det kändes, som om jag inte gör och gjort annat än att ränna på fängelser hela tiden....

KRAAAAm och Jaaa, vi vill ha en utmaning!

 

Ama de casa

8 februari 2013 18:11

sv: Visa tvättmaskinen i bloggen? Nej, det har jag redan gjort och man ska inte upprepa sig för mycket tycker jag. (Apropå upprepningar, det är fredag idag ;-) )
Ifall du missade min fina tvättmaskin så är den här:

http://amacasa.wordpress.com/2010/02/05/en-overdos/

:-D

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

8 februari 2013 22:03

Det där har jag aldrig lyckats med, att få överdos i tvättmaskin. Men just nu kommer jag från en överdos av tvättstuga - varje tillfälle är en överdos för mig, jag tycker det är genuint tråkgt och astrist!

 

Erik Semlan

12 februari 2013 16:49

Bra skrivet inlägg! Du är inte alls naiv eller känslig. Håller med andra kommentarer om att du skulle skriva brev till kriminalvården med dina erfarenheter och synpunkter, ungefär som det här inlägget. De ansvariga kan gott behöva ta del av dina synpunkter, vem vet kanske kan en del mindre saker rättas till snabbt.
Ska komma tillbaka och kolla mer bland inläggen, nu vankas snart middagsmat och ännu en semla som efterrätt.
Simma lugnt Li-Lo. :-)

http://erik56.blogg.se/2013/february/vantan-2.html

Li-Lo

12 februari 2013 21:15

Tack! Jag ska göra det, men jag ska faktiskt vänta lite, framför allt med att skicka det till inspektören för det området.

Smaklig måltid och semla :)

 

S/Y EUPHORIA

13 februari 2013 10:40

Åh vad dåligt av dem!
Tycker ändå du ska framföra det till dem på något sätt.
man kan ju alltid hoppas att de kanske kan leda till en förändring i framtiden!
Ha en fin onsdag!

http://www.sailaway.bloggplatsen.se

Li-Lo

13 februari 2013 11:03

Joo, jag ska försöka få iväg detta till lite olika ställen, ha det gott du med, kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...