Det är baske mig inte lätt.

 En bidragande orsak i dag tror jag kan vara bristen på vita hästar? Nog måste det ha varit lite enklare på den tiden när man med ett enkelt ögonkast kunde konstatera att det stod en sådan utanför huset. Då visste man ju.

För oss i större städer är det självklart ännu svårare. De få vita hästar som nångång visat sig där jag bor, har antingen varit på besök med en cirkus eller varit av synnerligen snålt tilltagen modell. Den senare sorten har dessutom alltid haft små barn fastklamrade på ryggen och jag tvivlar starkt på att en sådan häst skulle mäkta med att bära något som helst prinsaktigt nån längre stund.

Sen tror jag att det kan vara så, att det visst kommer en och annan prins ridande ibland även här. Men som alla vet kryllar landet av människor som ömmar för djur. Så när Prinsen parkerat sin häst för att scanna av omgivningarna i sitt sökande, kan man ge sig faen på att någon tycka-synd-om-övergivna-djur-person genast ringer polisen och får kusen omhändertagen. Hur ska en ensam kvinna då känna igen prinsrackaren? Utan sin vita springare ser ju drömprinsen ut precis som vem som helst.

Nu närmar vi oss lösningen....

Det är ju så det är: I dessa hästbrist bistra tider gäller det att hålla ögonen öppna. Prinsen kan vara precis var som helst, där du minst förväntar dig och i vilken skepnad som helst.

Strunta i att stirra blint efter hästarna, kyss grodor, paddor och en hoper prins wannabees så ska du se att det går som på Solvalla en vacker dag. Högsta vinsten!

Förresten, hästar kräver massa jobb och luktar faktiskt lite...bättre att ha tid att pussas!

Å vad vill jag ha sagt med detta???

Inte nåt alls, faktiskt...