Min lilla mamma.

Är skälet till att jag inte bloggar just nu.

Den 29e maj firade vihenne med mat och samvaro, vi syskon som bor nära.

Vi var hemma hos syster, hon bor i det hus mina föräldrar köpte 1960. Även de närmaste grannarna sedan 43 år var där.

Bror och svägerska följde med dem hem och bäddade ner henne vid halv tio tiden. De kom tillbaka och berättade att hon sett så tillfreds och nöjd ut.

Det visade sig sedan att hon efter en stund ropat på pappa, sagt att hon ville ha en liten macka och ett glas vin. De hade suttit vid köksbordet och pratat en bra stund innan hon la sig igen.

På natten kom hemtjänst som vanligt och tittade till. Då ville hon gå på toaletten, men orkade inte ta sig därifrån. Ambulansen kom men alla försök till återupplivning var utan resultat.

Min mammas liv tog slut tidigt på morgonen efter hennes födelsedag.

Hon fick ligga i sin säng hela förmiddagen. Gamla nötta, mjuka, lakan som såg sköna ut, en ros på täcket och ett lugn i rummet.

Det var fint, vi fick tid att vara där med henne, ensamma och tillsammans. Deras kontaktperson från hemtjänst satt där en stund och grät hon också, det värmde.

Jag tror, att hon visste vad som skulle hända. Kanske ansträngde hon sig väldigt på kvällen, för att klara av att umgås med oss alla en sista gång.

Ledsen är jag, men faktiskt inte så jag gråter. Det känns fortfarande ganska märkligt, overkligt och svårt att förstå.  Ännu har inte saknaden riktigt infunnit sig, det är för mycket praktiska bestyr och förstås omsorg om och oro för fadern.

De skulle ha varit gifta 65 år till hösten, så att han är totalt förvirrad och vilsen i tillvaron är inte konstigt.

Men mest av allt känner jag mig så tillfreds med hur det blev, hennes sista dag och kväll och att det inte blev en lång utdragen sjukhusvistelse.

Min mamma är död, men hon fick ett bra och värdigt slut, det är jag tacksam över.

Kram